Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 107: Kollegerna kritiserade min yrkeskunskap

Ensam ung person på en gata.
Ensam ung person på en gata. Bild: Yle / Peter Sjöholm #tadetpåallvar

Flora ville göra allt rätt på sin nya arbetsplats och ställde många frågor. Det ogillade hennes kolleger. De klagade på Flora, vilket fick de att knyta sig i magen på henne.

Så här skriver Flora till #tadetpåallvar:

Jag blev sjukskötare för en tid sedan. Jag bytte från företagare till skolbänken och siktade på mitt drömyrke som alltid varit mej nära.

Under följande kvartssamtal sade avdelningsskötaren att jag var på fel plats i livet och att jag inte ansågs kunna sköta mina uppgifter och att kollegor har klagat.

Jag sökte arbete och fick det genast. Jag var jätteglad och förväntansfull. Stämningen var lite stel på avdelningen men jag försökte vara positiv och frågade mycket så jag skulle lära mej så mycket som möjligt.

Det var min första arbetsplats som sjukskötare. Det var en hel del som jag inte hade lärt mej då jag studerade. Vid det första kvartssamtalet med avdelningsskötaren framkom det att jag ansågs osäker då jag frågade flera gånger om samma sak. Hon sade att det räckte med att jag frågade en gång och sedan skrev upp svaret.

Frågade för mycket

Jag fick veta att jag frågade för mycket och att det hade lett till klagomål. Jag var helt förkrossad. Jag ville säkerställa att allt gjordes rätt för patientens bästa. Tydligen ansågs det vara en svaghet att man frågade.

Jag gick gråtande till min stödperson som iskallt sade att ja, det märks att det är min första arbetsplats som sjukskötare. De andra sade tröstande att man inte ska ta så hårt det avdelningsskötaren säger.

Jag blev ännu mera osäker av kvartssamtalet men bet ihop tänderna. Jag började undra varför jag bara fick göra en del saker men inte andra arbetsuppgifter. Jag började ha ont i magen och kunde inte sova om nätterna.

På fel plats i livet

Under följande kvartssamtal sade avdelningsskötaren att jag var på fel plats i livet och att jag inte ansågs kunna sköta mina uppgifter och att kollegor har klagat. Då frågade jag rakt ut vem som klagat. Vad anses jag inte kunna? Det svarade hon inte på.

Jag började inse att avdelningsskötaren mobbade mej. Jag kontaktade arbetsplatsens arbetsskyddsperson. Det ordnades ett möte där avdelningsskötaren blånekade allt jag sade. Jag orkade inte kämpa mer.

Tackade nej till fortsatt jobb

Då mitt kontrakt tog slut erbjöds jag ett vikariat på en annan avdelning, Jag tog emot arbetet. Efter en tid där berättade jag om min föregående arbetsplats och hur jag mobbats. Mina nya kollegor sade att de undrat varför jag verkade så stressad och orolig men att jag nu verkade lugnare.

Efter att kontraktet tog slut erbjöds jag fortsättning. Jag tackade ändå nej för varje gång jag steg upp på morgonen knöt det sig i min mage. Jag sov ännu dåligt och stressade alltid när jag var på arbetet för att jag inte skulle fråga för mycket och verka osäker.

Jag slutade att arbeta som sjukskötare. Jag har istället fortsatt på mitt gamla jobb som företagare. Varje morgon tackar jag min lycka över att inte behöva jobba en minut till som sjukskötare.

Flora
Namnet är fingerat.

Läs nästa berättelse: Tjejgänget vände henne ryggen

Läs fler #TaDetPåAllvar-berättelser

Läs också

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

  • Sex slutsatser av #tadetpåallvar

    Under den gångna veckan har Svenska Yle publicerat långt över hundra berättelser om mobbning som ni har skickat in till #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen. Vi har också lyft fram mobbning i tiotals artiklar och flera av våra radio- och tv-program. Här är sex slutsatser av vår öppna granskning.

  • Stina läste berättelserna - viktigast att någon lyssnar

    #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen bad Folkhälsans expert Stina Forsberg läsa igenom era berättelser om mobbning. Många beskriver hur viktigt det har varit att en vuxen tar den stora smärtan men också mindre kränkningar på allvar.

  • Jessicas mobbningshelvete urartade

    20-åriga Jessica är en av de första som skriver in till #tadetpåallvar. – Det var en snilleblixt. Jag hade precis hört att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Det fick mig att tänka på hur nära jag själv var, säger Jessica. Lyssna på hennes berättelse i ljudpodden här.

  • "Kiva Skola" garanterar ingenting

    Staten betalade miljoner för antimobbningsprogrammet Kiva Skola. Trots det saknas exakta uppgifter om i hur hög grad programmet används i skolorna. Så många som var fjärde skola som uppger sig vara en Kiva skola kanske inte använder programmet aktivt.

  • ”Mobbarens föräldrar bryr sig inte”

    En förälder skriver om hur dottern blir mobbad av ledaren i klassen som fått med sig alla klassens flickor. Lärarna ingriper inte och mobbarens föräldrar tycker att den mobbades familj svartmålar deras dotter.

  • Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

    Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Så här skriver Edit till #tadetpåallvar: Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad. I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka.

  • Polisen rycker ut mot mobbning varje vecka

    Polisen rycker nästan dagligen ut till finländska skolor. Den vanligaste orsaken är mobbning. I skolorna talar man om mobbning medan polisen talar hot, misshandel och ärekränkning. Tom blev mobbad från skolstarten. Hans föräldrar gjorde en polisanmälan efter en grov attack på honom. Polisen konstaterade att det var frågan om misshandel. Gärningsmännen var nio år.

  • Otydlig lag drabbar mobbade

    Om skolan inte klarar av att få slut på mobbningen är den drabbade rätt ensam. Den finländska lagen är vag och pekar inte ut någon ansvarig för att mobbningen ska sluta. Den myndighet som övervakar skolorna är frustrerad över bristande befogenheter.

  • Skolbesök och barnskydd då mobbning polisanmäls

    Bland de polisdistrikt som täcker Svenskfinland är det varje år tiotals mobbningsfall som polisanmäls. Merparten av fallen läggs ändå ner då gärningsmännen är under 15 år. Svenska Yles granskning visar att polisen mera går in för åtgärder som skolbesök och att kontakta barnskyddet.

  • "Mobbning går i arv"

    Maria var inte den första i familjen som kallades fet. Redan hennes mamma och mormor fick höra att de är feta vilket lett till att alla tre bantat hela livet. Nu har Marias dotter diagnosticerats med en ätstörning. Lyssna på ljudpodden för att höra deras berättelse.

  • Slagen på grund av min hudfärg

    Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.

  • Ingen tog Anna-Karin på allvar

    Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen från barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar leendet. Fortfarande finns det dagar då hon inte kan vistas utomhus.

  • Nätmobbarna följer dig överallt

    Nätmobbning tar sig i uttryck på många olika sätt, men den är oftast sammankopplad till traditionell mobbning. Överkonstapel Mikael Appel jobbar som nätpolis och säger att det är allas skyldighet att lite följa med vad som händer i andras liv.

  • Respekt motar mobbning

    Också i Västnyland har polisen fått rycka ut för att reda ut mobbningsfall i skolor, men det rör sig ändå om rätt få fall jämfört med andra områden i Svenskfinland. För att förhindra mobbning rör sig närpolisen - eller skolpolisen - i skolorna för att lära ut respekt för medmänniskor.

  • Obs-debatt om mobbning

    Obs följer kampanjen #TaDetPåAllvar och diskuterar mobbning med krisarbetaren Camilla Laine, forskarsocialarbetaren Frida Westerback, journalisten Kia Svaetichin och Daniel Hilli som mobbats.

  • #TaDetPåAllvar engagerar

    Kampanjen #TaDetPåAllvar visar en sida av Svenskfinland som vi sällan talar om. Det har kommit in massvis med historier, och budskapet om att vi ska ta mobbningen på allvar har engagerat oss alla. Här är ett axplock av era reaktioner.

  • Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

    För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte lätt eftersom jag jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga. Men i barndomshemmet, längst in i garderoben, ligger mina dagböcker från lågstadiet som väcker allt till liv igen.

  • Pia Abrahamsson: Hormärket!

    Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag trodde jag var speciell.