Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 108: Tjejgänget vände henne ryggen

Bild: Yle / Peter Sjöholm mobbare

För Paula betydde gemenskapen i tjejgänget väldigt mycket. Men i högstadiet ville hennes vänner inte längre umgås med henne. Hon började låsa in sig på toaletten varje rast för att inte känna ensamheten.

Så här skriver Paula till #tadetpåallvar:

Att vara en som inte passar in är fortfarande en del av min vardag. Jag var ett lyckligt barn innan jag började i lågstadiet. Jag har själv vuxit upp i byn där vi bor nu, men vi flyttade dit då jag var liten.

Efter några veckor märker jag att mina vänner börjar frysa ut mig. Deras samtal och skratt tystnar direkt då jag kommer i närheten.

Mina syskon har också utsatts för mobbning i samma lågstadium. För mig började det redan på första klass. Man mobbade mig för att jag var mina syskons lillasyster. Man fryste ut mig, behandlade mig som att jag inte fanns och ignorerade mina frågor då jag undrade varför de gjorde detta mot mig.

Inte ens läraren trodde mig

Lärarna sa att det bara var en fas, att de snart skulle ta med mig i lekarna igen. Så höll det på tills trean då någon hade tagit en annan tjejs skolväska och gömt den i min väska. Ingen brydde sig att jag hade varit ute hela rasten: jag var en tjuv. Läraren sa att alla skulle säga förlåt, men varför skulle jag säga förlåt? Jag hade inte gjort något, inte ens läraren trodde på mig!

På fyran blev jag beskylld för att ha stulit en annan flickas penal. Då attackerade de mig via sms. Läraren tog då eleverna åt sidan och sa att man inte kunde göra så. Dessa elever ignorerade mig resten av lågstadietiden.

Det kom dessutom fram att den var flickans egen lillebror som gömt penalen. Jag kunde inte förstå vad jag gjort för att förtjäna så grym behandling av mina klasskamrater.

Så småningom så blev jag en i gänget. Vi var fem flickor som gick i samma klass och som sedan hade turen att hamna i samma klass i högstadiet.

Gamla vänner i skymundan

Då började nästa problem. Då jag går i åttan får jag min första riktiga pojkvän. Mina gamla vänner hamnar lite i skuggan då vi förstås ska umgås nästan varje rast. Efter några veckor märker jag att mina vänner börjar frysa ut mig. Deras samtal och skratt tystnar direkt då jag kommer i närheten. De kommenterade mina kläder och baktalade mig.

De planerade vad de skulle göra på helgerna. De frågade aldrig om jag vill hänga med. Jag blev helt förstörd. En del av min vardag var att jag på rasterna låste in mig på skolans toalett och grät.

Varför märkte ingen att jag mådde så dåligt? Märkte ingen lärare att något var fel? Trots att jag kom ut från toaletten efter att timmen hade börjat och lärare gick förbi märkte ingen att jag hade gråtit.

Som tur varar inte högstadietiden för evigt. När jag började i gymnasiet visste jag inte alls vilka jag skulle umgås med. Jag tog äntligen mod till mig och började umgås med andra människor.

Jag stängde ut alla. Jag färgade håret svart, hade bara svarta kläder och mådde så otroligt dåligt. Jag såg ingen mening med att gå till skolan. Det gick så långt att jag skadade mig själv.

Dåliga ursäkter för att undvika mig

Om min pojkvän inte var i skolan var jag helt ensam och rasterna tillbringades endast på skolans toaletter. Jag började fundera på hur jag skulle få tillbaka mina vänner. Jag bjöd dem på filmkväll, men ingen "kunde" komma. Det var inte så lätt. Hela gänget styrdes av den envisaste människan jag känner. Jag skulle inte bli förlåten så lätt.

När bägaren rann över bröt jag ihop innan jag skulle gå in i klassen. Då reagerade läraren på att något var fel. Det var min favoritlärare som hade frågat om jag mådde bra flera gånger men jag hade bara sagt "jo jag mår bra, är lite trött bara!" för att jag inte vågade erkänna hur jag mådde.

Det var så skönt att berätta allt för henne, att bara få känna sig liten och gråta ut. Efter några dagar tog hon hela gänget åt sidan och förklarade för dem att jag kände mig utanför och att jag inte visste hur jag skulle få tillbaka mina vänner.

Gängledaren skrek

Några av oss kramades och bad om förlåtelse. Jag vet att jag inte skulle ha stängt ute dem, men jag försökte verkligen få tillbaka mina vänner. Sedan var det bara gängledaren som satt kvar, hon rörde inte en min. Sedan började hon skrika åt mig. Det enda jag fick ur mig var: "Jag förstår om du är arg, jag har gjort så mycket fel, men jag försöker verkligen få tillbaka er!"

Det var som att tala till en vägg. Sedan följde flera veckor av att ingen talade med mig. Gängledaren var arg och gick och berättade åt alla vad jag hade gjort. Alla tog hennes sida. Jag kände mig så onormal och oförstådd. Jag var otröstlig. Jag mådde så dåligt att jag letade mig till kuratorn för att ha någon att prata med.

Riktiga vänner till slut

Som tur varar inte högstadietiden för evigt. När jag började i gymnasiet visste jag inte alls vilka jag skulle umgås med. Jag tog äntligen mod till mig och började umgås med andra människor. Det var ett stort steg eftersom jag ännu var väldigt sårbar.

Jag är äntligen en del av ett underbart "gäng" som accepterar mig som den jag är och som har hjälpt mig genom min mörka tid. De finns där för mig när jag behöver dem! Jag kommer aldrig att vara "populär" och det kommer alltid att finnas folk som inte gillar mig eller min familj. Men de vänner jag har är mycket bättre än vänner som bara låtsas vara mina vänner.

Paula
Namnet är fingerat.
Mobbningen pågick 2005–2007 och 2010–2012.

Läs nästa berättelse: Mobbarna fick bara en klapp på huvudet

Läs fler #TaDetPåAllvar-berättelser

Läs också

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

  • Sex slutsatser av #tadetpåallvar

    Under den gångna veckan har Svenska Yle publicerat långt över hundra berättelser om mobbning som ni har skickat in till #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen. Vi har också lyft fram mobbning i tiotals artiklar och flera av våra radio- och tv-program. Här är sex slutsatser av vår öppna granskning.

  • Stina läste berättelserna - viktigast att någon lyssnar

    #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen bad Folkhälsans expert Stina Forsberg läsa igenom era berättelser om mobbning. Många beskriver hur viktigt det har varit att en vuxen tar den stora smärtan men också mindre kränkningar på allvar.

  • Jessicas mobbningshelvete urartade

    20-åriga Jessica är en av de första som skriver in till #tadetpåallvar. – Det var en snilleblixt. Jag hade precis hört att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Det fick mig att tänka på hur nära jag själv var, säger Jessica. Lyssna på hennes berättelse i ljudpodden här.

  • "Kiva Skola" garanterar ingenting

    Staten betalade miljoner för antimobbningsprogrammet Kiva Skola. Trots det saknas exakta uppgifter om i hur hög grad programmet används i skolorna. Så många som var fjärde skola som uppger sig vara en Kiva skola kanske inte använder programmet aktivt.

  • ”Mobbarens föräldrar bryr sig inte”

    En förälder skriver om hur dottern blir mobbad av ledaren i klassen som fått med sig alla klassens flickor. Lärarna ingriper inte och mobbarens föräldrar tycker att den mobbades familj svartmålar deras dotter.

  • Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

    Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Så här skriver Edit till #tadetpåallvar: Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad. I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka.

  • Polisen rycker ut mot mobbning varje vecka

    Polisen rycker nästan dagligen ut till finländska skolor. Den vanligaste orsaken är mobbning. I skolorna talar man om mobbning medan polisen talar hot, misshandel och ärekränkning. Tom blev mobbad från skolstarten. Hans föräldrar gjorde en polisanmälan efter en grov attack på honom. Polisen konstaterade att det var frågan om misshandel. Gärningsmännen var nio år.

  • Otydlig lag drabbar mobbade

    Om skolan inte klarar av att få slut på mobbningen är den drabbade rätt ensam. Den finländska lagen är vag och pekar inte ut någon ansvarig för att mobbningen ska sluta. Den myndighet som övervakar skolorna är frustrerad över bristande befogenheter.

  • Skolbesök och barnskydd då mobbning polisanmäls

    Bland de polisdistrikt som täcker Svenskfinland är det varje år tiotals mobbningsfall som polisanmäls. Merparten av fallen läggs ändå ner då gärningsmännen är under 15 år. Svenska Yles granskning visar att polisen mera går in för åtgärder som skolbesök och att kontakta barnskyddet.

  • "Mobbning går i arv"

    Maria var inte den första i familjen som kallades fet. Redan hennes mamma och mormor fick höra att de är feta vilket lett till att alla tre bantat hela livet. Nu har Marias dotter diagnosticerats med en ätstörning. Lyssna på ljudpodden för att höra deras berättelse.

  • Slagen på grund av min hudfärg

    Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.

  • Ingen tog Anna-Karin på allvar

    Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen från barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar leendet. Fortfarande finns det dagar då hon inte kan vistas utomhus.

  • Nätmobbarna följer dig överallt

    Nätmobbning tar sig i uttryck på många olika sätt, men den är oftast sammankopplad till traditionell mobbning. Överkonstapel Mikael Appel jobbar som nätpolis och säger att det är allas skyldighet att lite följa med vad som händer i andras liv.

  • Respekt motar mobbning

    Också i Västnyland har polisen fått rycka ut för att reda ut mobbningsfall i skolor, men det rör sig ändå om rätt få fall jämfört med andra områden i Svenskfinland. För att förhindra mobbning rör sig närpolisen - eller skolpolisen - i skolorna för att lära ut respekt för medmänniskor.

  • Obs-debatt om mobbning

    Obs följer kampanjen #TaDetPåAllvar och diskuterar mobbning med krisarbetaren Camilla Laine, forskarsocialarbetaren Frida Westerback, journalisten Kia Svaetichin och Daniel Hilli som mobbats.

  • #TaDetPåAllvar engagerar

    Kampanjen #TaDetPåAllvar visar en sida av Svenskfinland som vi sällan talar om. Det har kommit in massvis med historier, och budskapet om att vi ska ta mobbningen på allvar har engagerat oss alla. Här är ett axplock av era reaktioner.

  • Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

    För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte lätt eftersom jag jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga. Men i barndomshemmet, längst in i garderoben, ligger mina dagböcker från lågstadiet som väcker allt till liv igen.

  • Pia Abrahamsson: Hormärket!

    Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag trodde jag var speciell.