Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 109: Mobbarna fick bara en klapp på huvudet

Korgbollsställning och handbollsrutfält på betongvägg
Korgbollsställning och handbollsrutfält på betongvägg Bild: Yle / Eva-Maria Koskinen skolgymnastik + ångest

Ellika var snäll och modig i dagis. Men i lågstadiet skulle man vara elak för att bli populär. De som mobbade henne fick bara en klapp på huvudet och uppmanades vara snälla.

Så här skriver Ellika till #tadetpåallvar:

Det finns så många människor jag inte har sagt emot. Det finns så många situationer där jag blivit behandlad så fel och bara stått tyst. Jag har tagit in vartenda ord som sedan brutit ner min självkänsla. Situationer jag varit för svag för att göra någonting åt. Situationer där jag bara bekräftat min svaghet, när jag borde ha stått upp och sagt emot: skrika, ryta och vråla ut det jag på riktigt kände. Men jag ha bara stått där och inget sagt.

Nu var jag inte värd någonting alls. Jag kände mig jätteensam, ingen hörde mig, ingen såg mig. Ingen brydde sig om att göra något åt saken.

Stark som barn

När jag var i dagis var jag kung. Jag vart störst, tuffast, starkast och modigast – på ett snällt sätt. Barn fungerar som djur. Flockledaren tar hand om sin flock på ett omsorgsfullt sätt och går alltid först. Det var jag.

Jag hade respekt. Redan som tvååring utstrålade jag en otrolig karisma och självkänsla och jag hade en otrolig stark karaktär. Så stark jag var då kommer jag aldrig mera kunna bli.

När jag fyllde sju år flyttade vi. I en alldeles främmande stad skulle jag börja lågstadiet. Då var jag ett stort hot. Jag skilde mig från mängden. Jag kan inte sätta fingret på vad det var i mig som var så annorlunda men det blev ganska klart för mig att jag var det. Ingen annan var lika konstig som jag. Nu skulle man inte mera vara snäll och ärlig.

Kände mig osynlig

Ju elakare och hemskare du var, desto populärare var du. Bara du liknade alla andra, betedde dig som alla andra, såg ut som alla andra och mobbade de som alla andra mobbade – då var du populär. Då är det ju inte så svårt att gissa att jag inte var populär.

En som däremot var populär sa ungefär till mig: Kom inte och lek med mig. Skulle hon inte leka med mig så skulle de andra inte heller göra det. Så då fanns det ingen lek kvar. Eller som när vi hoppade hopprep och jag alltid hamnade sist i kön. När det äntligen blev min tur fick alla så plötsligt ont i armar och ben så de inte kunde fortsätta veva.

Jag var liten och vilsen i en stor värld. Jag måste bara acceptera läget som det var. Nu var jag inte värd någonting alls. Jag kände mig jätteensam, ingen hörde mig, ingen såg mig. Ingen brydde sig om att göra något åt saken.

Den där skolan tänkte väl att jag själv, vid det här laget nio år, skulle ta saken i egna händer. De visste om mobbningen. De såg den, de hörde den. Det är alldeles löjligt hur mycket de visste men ingenting gjorde de. En liten klapp på huvudet och ”nu ska ni vara snälla med varandra små flickor”. Gissa om det hjälpte.

Att sticka ut då gick inte

Det de tog av mig då kommer jag aldrig att få tillbaka. Även om det är lite bättre nu. Nu vet både jag själv och alla andra var de har mig, jag är starkare igen. Men hel kommer jag aldrig att bli. Det harmar så.

Nu tio år senare uppskattas det så otroligt att vara originell och skilja sig från mängden och vara sig själv. Men då när jag inte fick vara med, när det aldrig blev min tur, när jag alltid blev utan par i gruppuppgifter, när ingen hörde mig fast jag så bad om det, när jag grät mig till sömns för jag var rädd att gå till skolan följande dag … då kunde uppskattades det inte att vara originell, skilja sig från mängden och vara sig själv. Nu duger det men det är för sent.

Ellika
Mobbningen pågick 2002–2011.

Läs nästa berättelse: Jag fasade för skolbussen

Läs fler #TaDetPåAllvar-berättelser

Läs också

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

  • Sex slutsatser av #tadetpåallvar

    Under den gångna veckan har Svenska Yle publicerat långt över hundra berättelser om mobbning som ni har skickat in till #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen. Vi har också lyft fram mobbning i tiotals artiklar och flera av våra radio- och tv-program. Här är sex slutsatser av vår öppna granskning.

  • Stina läste berättelserna - viktigast att någon lyssnar

    #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen bad Folkhälsans expert Stina Forsberg läsa igenom era berättelser om mobbning. Många beskriver hur viktigt det har varit att en vuxen tar den stora smärtan men också mindre kränkningar på allvar.

  • Jessicas mobbningshelvete urartade

    20-åriga Jessica är en av de första som skriver in till #tadetpåallvar. – Det var en snilleblixt. Jag hade precis hört att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Det fick mig att tänka på hur nära jag själv var, säger Jessica. Lyssna på hennes berättelse i ljudpodden här.

  • "Kiva Skola" garanterar ingenting

    Staten betalade miljoner för antimobbningsprogrammet Kiva Skola. Trots det saknas exakta uppgifter om i hur hög grad programmet används i skolorna. Så många som var fjärde skola som uppger sig vara en Kiva skola kanske inte använder programmet aktivt.

  • ”Mobbarens föräldrar bryr sig inte”

    En förälder skriver om hur dottern blir mobbad av ledaren i klassen som fått med sig alla klassens flickor. Lärarna ingriper inte och mobbarens föräldrar tycker att den mobbades familj svartmålar deras dotter.

  • Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

    Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Så här skriver Edit till #tadetpåallvar: Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad. I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka.

  • Polisen rycker ut mot mobbning varje vecka

    Polisen rycker nästan dagligen ut till finländska skolor. Den vanligaste orsaken är mobbning. I skolorna talar man om mobbning medan polisen talar hot, misshandel och ärekränkning. Tom blev mobbad från skolstarten. Hans föräldrar gjorde en polisanmälan efter en grov attack på honom. Polisen konstaterade att det var frågan om misshandel. Gärningsmännen var nio år.

  • Otydlig lag drabbar mobbade

    Om skolan inte klarar av att få slut på mobbningen är den drabbade rätt ensam. Den finländska lagen är vag och pekar inte ut någon ansvarig för att mobbningen ska sluta. Den myndighet som övervakar skolorna är frustrerad över bristande befogenheter.

  • Skolbesök och barnskydd då mobbning polisanmäls

    Bland de polisdistrikt som täcker Svenskfinland är det varje år tiotals mobbningsfall som polisanmäls. Merparten av fallen läggs ändå ner då gärningsmännen är under 15 år. Svenska Yles granskning visar att polisen mera går in för åtgärder som skolbesök och att kontakta barnskyddet.

  • "Mobbning går i arv"

    Maria var inte den första i familjen som kallades fet. Redan hennes mamma och mormor fick höra att de är feta vilket lett till att alla tre bantat hela livet. Nu har Marias dotter diagnosticerats med en ätstörning. Lyssna på ljudpodden för att höra deras berättelse.

  • Slagen på grund av min hudfärg

    Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.

  • Ingen tog Anna-Karin på allvar

    Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen från barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar leendet. Fortfarande finns det dagar då hon inte kan vistas utomhus.

  • Nätmobbarna följer dig överallt

    Nätmobbning tar sig i uttryck på många olika sätt, men den är oftast sammankopplad till traditionell mobbning. Överkonstapel Mikael Appel jobbar som nätpolis och säger att det är allas skyldighet att lite följa med vad som händer i andras liv.

  • Respekt motar mobbning

    Också i Västnyland har polisen fått rycka ut för att reda ut mobbningsfall i skolor, men det rör sig ändå om rätt få fall jämfört med andra områden i Svenskfinland. För att förhindra mobbning rör sig närpolisen - eller skolpolisen - i skolorna för att lära ut respekt för medmänniskor.

  • Obs-debatt om mobbning

    Obs följer kampanjen #TaDetPåAllvar och diskuterar mobbning med krisarbetaren Camilla Laine, forskarsocialarbetaren Frida Westerback, journalisten Kia Svaetichin och Daniel Hilli som mobbats.

  • #TaDetPåAllvar engagerar

    Kampanjen #TaDetPåAllvar visar en sida av Svenskfinland som vi sällan talar om. Det har kommit in massvis med historier, och budskapet om att vi ska ta mobbningen på allvar har engagerat oss alla. Här är ett axplock av era reaktioner.

  • Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

    För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte lätt eftersom jag jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga. Men i barndomshemmet, längst in i garderoben, ligger mina dagböcker från lågstadiet som väcker allt till liv igen.

  • Pia Abrahamsson: Hormärket!

    Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag trodde jag var speciell.