Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 96: Jag lärde mig att det inte lönar sig att öppna munnen

Fuck sprayat på en skolvägg
Fuck sprayat på en skolvägg Bild: Yle / Eva-Maria Koskinen #tadetpåallvar

En mamma berättar om den mobbning hon fick utstå under skoltiden – både i lågstadiet och i högstadiet. Mobbningen har lämnat sina spår.

Erika skriver så här till #tadetpåallvar:

Min berättelse är så lång att den kunde bli en bok. Det hände för över 20 år sedan, men mitt liv präglas fortfarande av allt jag var med om.

Ingen tycktes då heller reagera på att jag väldigt ofta besökte skolhälsosyster för "huvudvärk" och "ont i magen", bara för att ens för en stund känna att någon vuxen lyssnar på en

I mitt fall började mobbningen när jag började tredje klass. Jag flyttade som ny elev till en liten ort och blev förstås ett lätt offer. Mobbningen handlade mest om utfrysning, glåpord och elakheter. Hela klassen gick till exempel på rasten in i klassrummet och höll fast dörren. Jag fick stå ensam i korridoren tills läraren kom och öppnade dörren.

Jag blev bjuden på kalas, men samma dag som kalaset skulle vara meddelades jag att jag inte sen heller "ryms med" och fick bli hemma. Blev kallad fula saker. Fick snöbollar kastade på mig och blev knuffad. Mössor och vantar gömdes, skorna var aldrig på rätt plats. Listan kunde göras längre.

Mina föräldrar var i kontakt med skolan men inget hände. Lärarna "såg" inget, och det de såg var "ju bara lek". Som tur hade jag ett par goda vänner, och hobbyer utanför skolan där jag blev accepterad. Det räddade mig.

I högstadiet blev det bara värre

Väl i högstadiet så blev jag till exempel nedknuffad för en trappa, min högra handled vreds så att jag fick uppsöka hälsocentral, där jag fick en gipsskena som jag hade länge. Jag blev tvungen att lära mig skriva med vänstra handen. Mina föräldrar kontaktade även här skolan, men vi fick till svar att det nog var i misstag som "T" hade knuffat till mig i trappan.

Dessutom menade skolan att vi skulle ta i hänsyn att "T" inte heller har det så lätt, då han hade det lite struligt hemma. Jag skulle med andra ord tycka synd om min värsta mobbare, och försöka förstå honom. Denna "T" hotade mig, slog mej, knuffade mig, pratade fult.

Det var aldrig knytnävsslag, utan fint gömda och diskreta handlingar. Den som varit barn på 80-talet minns en sådan godissort som äppelremmar. Jag kan berätta att det gör ganska ont att bli slagen med en äppelrem i ansiktet. Jag kan också berätta hur förnedrad man blir när man berättar åt läraren, och läraren bara skrattar och tycker det är lustigt att någon kommer på tanken att "använda godis som vapen".

Det fanns ett skorum i högstadiet där man skulle lämna sina skor. Gissa om mina skor någonsin var där jag lämnat dem. Mina glasögon söndrades en gång. Mina kläder förstördes, mina pennor och skolsaker saboterades. Glåporden haglade dagligen, både från "T" och nästan alla andra i klassen.

”Skolbytet räddade livet på mig”

Situationen blev slutligen ohållbar, och tillsammans med mina föräldrar tog vi beslutet att byta skola till en annan ort. Detta betydde i praktiken att jag fick åka buss varje dag, och mina föräldrar fick förstås betala för det.

Jag gick ett år i skola på annan ort, vilket antagligen räddade livet på mig. Innan flytten hade jag nämligen redan börjat få väldigt svarta tankar, som inkluderade rakblad och knivar. På den nya orten blev jag accepterad och till och med omtyckt. Tyvärr kunde jag bara gå ett år där, sedan återvände jag till hemorten för att gå gymnasiet där. Som tur kom de värsta busarna inte till gymnasiet, och överlag hade folk mognat. Men fast jag inte blev direkt mobbad i gymnasiet, var jag heller aldrig riktigt accepterad. Utanförskapet följde med mig genom hela skoltiden.

Mobbarna lyckades få mig att tro att jag är oduglig. Jag vet med förståndet att jag är bra som jag är, duktig på mitt jobb och en bra mamma

Många bäckar små

Som enstaka händelser är det ju inte allvarliga saker. Att någon gömmer ens vante. Att någon stjäl ens penna. Att någon säger att du är ful, värdelös och totalt skit. Men när det händer varje dag, vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år. Då blir man totat nerbruten, ens självkänsla dör och ens själförtroende blir utplånat. Det enda man gör på dagarna är att överleva, att vänta på att dagen ska ta slut. Man hittar på försvarsmekanismer (till exempel lär sej att behaga mobbarna med att vara "tuff" och stjäla godis i närbutiken och sen ge det åt dem), och man skapar ett hårt skal åt sig.

Det jag är mest bitter över idag är att jag lärde mig att det inte lönar sej att öppna munnen. Jag berättade hemma och de försökte sitt allt. Men från skolan kom det bara vägg emot. Ingen såg, ingen hörde, jag var känslig, månne jag nu inte överdriver/ljuger. Jag insåg att jag inte kunde få någon hjälp, någonstans ifrån. Min tillit till människor försvann under dedär åren, och den kommer aldrig tillbaks.

Livslånga ärr

Ingen tycktes då heller reagera på att jag väldigt ofta besökte skolhälsosyster för "huvudvärk" och "ont i magen", bara för att ens för en stund känna att någon vuxen lyssnar på en, och i bästa fall få åka hem från skolan tidigare. Som 16-åring etablerade jag första gången kontakt med mentalvården, och där kom det tydligt fram att många av mina "besvär" kunde hänvisas till mobbningen och vad den gjort mig.

Jag är nu över 30 år gammal, har hus, familj och jobb, men spåren av mobbningen sitter kvar. Det många inte förstår är, att mobbning skapar livslånga sår och ärr som aldrig läker. Jag har insjuknat i svåra depressioner, jag har haft panikångest och social fobi som krävt medicinering, terapi och långa sjukskrivningar (här inverkar själklart även andra faktorer, men mobbningen har varit en stor faktor).

Varje händelse är allvarlig, och de vuxna måste kunna ta sitt ansvar och verkligen lyssna på barnen. Jag känner en enorm bitterhet, ilska och sorg över att mina skolår blev förstörda

Jag litar inte på människor, jag har svårt att skapa mänskorelationer, jag tror aldrig att någon tycker om mig. Jag går alltid längst bak i bussen/tåget och sitta, för "annars kan någon komma bakifrån och slå mej i huvudet". (Det är inte rationellt, men känslan är så stark att jag inte ens med förnuftet kan förändra detta).

Påverkar mitt beteende än i dag

I restauranger sitter jag alltid så att jag har nära till dörren och ser restaurangen framför mig, sätter mej aldrig med ryggen till. Detta också för att ingen ska kunna hoppa på mig. Jag hatar min hemort, men måste regelbundet vistas där då barnens morföräldrar bor där. Jag har aldrig deltagit i klassträffar som ordnats. Jag har kastat bort alla klassringar. Det värsta är ju att jag inte litar på mig själv.

Mobbarna lyckades få mig att tro att jag är oduglig. Jag vet med förståndet att jag är bra som jag är, duktig på mitt jobb och en bra mamma. Men varje dag tvivlar jag på mig själv och nedvärderar det jag gör. Må sen handla om makaronilådan som "misslyckas", jobbgrejen som någon annan säkert skulle göra bättre, eller att jag kunde göra mer/bättre åt mina barn.

Jag har en lång tid funderat på att kontakta min skola och fråga vad det finns dokumenterat om mej. Men jag vågar inte. Jag vet inte heller vilket som skulle vara mer skrämmande, det att det inte finns något dokumenterat, eller det att det finns dokumenterat men ingen gjort något.

Jag har berättat om min mobbning, och fick en gång äran att besöka ett högstadiums Kiva skola-grupp och berätta om mina erfarenheter. Lärarna sade efteråt att de aldrig sett sina elever så tysta så länge, tydligen sjönk något in. Lärarna sade också att inte ens de har förstått att man kan ha men av mobbningen så länge efteråt, de har på något vis tänkt att när skolan tar slut, tar mobbningen slut, och så är allt bra. Tyvärr tänker många mänskor på detta sätt.

Mina barn får annan uppfostring

Jag har pratat med mina barn om mobbning, och hoppas att de kommer att våga berätta hemma om de ser eller hör något, eller själva är med om att antingen bli mobbad eller mobba. Jag kommer heller aldrig säga åt dem allt det som sades åt mig: "ta det inte så allvarligt", "sväng andra kinden till", "bry dej inte om honom så slutar han nog", "den som sej i leken ger..." och så vidare.

Varje händelse är allvarlig, och de vuxna måste kunna ta sitt ansvar och verkligen lyssna på barnen. Jag känner en enorm bitterhet, ilska och sorg över att mina skolår blev förstörda. Jag hoppas att alla Kiva skola-projekt och liknande projekt gör att mobbningen minskar. Mest av allt hoppas jag att lärarna öppnar sina ögon ordentligt. Att de vågar se och höra sådant de kanske inte skulle vilja.

Ingen ville se vad som hände mej, och det lider jag för resten av mitt liv.

Erika
Namnet är fingerat.
Mobbningen pågick 1987–1993 och 1995–1997.

Läs nästa berättelse: Alla kan förhindra mobbning

Läs fler #TaDetPåAllvar-berättelser

Läs också

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

  • Sex slutsatser av #tadetpåallvar

    Under den gångna veckan har Svenska Yle publicerat långt över hundra berättelser om mobbning som ni har skickat in till #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen. Vi har också lyft fram mobbning i tiotals artiklar och flera av våra radio- och tv-program. Här är sex slutsatser av vår öppna granskning.

  • Stina läste berättelserna - viktigast att någon lyssnar

    #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen bad Folkhälsans expert Stina Forsberg läsa igenom era berättelser om mobbning. Många beskriver hur viktigt det har varit att en vuxen tar den stora smärtan men också mindre kränkningar på allvar.

  • Jessicas mobbningshelvete urartade

    20-åriga Jessica är en av de första som skriver in till #tadetpåallvar. – Det var en snilleblixt. Jag hade precis hört att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Det fick mig att tänka på hur nära jag själv var, säger Jessica. Lyssna på hennes berättelse i ljudpodden här.

  • "Kiva Skola" garanterar ingenting

    Staten betalade miljoner för antimobbningsprogrammet Kiva Skola. Trots det saknas exakta uppgifter om i hur hög grad programmet används i skolorna. Så många som var fjärde skola som uppger sig vara en Kiva skola kanske inte använder programmet aktivt.

  • ”Mobbarens föräldrar bryr sig inte”

    En förälder skriver om hur dottern blir mobbad av ledaren i klassen som fått med sig alla klassens flickor. Lärarna ingriper inte och mobbarens föräldrar tycker att den mobbades familj svartmålar deras dotter.

  • Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

    Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Så här skriver Edit till #tadetpåallvar: Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad. I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka.

  • Polisen rycker ut mot mobbning varje vecka

    Polisen rycker nästan dagligen ut till finländska skolor. Den vanligaste orsaken är mobbning. I skolorna talar man om mobbning medan polisen talar hot, misshandel och ärekränkning. Tom blev mobbad från skolstarten. Hans föräldrar gjorde en polisanmälan efter en grov attack på honom. Polisen konstaterade att det var frågan om misshandel. Gärningsmännen var nio år.

  • Otydlig lag drabbar mobbade

    Om skolan inte klarar av att få slut på mobbningen är den drabbade rätt ensam. Den finländska lagen är vag och pekar inte ut någon ansvarig för att mobbningen ska sluta. Den myndighet som övervakar skolorna är frustrerad över bristande befogenheter.

  • Skolbesök och barnskydd då mobbning polisanmäls

    Bland de polisdistrikt som täcker Svenskfinland är det varje år tiotals mobbningsfall som polisanmäls. Merparten av fallen läggs ändå ner då gärningsmännen är under 15 år. Svenska Yles granskning visar att polisen mera går in för åtgärder som skolbesök och att kontakta barnskyddet.

  • "Mobbning går i arv"

    Maria var inte den första i familjen som kallades fet. Redan hennes mamma och mormor fick höra att de är feta vilket lett till att alla tre bantat hela livet. Nu har Marias dotter diagnosticerats med en ätstörning. Lyssna på ljudpodden för att höra deras berättelse.

  • Slagen på grund av min hudfärg

    Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.

  • Ingen tog Anna-Karin på allvar

    Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen från barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar leendet. Fortfarande finns det dagar då hon inte kan vistas utomhus.

  • Nätmobbarna följer dig överallt

    Nätmobbning tar sig i uttryck på många olika sätt, men den är oftast sammankopplad till traditionell mobbning. Överkonstapel Mikael Appel jobbar som nätpolis och säger att det är allas skyldighet att lite följa med vad som händer i andras liv.

  • Respekt motar mobbning

    Också i Västnyland har polisen fått rycka ut för att reda ut mobbningsfall i skolor, men det rör sig ändå om rätt få fall jämfört med andra områden i Svenskfinland. För att förhindra mobbning rör sig närpolisen - eller skolpolisen - i skolorna för att lära ut respekt för medmänniskor.

  • Obs-debatt om mobbning

    Obs följer kampanjen #TaDetPåAllvar och diskuterar mobbning med krisarbetaren Camilla Laine, forskarsocialarbetaren Frida Westerback, journalisten Kia Svaetichin och Daniel Hilli som mobbats.

  • #TaDetPåAllvar engagerar

    Kampanjen #TaDetPåAllvar visar en sida av Svenskfinland som vi sällan talar om. Det har kommit in massvis med historier, och budskapet om att vi ska ta mobbningen på allvar har engagerat oss alla. Här är ett axplock av era reaktioner.

  • Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

    För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte lätt eftersom jag jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga. Men i barndomshemmet, längst in i garderoben, ligger mina dagböcker från lågstadiet som väcker allt till liv igen.

  • Pia Abrahamsson: Hormärket!

    Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag trodde jag var speciell.