Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 97: Alla kan förhindra mobbning

Reflektionen av ett benpar och ett ensamt ben i ett fönster
Reflektionen av ett benpar och ett ensamt ben i ett fönster Bild: Yle / Eva-Maria Koskinen #tadetpåallvar

Alla kan förhindra mobbning, man kan låta bli att sitta tysta. Det anser Anna. Var och en kan visa att den inte tolererar mobbning: vissa modigt och rättframt, andra på ett försiktigare sätt.

Anna skriver så här till #tadetpåallvar:

Tänk er så här: X är den ledande elakingen och Y den utsatta. Så finns det ju andra omkring som kan underlätta situationen så att den är jobbig istället för totalhemsk. Jag skriver elakingen istället för mobbaren. Jag anser nämligen att det blir mobbning först om det finns en jasägarkör omkring, endera tyst eller aktiv.

För mig har det varit avgörande att det funnits åtminstone någon som brytt sig.

De som står bredvid borde säga:

  • "Jag tycker X har fel. Y har lika mycket rätt till sin åsikt som alla andra. Det Y säger är faktiskt riktigt klokt"
  • "Sluta puckla på Y. Det är fel!"

Eller åtminstone efteråt när situationen är över säga direkt till Y:

  • "Jag tyckte det var fel som X gjorde. Jag är nog ganska feg, så jag vågade säga något när det hände"

För mig har det varit avgörande att det funnits åtminstone någon som brytt sig. Jag minns exempelvis en som hade väldigt hög status när vi gick på ettan eller tvåan. Hon sade mitt namn och att "hon är bra hon" som reaktion på att jag blev retad. Det värmer än, tröstar.

Och en annan som gick förbi mig och några elakingar i korridoren och sa "Sluta mobba" och mitt namn, bara så där självklart. Han kommer nog inte ihåg det. Sedan har det funnits tjejer som tog med mig i sin arbetsgrupp fast det egentligen inte var populärt att ha mig med, men de tyckte att alla skulle få vara med.

Rasterna var jobbiga

Annars hör jag också till dem som tyckte det var jättejobbigt med raster. Då stod bara alla flickor och viskade med varandra, utan mig. Det förstod jag mig inte på.

När vi lekte lekar som twist, hopprep och kula eller spelade kort fick jag ändå oftast vara med. Jag tror man ska uppmuntra till lekar som har regler. Många försiktiga barn förstår sig annars inte på hur man ska leka; alltså det "sociala spelet" där man ska förstå så många koder, när man ska säga något, hur man ska nicka, vad man ska viska om.

Jag tycker inte antimobbningsprogram och handlingsplaner är så avgörande. Fast det kan de vara i enskilda fall och när det fungerar. Viktigast tycker jag är att alla kan lära sina barn – och alla runt omkring sig – att var och ens beteende kan vara avgörande.

Ingen är så betydelselös att det inte spelar någon roll om den personen tyst stöder en elaking eller om personen på något sätt tar avstånd från de elaka orden och handlingarna. Var och en kan vara en god medmänniska så gott den kan och göra en otrolig skillnad.

Anna
Mobbningen skedde i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet.

Läs nästa berättelse: Jag blev mobbad för killen jag gillade

Läs fler #TaDetPåAllvar-berättelser

Läs också

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

  • Sex slutsatser av #tadetpåallvar

    Under den gångna veckan har Svenska Yle publicerat långt över hundra berättelser om mobbning som ni har skickat in till #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen. Vi har också lyft fram mobbning i tiotals artiklar och flera av våra radio- och tv-program. Här är sex slutsatser av vår öppna granskning.

  • Stina läste berättelserna - viktigast att någon lyssnar

    #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen bad Folkhälsans expert Stina Forsberg läsa igenom era berättelser om mobbning. Många beskriver hur viktigt det har varit att en vuxen tar den stora smärtan men också mindre kränkningar på allvar.

  • Jessicas mobbningshelvete urartade

    20-åriga Jessica är en av de första som skriver in till #tadetpåallvar. – Det var en snilleblixt. Jag hade precis hört att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Det fick mig att tänka på hur nära jag själv var, säger Jessica. Lyssna på hennes berättelse i ljudpodden här.

  • "Kiva Skola" garanterar ingenting

    Staten betalade miljoner för antimobbningsprogrammet Kiva Skola. Trots det saknas exakta uppgifter om i hur hög grad programmet används i skolorna. Så många som var fjärde skola som uppger sig vara en Kiva skola kanske inte använder programmet aktivt.

  • ”Mobbarens föräldrar bryr sig inte”

    En förälder skriver om hur dottern blir mobbad av ledaren i klassen som fått med sig alla klassens flickor. Lärarna ingriper inte och mobbarens föräldrar tycker att den mobbades familj svartmålar deras dotter.

  • Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

    Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Så här skriver Edit till #tadetpåallvar: Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad. I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka.

  • Polisen rycker ut mot mobbning varje vecka

    Polisen rycker nästan dagligen ut till finländska skolor. Den vanligaste orsaken är mobbning. I skolorna talar man om mobbning medan polisen talar hot, misshandel och ärekränkning. Tom blev mobbad från skolstarten. Hans föräldrar gjorde en polisanmälan efter en grov attack på honom. Polisen konstaterade att det var frågan om misshandel. Gärningsmännen var nio år.

  • Otydlig lag drabbar mobbade

    Om skolan inte klarar av att få slut på mobbningen är den drabbade rätt ensam. Den finländska lagen är vag och pekar inte ut någon ansvarig för att mobbningen ska sluta. Den myndighet som övervakar skolorna är frustrerad över bristande befogenheter.

  • Skolbesök och barnskydd då mobbning polisanmäls

    Bland de polisdistrikt som täcker Svenskfinland är det varje år tiotals mobbningsfall som polisanmäls. Merparten av fallen läggs ändå ner då gärningsmännen är under 15 år. Svenska Yles granskning visar att polisen mera går in för åtgärder som skolbesök och att kontakta barnskyddet.

  • "Mobbning går i arv"

    Maria var inte den första i familjen som kallades fet. Redan hennes mamma och mormor fick höra att de är feta vilket lett till att alla tre bantat hela livet. Nu har Marias dotter diagnosticerats med en ätstörning. Lyssna på ljudpodden för att höra deras berättelse.

  • Slagen på grund av min hudfärg

    Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.

  • Ingen tog Anna-Karin på allvar

    Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen från barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar leendet. Fortfarande finns det dagar då hon inte kan vistas utomhus.

  • Nätmobbarna följer dig överallt

    Nätmobbning tar sig i uttryck på många olika sätt, men den är oftast sammankopplad till traditionell mobbning. Överkonstapel Mikael Appel jobbar som nätpolis och säger att det är allas skyldighet att lite följa med vad som händer i andras liv.

  • Respekt motar mobbning

    Också i Västnyland har polisen fått rycka ut för att reda ut mobbningsfall i skolor, men det rör sig ändå om rätt få fall jämfört med andra områden i Svenskfinland. För att förhindra mobbning rör sig närpolisen - eller skolpolisen - i skolorna för att lära ut respekt för medmänniskor.

  • Obs-debatt om mobbning

    Obs följer kampanjen #TaDetPåAllvar och diskuterar mobbning med krisarbetaren Camilla Laine, forskarsocialarbetaren Frida Westerback, journalisten Kia Svaetichin och Daniel Hilli som mobbats.

  • #TaDetPåAllvar engagerar

    Kampanjen #TaDetPåAllvar visar en sida av Svenskfinland som vi sällan talar om. Det har kommit in massvis med historier, och budskapet om att vi ska ta mobbningen på allvar har engagerat oss alla. Här är ett axplock av era reaktioner.

  • Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

    För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte lätt eftersom jag jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga. Men i barndomshemmet, längst in i garderoben, ligger mina dagböcker från lågstadiet som väcker allt till liv igen.

  • Pia Abrahamsson: Hormärket!

    Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag trodde jag var speciell.