Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 114: Mobbaren blev vänelev

Läppstift appliceras på mun
Läppstift appliceras på mun Bild: Yle / Eva-Maria Koskinen pubertet

Genom hela grundskolan slets Sofie i ett maktdrama mellan klassens tjejer. Hon var utfryst och frös ut. I högstadiet blev Sofie vänelev men det blev också tjejen som spred kränkande rykten om Sofie.

Så här skriver Sofie till #TaDetPåAllvar:

Jag såg mig aldrig som ett mobbningsoffer som barn. Det fanns de som hade det mycket värre. Jag försökte alltid stå upp för dem. Jag var en ganska kavat och framåt unge, en del kände väl att jag behövde sättas på plats och visas vem som är boss. Nu i efterhand vet jag bättre, jag blev mobbad.

Samvetet gnager än i dag fast det är ”glömt och förlåtet”.

I lågstadiet hade jag vänner och en av dem, Annica, anförtrodde jag mig speciellt åt. Hon var min bästa vän. Jag var hennes bästa vän ibland, när det passade henne.

De sprang ifrån mig

Det fanns en flicka, vi säger Katja, som var ett år äldre och som hade som sitt livs mission att ta min vän ifrån mig, ge mig elaka blickar och få min kompis att vända sig mot mig.

Det blev aldrig fysiskt men utfrysningen och de elaka orden ekar ännu i mig. Värst var det när vi skulle gå hem från skolan. Vi bodde alla tre åt samma håll. Jag var alltid tvungen att fråga ifall jag fick gå hem med Annica. Ibland sa hon ja, ibland sa hon; "Nej- jag skall gå med Katja".

När hon svarade nej var jag tvungen att gå långt före eller långt bakom dem. De anpassade avståndet till mig. Ifall jag ökade farten bakom dem började de springa, om jag gick långsamt gråtande framför stannade de helt tills jag ökade farten igen. Jag ville så gärna vara med. Sällan var jag glad när jag kom hem…

Bäst då mobbaren var sjuk

Senare fick jag höra att hon spritt ut rykten om att jag var lesbisk så att inga pojkar skulle fråga chans på mig.

Jag kunde prata med mina föräldrar och de var ett bra stöd. De försökte alltid säga att jag ska stå på mig och att det inte är mitt fel. Mina bästa minnen från lågstadiet är från de dagar då denna mobbare var sjuk. Sorgligt.

Katja som mobbade mig har varit religiös ända sedan barnsben. Jag såg henne alltid som skenhelig och hade svårt med religion. Hur kan man låtsas vara god men ändå bete sig elakt? tänkte jag. Hon kanske är annorlunda i dag, jag hoppas det.

Frös ut andra

Vi flyttade över till en större skola. Min vän och jag kom varandra närmare och allt var bra tills en annan tjej, vi kan säga Ina, frågade ifall hon fick börja hänga med oss. Hon hade blivit utfryst från sitt gamla gäng. Min vän tyckte att Ina var cool och bjöd in henne.

Allt var frid och fröjd några månader, tills Ina började bestämma vem vi skulle umgås med. Jag vet att jag var med och fryste ut en flicka i lågstadiet under Inas ledning. Jag sade inget elakt, jag stod tyst, men det är nästan samma sak.

Jag träffar denna i lågstadiet utfrysta flicka nu och då och har bett om ursäkt flera gånger i vuxen ålder till den grad att det är lite pinsamt, men hellre en gång för mycket än en för lite tänker jag. Samvetet gnager än i dag fast det är ”glömt och förlåtet”.

Rykte om att jag var lesbisk

I högstadiet började Ina till sist bestämma vilken väg vi skulle gå genom högstadiet på rasterna, vad folk fick ha på sig, vilka man fick fråga chans på och så vidare...

Jag hade fått lite mer skinn på näsan så det kom en dag då jag sade åt Ina att jag vill gå en annan väg genom korridorerna i skolan än den hon hade valt. Från och med den dagen började hon sprida rykten om att jag var en hora, pojkarna började titta konstigt på mig och skratta åt mig.

Senare fick jag höra att hon spritt ut rykten om att jag var lesbisk så att inga pojkar skulle fråga chans på mig.

Jag engagerade mig i väneleverna för att påverka mobbningen i skolan. Det ironiska var att så gjorde även Ina. Hon var elevkårsordförande, tutor och vänelev.

I dag är jag hårdare, både mot mig själv och mot andra

Nya vänner

När jag flyttade utomlands för att studera så hade Ina sagt "Hoppas Sofie aldrig kommer hem igen". Detta är mer ledsamt än obehagligt för mig nuförtiden. Jag fick mig faktiskt ett gott skratt för något år sedan då jag gifte mig och en gammal högstadiekompis sade till mig att han var förvånad över att jag gift mig med en man. Han hade alltid trott att jag hade varit lesbisk :) (Obs! Inget fel med att vara lesbisk)

Då jag flyttade utomlands sinade också kontakten med min vän Annica från lågstadiet och jag fick nya vänner, nära vänner, vänner för livet. För tre år sedan bröt jag kontakten med Katja efter att hon behandlat mig riktigt illa.

Hela mitt liv har jag försökt hålla en vänskap med Katja fast hon otaliga gånger vänt kappan efter vinden och inte stått upp för mig, varken som barn eller som vuxen. Det är märkligt det där hur man håller fast och hoppas.

Håller på mina rättigheter

Jag jobbar nu inom en bransch där många har vassa armbågar och snackar skit för sin egen vinning. Men jag är beredd nu - det var jag inte då. Då fanns det i min vardag, nära min själ – i dag är jag hårdare, både mot mig själv och mot andra.

Visst såras mitt inre men jag ryggar inte tillbaka utan puschar mig ut i ringen. I bland påstås jag vara "besvärlig" för att jag står för mina rättigheter och är medveten om mina skyldigheter, men jag håller fast vid att den som står tyst bredvid den understöder mobbningen.

"A man who stands for nothing will fall for anything!" - Malcolm X

Sofie
Personerna i Sofies skolor heter egentligen något annat

Läs nästa berättelse: Min kollega hälsade inte ens på morgonen

Läs fler #TaDetPåAllvar-berättelser

Läs också

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

  • Sex slutsatser av #tadetpåallvar

    Under den gångna veckan har Svenska Yle publicerat långt över hundra berättelser om mobbning som ni har skickat in till #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen. Vi har också lyft fram mobbning i tiotals artiklar och flera av våra radio- och tv-program. Här är sex slutsatser av vår öppna granskning.

  • Stina läste berättelserna - viktigast att någon lyssnar

    #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen bad Folkhälsans expert Stina Forsberg läsa igenom era berättelser om mobbning. Många beskriver hur viktigt det har varit att en vuxen tar den stora smärtan men också mindre kränkningar på allvar.

  • Jessicas mobbningshelvete urartade

    20-åriga Jessica är en av de första som skriver in till #tadetpåallvar. – Det var en snilleblixt. Jag hade precis hört att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Det fick mig att tänka på hur nära jag själv var, säger Jessica. Lyssna på hennes berättelse i ljudpodden här.

  • "Kiva Skola" garanterar ingenting

    Staten betalade miljoner för antimobbningsprogrammet Kiva Skola. Trots det saknas exakta uppgifter om i hur hög grad programmet används i skolorna. Så många som var fjärde skola som uppger sig vara en Kiva skola kanske inte använder programmet aktivt.

  • ”Mobbarens föräldrar bryr sig inte”

    En förälder skriver om hur dottern blir mobbad av ledaren i klassen som fått med sig alla klassens flickor. Lärarna ingriper inte och mobbarens föräldrar tycker att den mobbades familj svartmålar deras dotter.

  • Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

    Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Så här skriver Edit till #tadetpåallvar: Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad. I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka.

  • Polisen rycker ut mot mobbning varje vecka

    Polisen rycker nästan dagligen ut till finländska skolor. Den vanligaste orsaken är mobbning. I skolorna talar man om mobbning medan polisen talar hot, misshandel och ärekränkning. Tom blev mobbad från skolstarten. Hans föräldrar gjorde en polisanmälan efter en grov attack på honom. Polisen konstaterade att det var frågan om misshandel. Gärningsmännen var nio år.

  • Otydlig lag drabbar mobbade

    Om skolan inte klarar av att få slut på mobbningen är den drabbade rätt ensam. Den finländska lagen är vag och pekar inte ut någon ansvarig för att mobbningen ska sluta. Den myndighet som övervakar skolorna är frustrerad över bristande befogenheter.

  • Skolbesök och barnskydd då mobbning polisanmäls

    Bland de polisdistrikt som täcker Svenskfinland är det varje år tiotals mobbningsfall som polisanmäls. Merparten av fallen läggs ändå ner då gärningsmännen är under 15 år. Svenska Yles granskning visar att polisen mera går in för åtgärder som skolbesök och att kontakta barnskyddet.

  • "Mobbning går i arv"

    Maria var inte den första i familjen som kallades fet. Redan hennes mamma och mormor fick höra att de är feta vilket lett till att alla tre bantat hela livet. Nu har Marias dotter diagnosticerats med en ätstörning. Lyssna på ljudpodden för att höra deras berättelse.

  • Slagen på grund av min hudfärg

    Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.

  • Ingen tog Anna-Karin på allvar

    Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen från barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar leendet. Fortfarande finns det dagar då hon inte kan vistas utomhus.

  • Nätmobbarna följer dig överallt

    Nätmobbning tar sig i uttryck på många olika sätt, men den är oftast sammankopplad till traditionell mobbning. Överkonstapel Mikael Appel jobbar som nätpolis och säger att det är allas skyldighet att lite följa med vad som händer i andras liv.

  • Respekt motar mobbning

    Också i Västnyland har polisen fått rycka ut för att reda ut mobbningsfall i skolor, men det rör sig ändå om rätt få fall jämfört med andra områden i Svenskfinland. För att förhindra mobbning rör sig närpolisen - eller skolpolisen - i skolorna för att lära ut respekt för medmänniskor.

  • Obs-debatt om mobbning

    Obs följer kampanjen #TaDetPåAllvar och diskuterar mobbning med krisarbetaren Camilla Laine, forskarsocialarbetaren Frida Westerback, journalisten Kia Svaetichin och Daniel Hilli som mobbats.

  • #TaDetPåAllvar engagerar

    Kampanjen #TaDetPåAllvar visar en sida av Svenskfinland som vi sällan talar om. Det har kommit in massvis med historier, och budskapet om att vi ska ta mobbningen på allvar har engagerat oss alla. Här är ett axplock av era reaktioner.

  • Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

    För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte lätt eftersom jag jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga. Men i barndomshemmet, längst in i garderoben, ligger mina dagböcker från lågstadiet som väcker allt till liv igen.

  • Pia Abrahamsson: Hormärket!

    Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag trodde jag var speciell.