Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 118: Jag ville bli som mina mobbare

Anonym ungdom viftar med en väska.
Anonym ungdom viftar med en väska. Bild: Yle / Peter Sjöholm skolvåld

För att klara pressen försökte Laura likna sina mobbare: iskall, hård och populär. Känslan av att inte höra till gruppen hade drivit henne till det.

Så här skriver Laura till #tadetpåallvar:

Detta är min berättelse om hur det var att vara utländsk men se ut som alla andra och hur det är att vara lärarbarn och inte prestera tillräckligt bra.

Jag hade stängt ut mig själv från min kropp. Jag bara gick framåt och kände ingenting. Småningom hade jag kommit in i gänget som mobbade mig.

Jag hade börjat ettan i lågstadiet. Redan då var mobbningen igång. Jag var ju inte som alla andra för jag var ju inte född här, trots att jag var "vit". Jag har alltid från liten varit mer högljudd än alla andra. De andra eleverna drog nytta av det och jag fick öknamn. De nämnde ofta mina kläder då jag ofta hade mina bröders kläder.

Efter att jag skulle börja årskurs två flyttade vi norrut. Jag började i en ny skola med hopp om att där skulle det vara annorlunda. Men tji fick jag. Där fick jag höra att jag skulle lära mig språket ordentligt innan jag öppnade min mun.

Jag blandade ofta ihop hemspråket och högsvenskan. Det var ju grymt roligt på en liten skola där det också fanns klasser för invalidelever. Jag fick höra att jag kanske skulle börja där istället för på den normala klassen.

Gömde sig på wc

Orden sårade mig inte direkt men efter att ha gått i den skolan i två år började jag hålla mig för mig själv. Jag började sitta hos hälsovårdaren som inte trodde ett ord av vad jag sade. En av de som mobbade mig var hennes son.

Jag bytte skola inom samma stad. Där kände jag mig mer trygg för jag hade en anhörig där. Men jag började ändå gömma mig på wc och alla möjliga utrymmen så jag skulle slippa vara i klassen hela tiden. Jag var ofta sjukskriven för spysjuka eller liknande.

I högstadiet blev det inte heller bättre. Där blev jag tvungen att vara en av de bättre. Jag måste klara mig utmärkt. Jag var ju ett lärarbarn. Det var då som det vände, jag fick nog. Jag började röka för att höra till gruppen och skolka. Jag hade blivit iskall. Jag hade inget emot att ropa åt mina lärare, det var ju det jag måste göra för att vara en i gänget.

Ville behandla dem på samma sätt

Jag hade stängt ut mig själv från min kropp. Jag bara gick framåt och kände ingenting. Småningom hade jag kommit in i gänget som mobbade mig. Jag tog reda på vad deras brister var. Jag ville att de skulle lida precis lika mycket som jag. Men då min kamrat undrade om jag verkligen skulle vara så iskall att jag skulle bli som dem så veknade jag. Jag såg i hennes ögon att hon verkligen var rädd för det.

Nu i efterhand så har jag lagt det bakom mig. Det jag insett att följt med mig är att jag snabbt blir stor i munnen då jag ska försvara mig. Då andra undrar varför jag håller på som jag gör svarar jag bara att jag aldrig lärt mig något annat.

Laura
Namnet är fingerat.
Mobbningen pågick 2000–2009.

Läs nästa berättelse: Varje dag fick jag läsa att jag var en hora

Läs fler #TaDetPåAllvar-berättelser

Läs också

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

  • Sex slutsatser av #tadetpåallvar

    Under den gångna veckan har Svenska Yle publicerat långt över hundra berättelser om mobbning som ni har skickat in till #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen. Vi har också lyft fram mobbning i tiotals artiklar och flera av våra radio- och tv-program. Här är sex slutsatser av vår öppna granskning.

  • Stina läste berättelserna - viktigast att någon lyssnar

    #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen bad Folkhälsans expert Stina Forsberg läsa igenom era berättelser om mobbning. Många beskriver hur viktigt det har varit att en vuxen tar den stora smärtan men också mindre kränkningar på allvar.

  • Jessicas mobbningshelvete urartade

    20-åriga Jessica är en av de första som skriver in till #tadetpåallvar. – Det var en snilleblixt. Jag hade precis hört att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Det fick mig att tänka på hur nära jag själv var, säger Jessica. Lyssna på hennes berättelse i ljudpodden här.

  • "Kiva Skola" garanterar ingenting

    Staten betalade miljoner för antimobbningsprogrammet Kiva Skola. Trots det saknas exakta uppgifter om i hur hög grad programmet används i skolorna. Så många som var fjärde skola som uppger sig vara en Kiva skola kanske inte använder programmet aktivt.

  • ”Mobbarens föräldrar bryr sig inte”

    En förälder skriver om hur dottern blir mobbad av ledaren i klassen som fått med sig alla klassens flickor. Lärarna ingriper inte och mobbarens föräldrar tycker att den mobbades familj svartmålar deras dotter.

  • Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

    Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Så här skriver Edit till #tadetpåallvar: Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad. I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka.

  • Polisen rycker ut mot mobbning varje vecka

    Polisen rycker nästan dagligen ut till finländska skolor. Den vanligaste orsaken är mobbning. I skolorna talar man om mobbning medan polisen talar hot, misshandel och ärekränkning. Tom blev mobbad från skolstarten. Hans föräldrar gjorde en polisanmälan efter en grov attack på honom. Polisen konstaterade att det var frågan om misshandel. Gärningsmännen var nio år.

  • Otydlig lag drabbar mobbade

    Om skolan inte klarar av att få slut på mobbningen är den drabbade rätt ensam. Den finländska lagen är vag och pekar inte ut någon ansvarig för att mobbningen ska sluta. Den myndighet som övervakar skolorna är frustrerad över bristande befogenheter.

  • Skolbesök och barnskydd då mobbning polisanmäls

    Bland de polisdistrikt som täcker Svenskfinland är det varje år tiotals mobbningsfall som polisanmäls. Merparten av fallen läggs ändå ner då gärningsmännen är under 15 år. Svenska Yles granskning visar att polisen mera går in för åtgärder som skolbesök och att kontakta barnskyddet.

  • "Mobbning går i arv"

    Maria var inte den första i familjen som kallades fet. Redan hennes mamma och mormor fick höra att de är feta vilket lett till att alla tre bantat hela livet. Nu har Marias dotter diagnosticerats med en ätstörning. Lyssna på ljudpodden för att höra deras berättelse.

  • Slagen på grund av min hudfärg

    Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.

  • Ingen tog Anna-Karin på allvar

    Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen från barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar leendet. Fortfarande finns det dagar då hon inte kan vistas utomhus.

  • Nätmobbarna följer dig överallt

    Nätmobbning tar sig i uttryck på många olika sätt, men den är oftast sammankopplad till traditionell mobbning. Överkonstapel Mikael Appel jobbar som nätpolis och säger att det är allas skyldighet att lite följa med vad som händer i andras liv.

  • Respekt motar mobbning

    Också i Västnyland har polisen fått rycka ut för att reda ut mobbningsfall i skolor, men det rör sig ändå om rätt få fall jämfört med andra områden i Svenskfinland. För att förhindra mobbning rör sig närpolisen - eller skolpolisen - i skolorna för att lära ut respekt för medmänniskor.

  • Obs-debatt om mobbning

    Obs följer kampanjen #TaDetPåAllvar och diskuterar mobbning med krisarbetaren Camilla Laine, forskarsocialarbetaren Frida Westerback, journalisten Kia Svaetichin och Daniel Hilli som mobbats.

  • #TaDetPåAllvar engagerar

    Kampanjen #TaDetPåAllvar visar en sida av Svenskfinland som vi sällan talar om. Det har kommit in massvis med historier, och budskapet om att vi ska ta mobbningen på allvar har engagerat oss alla. Här är ett axplock av era reaktioner.

  • Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

    För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte lätt eftersom jag jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga. Men i barndomshemmet, längst in i garderoben, ligger mina dagböcker från lågstadiet som väcker allt till liv igen.

  • Pia Abrahamsson: Hormärket!

    Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag trodde jag var speciell.