Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 124: Killgänget stängde ut mig – chatten hjälpte

Man tar tag i en dörrkarm.
Man tar tag i en dörrkarm. Bild: Yle / Eva-Maria Koskinen mobbare

Gustav var omgiven av samma människor i dagis och hela grundskolan. De var hans enda vänner. Men så började killgänget peta ut honom bit för bit. I dag är hans vänner framför allt kvinnor som han lärt sig lita på.

Så här skriver Gustav till #tadetpåallvar:

Vi gick hela dagiset och grundskolan i samma klass. Hela klassen alltså. Det var ett konstigt system och eftersom det i vår skola inte fanns några andra klasser på årskursen ledde det till konstiga saker. Samhörigheten i klassen var inte ett lim mellan oss utan snarare ett staket runtom oss. Det fanns liksom ingenstans att ta vägen.

Jag slog en signal till en av mina vänner vars moped jag såg. Jag frågade var han är, fast redan visste det. Det var inga tvivel om att de var på stranden, nedanför villan. "Hemma", sa han.

De första nio åren i klassen gick bra. I allmänhet flöt jag från krets till krets i klassen. Det fanns ett par närmare vänner som bodde nära mig också. De fanns där som en slags vänskapskonstanter.

Problematiska roller i klassen

När man är tio år gammal översätts geografisk närhet ganska rent till vänskap. Det var inget problem och glatt cyklade vi tillsammans till skolan. Flickorna umgicks vi ju inte med. Inte jag, i alla fall. Problemet var inte bristande intresse eller något slags socialt handikapp, men rollerna i klassen tycktes inte gå att bryta.

Från och med sjuan började jag glida ifrån. När åttan väl kom så hade jag inga goda vänner längre, och umgicks mest med mina närmast (belägna) vänner. Men jag gled ifrån dem också. Nog var vi tillsammans, och utgjorde en grupp, men inte egentligen. Jag var utfryst. De cyklade tillsammans till skolan, men jag fick inte cykla med dem längre. I skolan var jag med dem, men bara på ett ytligt plan. Jag passade inte in längre, och det pussel jag varit en bit av förändrades så att jag inte var en del av det.

Skönt att vara själv

Sommaren mellan åttan och nian var jag ensam. Klasskompisarna umgicks med varandra men ingen ringde mig. Om jag av slumpen fick veta att de skulle hitta på något, så fick jag kanske vara med. I alla fall rent konkret.

Jag minns en sommardag när vi fyra promenerade på väg hem till en av oss, och de slutade prata med mig. Sedan slutade de gå. När jag stannade började de gå igen. Jag försökte resonera. De höll tillbaka skrattet med en leende fasad som om det vore jag som betedde mig konstigt, som om de inte visste vem jag var. Det fortsatte tills jag gick hem.

Såg att vännerna hade samlats

Jag minns speciellt väl sommaren efter nionde klass. Vi hade gått ut skolan tillsammans, gått igenom så mycket, känt varandra i elva år. Men jag var ensam igen.

Det var årets varmaste dag, säkert närmare 40 grader, och lördag. Jag tog mopeden och körde till stranden precis på samma sätt som varje annan kotte i staden. Fast för mig själv, då. Jag solade ensam. Det var ganska skönt, faktiskt. Ibland var det bättre att vara ensam än att försöka.

Min kompis hade sin villa på vägen hem från stranden, och jag svängde in och såg alla mina vänners mopeder på gården. Jag kände ju igen alla, förstås. Det gör man ju lätt när man har få vänner i en liten stad.

Halvvägs hem började jag gråta i 45 km/h. Sedan skrattade jag.

Lögner om fotboll

Jag slog en signal till en av mina vänner vars moped jag såg. Jag frågade var han är, fast redan visste det. Det var inga tvivel om att de var på stranden, nedanför villan. "Hemma", sa han.

Jag hörde både måsarnas och de andra så kallade vännernas skratt i bakgrunden. "Jag ska snart ut och spela fotboll". Fotboll. Jag var den enda i hela kompiskretsen som inte spelade eller var intresserad av fotboll. Klart han sa fotboll, för han visste ju att jag inte skulle vara intresserad. I det här skedet var jag lamslagen. Jag frågade ett par frågor till för att försäkra mig om att han ljög, men det behövdes egentligen inte. Efteråt stod jag en stund och stirrade på deras mopeder. Sedan körde jag hem.

Gråten omvandlades till skratt

Halvvägs hem började jag gråta i 45 km/h. Sedan skrattade jag. Jag skrattade för jag visste att jag blivit antagen till ett gymnasium i en annan stad, långt borta, och att jag inte skulle behöva bry mig längre. Jag skrattade galet. I flera år var jag utfryst, men sedan tog det slut.

Ingen vet om det. Jag snackade aldrig med mobbarna om det, och nu tre år senare har jag bara berättat denna historia för tre personer. Tre tjejer från mitt gymnasium. När jag skriver detta inser jag att det kanske inte är konstigt att mina bästa vänner idag, med ett eller två undantag, är kvinnor.

Jag trodde att jag klarade mig oskadd, utan trauma. Men jag inser att jag har relativt svårt att skapa förtroende för män. Det förmodligen beror på associationerna jag har byggt upp och det svek jag upplevde från pojkarna i grundskolan.

Onlinekontakt hjälpte

Under åttan och nian byggde jag upp en kontakt med en person över internet. En tjej från ett annat land. Vi chattade sjukligt mycket under dessa två år, mer än ni kan föreställa er. Varje dag, och hon var den första sanna vän jag haft. Även om vi inte pratade värst mycket om den sociala utfrysningen så hjälpte det mig med att försäkra mig om att det inte var mitt fel, och att det inte var något fel på min personlighet.

Gustav
Namnet är fingerat.
Mobbningen skedde 2009–2011.

Läs nästa berättelse: Fyrtio år senare förstod jag att jag blev mobbad

Läs fler #TaDetPåAllvar-berättelser

Läs också

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

  • Sex slutsatser av #tadetpåallvar

    Under den gångna veckan har Svenska Yle publicerat långt över hundra berättelser om mobbning som ni har skickat in till #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen. Vi har också lyft fram mobbning i tiotals artiklar och flera av våra radio- och tv-program. Här är sex slutsatser av vår öppna granskning.

  • Stina läste berättelserna - viktigast att någon lyssnar

    #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen bad Folkhälsans expert Stina Forsberg läsa igenom era berättelser om mobbning. Många beskriver hur viktigt det har varit att en vuxen tar den stora smärtan men också mindre kränkningar på allvar.

  • Jessicas mobbningshelvete urartade

    20-åriga Jessica är en av de första som skriver in till #tadetpåallvar. – Det var en snilleblixt. Jag hade precis hört att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Det fick mig att tänka på hur nära jag själv var, säger Jessica. Lyssna på hennes berättelse i ljudpodden här.

  • "Kiva Skola" garanterar ingenting

    Staten betalade miljoner för antimobbningsprogrammet Kiva Skola. Trots det saknas exakta uppgifter om i hur hög grad programmet används i skolorna. Så många som var fjärde skola som uppger sig vara en Kiva skola kanske inte använder programmet aktivt.

  • ”Mobbarens föräldrar bryr sig inte”

    En förälder skriver om hur dottern blir mobbad av ledaren i klassen som fått med sig alla klassens flickor. Lärarna ingriper inte och mobbarens föräldrar tycker att den mobbades familj svartmålar deras dotter.

  • Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

    Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Så här skriver Edit till #tadetpåallvar: Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad. I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka.

  • Polisen rycker ut mot mobbning varje vecka

    Polisen rycker nästan dagligen ut till finländska skolor. Den vanligaste orsaken är mobbning. I skolorna talar man om mobbning medan polisen talar hot, misshandel och ärekränkning. Tom blev mobbad från skolstarten. Hans föräldrar gjorde en polisanmälan efter en grov attack på honom. Polisen konstaterade att det var frågan om misshandel. Gärningsmännen var nio år.

  • Otydlig lag drabbar mobbade

    Om skolan inte klarar av att få slut på mobbningen är den drabbade rätt ensam. Den finländska lagen är vag och pekar inte ut någon ansvarig för att mobbningen ska sluta. Den myndighet som övervakar skolorna är frustrerad över bristande befogenheter.

  • Skolbesök och barnskydd då mobbning polisanmäls

    Bland de polisdistrikt som täcker Svenskfinland är det varje år tiotals mobbningsfall som polisanmäls. Merparten av fallen läggs ändå ner då gärningsmännen är under 15 år. Svenska Yles granskning visar att polisen mera går in för åtgärder som skolbesök och att kontakta barnskyddet.

  • "Mobbning går i arv"

    Maria var inte den första i familjen som kallades fet. Redan hennes mamma och mormor fick höra att de är feta vilket lett till att alla tre bantat hela livet. Nu har Marias dotter diagnosticerats med en ätstörning. Lyssna på ljudpodden för att höra deras berättelse.

  • Slagen på grund av min hudfärg

    Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.

  • Ingen tog Anna-Karin på allvar

    Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen från barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar leendet. Fortfarande finns det dagar då hon inte kan vistas utomhus.

  • Nätmobbarna följer dig överallt

    Nätmobbning tar sig i uttryck på många olika sätt, men den är oftast sammankopplad till traditionell mobbning. Överkonstapel Mikael Appel jobbar som nätpolis och säger att det är allas skyldighet att lite följa med vad som händer i andras liv.

  • Respekt motar mobbning

    Också i Västnyland har polisen fått rycka ut för att reda ut mobbningsfall i skolor, men det rör sig ändå om rätt få fall jämfört med andra områden i Svenskfinland. För att förhindra mobbning rör sig närpolisen - eller skolpolisen - i skolorna för att lära ut respekt för medmänniskor.

  • Obs-debatt om mobbning

    Obs följer kampanjen #TaDetPåAllvar och diskuterar mobbning med krisarbetaren Camilla Laine, forskarsocialarbetaren Frida Westerback, journalisten Kia Svaetichin och Daniel Hilli som mobbats.

  • #TaDetPåAllvar engagerar

    Kampanjen #TaDetPåAllvar visar en sida av Svenskfinland som vi sällan talar om. Det har kommit in massvis med historier, och budskapet om att vi ska ta mobbningen på allvar har engagerat oss alla. Här är ett axplock av era reaktioner.

  • Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

    För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte lätt eftersom jag jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga. Men i barndomshemmet, längst in i garderoben, ligger mina dagböcker från lågstadiet som väcker allt till liv igen.

  • Pia Abrahamsson: Hormärket!

    Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag trodde jag var speciell.