Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 127: Självkänslan har fått ordentliga törnar

En människoskugga på marken.
En människoskugga på marken. Bild: Yle / Peter Sjöholm #tadetpåallvar

Karin blev utfryst och hade inga vänner. Tiden i lågstadiet och högstadiet har satt sina spår.

Så här skriver Karin till #tadetpåallvar:

Det började då jag gick i trean i lågstadiet. Jag var en helt vanlig flicka i en helt vanlig skola. Jag hade kompisar och en bästis.

Murarna jag byggt upp är höga och ärren finns fortfarande kvar

Jag och min bästis gick skilda vägar när vi började i fyran, varför vet jag inte, även om vi gick på samma klass.

Jag blev utfryst ur klassen och ingen ville leka med mig. Varje rast lekte jag antingen ensam eller med två andra kompisar från en annan klass.

Ingen ville sova med mig

Varje år gjordes en klassutflykt då vi skulle övernatta på stället vi besökte. Det var en pina. Då vi skulle bestämma vem vi skulle sova med, vilket gjordes högt i klassen, ville ingen sova med mig. Ingen ville ha med mig någonstans och jag lämnades ensam.

Läraren såg allting, visste om att jag blev lämnad ensam men gjorde ingenting. Jag började umgås lite mera med två flickor i min klass på sexan och vi fortsatte på samma klass i högstadiet.

Jag trodde högstadietiden skulle bli bättre då jag skulle få nya klasskompisar men nej. Jag var det svarta fåret. Då det skar sig mellan mig och de två andra flickorna var jag ensam igen, ingen ville ha med mig.

På nian skulle vi åka på en klassresa och igen var det jag som ingen ville ha med. Jag förstod inte vad jag hade gjort eller vad jag inte hade gjort.

Utfryst från gemenskapen

Blickarna och suckarna som jag fick då jag var med talade sitt tydliga språk. Jag blev utfryst från gemenskapen och hur jag än försökte fick jag inte komma med.

Blickarna som jag fick talade sitt tydliga språk

Murarna jag byggt upp efter detta är höga och ärren finns fortfarande kvar. Självförtroendet och känslan att jag duger som jag är har fått sig ordentliga törnar.

Jag lärde mig att vara ensam och att lita på någon annan har varit svårt. Tyvärr har min lågstadietid och högstadietid förstört mycket för mig. Min räddning blev gymnasietiden då jag lärde känna nya kompisar och i dag har jag några nära vänner.

Jag har blivit självständig tack vare detta men också väldigt hårdhudad. Ingenting kommer under skinnet och då någon visar att den bryr sig om mig och vill vara med mig vet jag inte hur jag ska reagera eftersom jag under så många år inte dög.

Karin
Namnet är fingerat.
Mobbningen pågick 2000–2006.

Läs nästa berättelse: Varför ska annorlunda vara konstigt?

Läs fler #TaDetPåAllvar-berättelser

Läs också

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

  • Sex slutsatser av #tadetpåallvar

    Under den gångna veckan har Svenska Yle publicerat långt över hundra berättelser om mobbning som ni har skickat in till #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen. Vi har också lyft fram mobbning i tiotals artiklar och flera av våra radio- och tv-program. Här är sex slutsatser av vår öppna granskning.

  • Stina läste berättelserna - viktigast att någon lyssnar

    #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen bad Folkhälsans expert Stina Forsberg läsa igenom era berättelser om mobbning. Många beskriver hur viktigt det har varit att en vuxen tar den stora smärtan men också mindre kränkningar på allvar.

  • Jessicas mobbningshelvete urartade

    20-åriga Jessica är en av de första som skriver in till #tadetpåallvar. – Det var en snilleblixt. Jag hade precis hört att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Det fick mig att tänka på hur nära jag själv var, säger Jessica. Lyssna på hennes berättelse i ljudpodden här.

  • "Kiva Skola" garanterar ingenting

    Staten betalade miljoner för antimobbningsprogrammet Kiva Skola. Trots det saknas exakta uppgifter om i hur hög grad programmet används i skolorna. Så många som var fjärde skola som uppger sig vara en Kiva skola kanske inte använder programmet aktivt.

  • ”Mobbarens föräldrar bryr sig inte”

    En förälder skriver om hur dottern blir mobbad av ledaren i klassen som fått med sig alla klassens flickor. Lärarna ingriper inte och mobbarens föräldrar tycker att den mobbades familj svartmålar deras dotter.

  • Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

    Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Så här skriver Edit till #tadetpåallvar: Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad. I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka.

  • Polisen rycker ut mot mobbning varje vecka

    Polisen rycker nästan dagligen ut till finländska skolor. Den vanligaste orsaken är mobbning. I skolorna talar man om mobbning medan polisen talar hot, misshandel och ärekränkning. Tom blev mobbad från skolstarten. Hans föräldrar gjorde en polisanmälan efter en grov attack på honom. Polisen konstaterade att det var frågan om misshandel. Gärningsmännen var nio år.

  • Otydlig lag drabbar mobbade

    Om skolan inte klarar av att få slut på mobbningen är den drabbade rätt ensam. Den finländska lagen är vag och pekar inte ut någon ansvarig för att mobbningen ska sluta. Den myndighet som övervakar skolorna är frustrerad över bristande befogenheter.

  • Skolbesök och barnskydd då mobbning polisanmäls

    Bland de polisdistrikt som täcker Svenskfinland är det varje år tiotals mobbningsfall som polisanmäls. Merparten av fallen läggs ändå ner då gärningsmännen är under 15 år. Svenska Yles granskning visar att polisen mera går in för åtgärder som skolbesök och att kontakta barnskyddet.

  • "Mobbning går i arv"

    Maria var inte den första i familjen som kallades fet. Redan hennes mamma och mormor fick höra att de är feta vilket lett till att alla tre bantat hela livet. Nu har Marias dotter diagnosticerats med en ätstörning. Lyssna på ljudpodden för att höra deras berättelse.

  • Slagen på grund av min hudfärg

    Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.

  • Ingen tog Anna-Karin på allvar

    Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen från barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar leendet. Fortfarande finns det dagar då hon inte kan vistas utomhus.

  • Nätmobbarna följer dig överallt

    Nätmobbning tar sig i uttryck på många olika sätt, men den är oftast sammankopplad till traditionell mobbning. Överkonstapel Mikael Appel jobbar som nätpolis och säger att det är allas skyldighet att lite följa med vad som händer i andras liv.

  • Respekt motar mobbning

    Också i Västnyland har polisen fått rycka ut för att reda ut mobbningsfall i skolor, men det rör sig ändå om rätt få fall jämfört med andra områden i Svenskfinland. För att förhindra mobbning rör sig närpolisen - eller skolpolisen - i skolorna för att lära ut respekt för medmänniskor.

  • Obs-debatt om mobbning

    Obs följer kampanjen #TaDetPåAllvar och diskuterar mobbning med krisarbetaren Camilla Laine, forskarsocialarbetaren Frida Westerback, journalisten Kia Svaetichin och Daniel Hilli som mobbats.

  • #TaDetPåAllvar engagerar

    Kampanjen #TaDetPåAllvar visar en sida av Svenskfinland som vi sällan talar om. Det har kommit in massvis med historier, och budskapet om att vi ska ta mobbningen på allvar har engagerat oss alla. Här är ett axplock av era reaktioner.

  • Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

    För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte lätt eftersom jag jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga. Men i barndomshemmet, längst in i garderoben, ligger mina dagböcker från lågstadiet som väcker allt till liv igen.

  • Pia Abrahamsson: Hormärket!

    Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag trodde jag var speciell.