Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 128: Varför ska annorlunda vara konstigt?

En person sitter ensam med korsade ben.
En person sitter ensam med korsade ben. Bild: Yle / Eva-Maria Koskinen #tadetpåallvar

Elisabet som är född i annat land hade svårt att passa in i klassen. Klasskamraternas fördomar blev elaka kommentarer som avfyrades utan eftertanke.

Så här skriver Elisabet till #tadetpåallvar:

Det är en solig och relativt varm dag med tanke på att det endast är mars månad. Fåglarna kvittrar i trädkronorna, och de torra grässtråna svajar i vinden.

mobbning är något man aldrig riktigt kan förstå ifall man inte själv utsatts för det

Det var här. Innanför dessa pistagegröna skolväggar tillbringade jag den del av min barndom jag kanske helst skulle vilja glömma.

Jag stiger in genom den massiva dörren. Granitgolvet i den långa korridoren framför mig får mig att minnas. Elever som springer. Glädjeskrik och skratt. Sedan omsluts jag av realitetens tystnad igen.

Flyttade till Finland

Efter att mina föräldrar skiljde sig flyttade mamma, min lillasyster och jag till Finland.

Vi hade tillbringat somrarna och julloven i det stora egnahemshuset i en liten kommun i Finland, och jag hade även gått i ett svenskspråkigt daghem i Finland tidigare.

Det är skrämmande hur saker och ting kan förändras under endast ett par år. Hur människor plötsligt kan utveckla en sådan grymhet gentemot någon annan. Hur man kan uppfatta allting som är smått “annorlunda” och anses sticka ut ur mängden som konstigt och något man skulle behöva vara rädd för.

Har man till exempel turkiska rötter kan man anses vara en terrorist, är man en pojke som gillar rosa kan man kallas homosexuell och så vidare.

Fördomar fälls som bomber

Fördomar som dessa fälls som bomber utan minsta eftertanke och man hinner knappt se sig om innan man blir kallad för nazist för att man är född i Tyskland.

Fenomenet mobbning är något man aldrig riktigt kan förstå ifall man inte själv utsatts för det. Faktum är att saker och ting är annorlunda i praktiken än vad de är i teorin.

Kanske det var därför jag inte fick den hjälp jag behövde under nästan fem år.

när föräldrarna skilts och man fått lämna både familj och vänner i ett annat land, man blir utfryst av klasskamraterna och kallad för Hitlers avkomma, då finns det inte särskilt mycket att känna sig stark av.

Visst, det förflutna gör en starkare, i dag kan jag ju nästan bara skratta åt människors dumhet och inskränkthet. Men när föräldrarna skilts och man fått lämna både familj och vänner i ett annat land, man blir utfryst av klasskamraterna och kallad för Hitlers avkomma, då finns det inte särskilt mycket att känna sig stark av.

Det är då man kan fråga sig om den så kallade “Kiva-antimobbnings-planen” är så effektiv. Konceptet som är menat att motverka mobbning i skolorna tog fart först efter mina egna värsta år av mobbning.

Hade varit tacksam för hjälp

Mobbningsplan eller ej, jag skulle ha varit otroligt tacksam för ens minsta lilla hjälp från skolans sida. Ett sorgligt faktum är nämligen att jag inte fick någon hjälp överhuvudtaget.

Jag hade ingen hjälp av lärarna, inte heller av polisen då förövarna var minderåriga.

I denna anrika skolbyggnad som nyligen hade blivit renoverad fanns “inga problem” för den pedagogiskt utbildade lärargruppen ansåg att “skolans rykte skulle skändas” om allmänheten fick reda på vad som pågick där.

Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig. Jag vill endast att alla äntligen ska få upp ögonen för det som håller på att hända rakt framför näsan på oss.

Även om jag kunde ta mig ut ur den svåra tiden och se allt som en av livets många lärdomar och något som gjort mig till den jag är i dag, så tror jag vi alla vet att det finns sådana som inte kan göra det. Vi konfronteras med det varje dag, men ändå sker det ingen ändring.

Jag tycker det är dags att börja bekämpa mobbningen på annat plan än med tomma argument och storsinta ord skrivna på ett pappersark och att verkligen börja bry sig om varandra.

Elisabet
Namnet är fingerat.
Mobbningen pågick 2006–2010 under årskurs 2–6.

Läs nästa berättelse: Jag borde polisanmält min dotters mobbare

Läs fler #TaDetPåAllvar-berättelser

Läs också

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

  • Sex slutsatser av #tadetpåallvar

    Under den gångna veckan har Svenska Yle publicerat långt över hundra berättelser om mobbning som ni har skickat in till #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen. Vi har också lyft fram mobbning i tiotals artiklar och flera av våra radio- och tv-program. Här är sex slutsatser av vår öppna granskning.

  • Stina läste berättelserna - viktigast att någon lyssnar

    #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen bad Folkhälsans expert Stina Forsberg läsa igenom era berättelser om mobbning. Många beskriver hur viktigt det har varit att en vuxen tar den stora smärtan men också mindre kränkningar på allvar.

  • Jessicas mobbningshelvete urartade

    20-åriga Jessica är en av de första som skriver in till #tadetpåallvar. – Det var en snilleblixt. Jag hade precis hört att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Det fick mig att tänka på hur nära jag själv var, säger Jessica. Lyssna på hennes berättelse i ljudpodden här.

  • "Kiva Skola" garanterar ingenting

    Staten betalade miljoner för antimobbningsprogrammet Kiva Skola. Trots det saknas exakta uppgifter om i hur hög grad programmet används i skolorna. Så många som var fjärde skola som uppger sig vara en Kiva skola kanske inte använder programmet aktivt.

  • ”Mobbarens föräldrar bryr sig inte”

    En förälder skriver om hur dottern blir mobbad av ledaren i klassen som fått med sig alla klassens flickor. Lärarna ingriper inte och mobbarens föräldrar tycker att den mobbades familj svartmålar deras dotter.

  • Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

    Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Så här skriver Edit till #tadetpåallvar: Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad. I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka.

  • Polisen rycker ut mot mobbning varje vecka

    Polisen rycker nästan dagligen ut till finländska skolor. Den vanligaste orsaken är mobbning. I skolorna talar man om mobbning medan polisen talar hot, misshandel och ärekränkning. Tom blev mobbad från skolstarten. Hans föräldrar gjorde en polisanmälan efter en grov attack på honom. Polisen konstaterade att det var frågan om misshandel. Gärningsmännen var nio år.

  • Otydlig lag drabbar mobbade

    Om skolan inte klarar av att få slut på mobbningen är den drabbade rätt ensam. Den finländska lagen är vag och pekar inte ut någon ansvarig för att mobbningen ska sluta. Den myndighet som övervakar skolorna är frustrerad över bristande befogenheter.

  • Skolbesök och barnskydd då mobbning polisanmäls

    Bland de polisdistrikt som täcker Svenskfinland är det varje år tiotals mobbningsfall som polisanmäls. Merparten av fallen läggs ändå ner då gärningsmännen är under 15 år. Svenska Yles granskning visar att polisen mera går in för åtgärder som skolbesök och att kontakta barnskyddet.

  • "Mobbning går i arv"

    Maria var inte den första i familjen som kallades fet. Redan hennes mamma och mormor fick höra att de är feta vilket lett till att alla tre bantat hela livet. Nu har Marias dotter diagnosticerats med en ätstörning. Lyssna på ljudpodden för att höra deras berättelse.

  • Slagen på grund av min hudfärg

    Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.

  • Ingen tog Anna-Karin på allvar

    Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen från barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar leendet. Fortfarande finns det dagar då hon inte kan vistas utomhus.

  • Nätmobbarna följer dig överallt

    Nätmobbning tar sig i uttryck på många olika sätt, men den är oftast sammankopplad till traditionell mobbning. Överkonstapel Mikael Appel jobbar som nätpolis och säger att det är allas skyldighet att lite följa med vad som händer i andras liv.

  • Respekt motar mobbning

    Också i Västnyland har polisen fått rycka ut för att reda ut mobbningsfall i skolor, men det rör sig ändå om rätt få fall jämfört med andra områden i Svenskfinland. För att förhindra mobbning rör sig närpolisen - eller skolpolisen - i skolorna för att lära ut respekt för medmänniskor.

  • Obs-debatt om mobbning

    Obs följer kampanjen #TaDetPåAllvar och diskuterar mobbning med krisarbetaren Camilla Laine, forskarsocialarbetaren Frida Westerback, journalisten Kia Svaetichin och Daniel Hilli som mobbats.

  • #TaDetPåAllvar engagerar

    Kampanjen #TaDetPåAllvar visar en sida av Svenskfinland som vi sällan talar om. Det har kommit in massvis med historier, och budskapet om att vi ska ta mobbningen på allvar har engagerat oss alla. Här är ett axplock av era reaktioner.

  • Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

    För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte lätt eftersom jag jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga. Men i barndomshemmet, längst in i garderoben, ligger mina dagböcker från lågstadiet som väcker allt till liv igen.

  • Pia Abrahamsson: Hormärket!

    Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag trodde jag var speciell.