Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 129: Jag borde polisanmält min dotters mobbare

hand mot fönsterglas med reflektion av skolgård och cyklar
hand mot fönsterglas med reflektion av skolgård och cyklar Bild: Yle / Eva-Maria Koskinen #tadetpåallvar

Malins dotters upplevelser i skolan blev bara värre. Först blev hon utstött och snart blev hon utsatt också för fysisk mobbning av tjejgänget.

Så här skriver Malin till #tadetpåallvar:

Min dotter har blivit mobbad i fyra år och mobbningen bara fortsätter. Det hela började när dottern kom till förskolan från ett annat dagis än de andra barnen. Hon var en glad och duktig flicka som genast uppfattades som ett hot av flickan som varit "ledaren" i flocken. Dottern blev utstött och fick inga kompisar.

Ifall dottern mot förmodan tas med i leken får hon alltid vara tjänare, piga eller annat otrevligt – som till sist får sparken av ”ledarflickan” och hennes anhängare. Bokstavligen.

Tidigare hade det inte funnits sociala problem för dottern, snarare tvärtom. Vi påtalade saken till daghemsföreståndaren, som inte förde ärendet vidare, utan viftade bort det. På utvecklingssamtalet var det en nyhet för förskolegruppens ledare.

Skolan började och mobbningen fortsatte. Nu blev den fysisk. Dottern blev slagen med käppar av ledarflickan så att ryggen var gul och blå. Efteråt sa hon "förlåt, det var ett misstag" med ironi i rösten.

Dumt nog gjorde vi ingen polisanmälan och nu är det för sent. Mobbningen fortgår ännu idag. Klassen är liten och de övriga flickorna i klassen skulle vilja vara vän med vår dotter, men rädslan att bli osams med "drottningen" väger mera. Dottern blir inte bjuden på kalas, utan får ensam stå utanför och lyssna på när de andra berättar hur kul de haft det.

Tycker vi svartmålar dem

De andra flickornas föräldrar upplever situationen tråkig, men kan inget göra. Ifall dottern mot förmodan tas med i leken får hon alltid vara tjänare, piga eller annat otrevligt – som till sist får sparken av ”ledarflickan” och hennes anhängare. Bokstavligen.

I höstas lekte flickorna i en koja som de gemensamt byggt – och dottern fick sparken, bokstavligen, från tjänarjobbet så att hon trillade ner för en backe, slog sig gul och blå och var lerig från topp till tå. De andra flickorna har insett att de gör fel, och ber ofta om ursäkt på förhand att de är tvungna att säga fult till mobbningsoffret. De säger att hon inte ska bli ledsen. De menar inte vad de säger, utan är tvungna att göra så för att "drottningen" inte skall bli arg på dem. Lärarna ingriper inte och ser inte problematiken.

En elev som är duktig i skolan och sportar på hög nivå blir ledsnare dag för dag. Mobbarens familj ser inte problemet, utan anser att vår familj svartmålar deras dotter. Skolan kan inget göra. De stunder mobbaren är borta från skolan på grund av sjukdom har dottern det bra. Då är alla kompisar med henne och de leker alla tillsammans. Det är under dessa stunder dottern har det bra. Tyvärr är stunderna för få. Skolpsykologen försöker hjälpa så gott det går.

Malin
Namnet är fingerat.
Mobbningen började 2011 och pågår fortfarande.

Läs nästa berättelse: Alla vände mig ryggen den dagen

Läs fler #TaDetPåAllvar-berättelser

Läs också

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

  • Sex slutsatser av #tadetpåallvar

    Under den gångna veckan har Svenska Yle publicerat långt över hundra berättelser om mobbning som ni har skickat in till #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen. Vi har också lyft fram mobbning i tiotals artiklar och flera av våra radio- och tv-program. Här är sex slutsatser av vår öppna granskning.

  • Stina läste berättelserna - viktigast att någon lyssnar

    #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen bad Folkhälsans expert Stina Forsberg läsa igenom era berättelser om mobbning. Många beskriver hur viktigt det har varit att en vuxen tar den stora smärtan men också mindre kränkningar på allvar.

  • Jessicas mobbningshelvete urartade

    20-åriga Jessica är en av de första som skriver in till #tadetpåallvar. – Det var en snilleblixt. Jag hade precis hört att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Det fick mig att tänka på hur nära jag själv var, säger Jessica. Lyssna på hennes berättelse i ljudpodden här.

  • "Kiva Skola" garanterar ingenting

    Staten betalade miljoner för antimobbningsprogrammet Kiva Skola. Trots det saknas exakta uppgifter om i hur hög grad programmet används i skolorna. Så många som var fjärde skola som uppger sig vara en Kiva skola kanske inte använder programmet aktivt.

  • ”Mobbarens föräldrar bryr sig inte”

    En förälder skriver om hur dottern blir mobbad av ledaren i klassen som fått med sig alla klassens flickor. Lärarna ingriper inte och mobbarens föräldrar tycker att den mobbades familj svartmålar deras dotter.

  • Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

    Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Så här skriver Edit till #tadetpåallvar: Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad. I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka.

  • Polisen rycker ut mot mobbning varje vecka

    Polisen rycker nästan dagligen ut till finländska skolor. Den vanligaste orsaken är mobbning. I skolorna talar man om mobbning medan polisen talar hot, misshandel och ärekränkning. Tom blev mobbad från skolstarten. Hans föräldrar gjorde en polisanmälan efter en grov attack på honom. Polisen konstaterade att det var frågan om misshandel. Gärningsmännen var nio år.

  • Otydlig lag drabbar mobbade

    Om skolan inte klarar av att få slut på mobbningen är den drabbade rätt ensam. Den finländska lagen är vag och pekar inte ut någon ansvarig för att mobbningen ska sluta. Den myndighet som övervakar skolorna är frustrerad över bristande befogenheter.

  • Skolbesök och barnskydd då mobbning polisanmäls

    Bland de polisdistrikt som täcker Svenskfinland är det varje år tiotals mobbningsfall som polisanmäls. Merparten av fallen läggs ändå ner då gärningsmännen är under 15 år. Svenska Yles granskning visar att polisen mera går in för åtgärder som skolbesök och att kontakta barnskyddet.

  • "Mobbning går i arv"

    Maria var inte den första i familjen som kallades fet. Redan hennes mamma och mormor fick höra att de är feta vilket lett till att alla tre bantat hela livet. Nu har Marias dotter diagnosticerats med en ätstörning. Lyssna på ljudpodden för att höra deras berättelse.

  • Slagen på grund av min hudfärg

    Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.

  • Ingen tog Anna-Karin på allvar

    Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen från barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar leendet. Fortfarande finns det dagar då hon inte kan vistas utomhus.

  • Nätmobbarna följer dig överallt

    Nätmobbning tar sig i uttryck på många olika sätt, men den är oftast sammankopplad till traditionell mobbning. Överkonstapel Mikael Appel jobbar som nätpolis och säger att det är allas skyldighet att lite följa med vad som händer i andras liv.

  • Respekt motar mobbning

    Också i Västnyland har polisen fått rycka ut för att reda ut mobbningsfall i skolor, men det rör sig ändå om rätt få fall jämfört med andra områden i Svenskfinland. För att förhindra mobbning rör sig närpolisen - eller skolpolisen - i skolorna för att lära ut respekt för medmänniskor.

  • Obs-debatt om mobbning

    Obs följer kampanjen #TaDetPåAllvar och diskuterar mobbning med krisarbetaren Camilla Laine, forskarsocialarbetaren Frida Westerback, journalisten Kia Svaetichin och Daniel Hilli som mobbats.

  • #TaDetPåAllvar engagerar

    Kampanjen #TaDetPåAllvar visar en sida av Svenskfinland som vi sällan talar om. Det har kommit in massvis med historier, och budskapet om att vi ska ta mobbningen på allvar har engagerat oss alla. Här är ett axplock av era reaktioner.

  • Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

    För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte lätt eftersom jag jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga. Men i barndomshemmet, längst in i garderoben, ligger mina dagböcker från lågstadiet som väcker allt till liv igen.

  • Pia Abrahamsson: Hormärket!

    Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag trodde jag var speciell.