Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 130: Alla vände mig ryggen den dagen

Lapp med ordet fetto klistrad på elevskåp i skolan
Lapp med ordet fetto klistrad på elevskåp i skolan Bild: Yle / Eva-Maria Koskinen #tadetpåallvar

Plötsligt hände något fruktansvärt för Josefin. En kille började baktala henne och sedan vände sig alla utom en klasskamrat emot henne.

Så här skriver Josefin till #tadetpåallvar:

Under vårterminen i nian, som för de flesta tycks vara höjdpunkten i grundskolan, hände något fruktansvärt i min klass. Jag kom till skolan en onsdagsmorgon. Jag började klockan tio och nästan alla andra i min klass hade huslig ekonomi klockan 8–10. Min bästa vän kom plötsligt uppspringande från hussaklassen och berättade att något hemskt var på gång i klassen.

Allra mest synd tycker jag ändå om Lars. Jag hoppas att vi någon gång ännu kommer att kunna mötas och hälsa på varandra som gamla klasskompisar brukar göra. Vi var trots allt väldigt goda vänner ända tills dagen före kaoset

Lars hade under lektionen gått omkring i klassen och spritt rykten om mej, det ena underligare än det andra: att jag kallat klassens flickgång för horor, att jag skällt ner än den ena och än den andra bakom deras rygg och att min mamma, som jobbar som ungdomspsykiater, på riktigt är inkompetent till sitt arbete och har alkoholproblem.

Alla vände mig ryggen

Under två timmar hade Lars fått hela klassen förutom min bästa vän att vända mig ryggen och hata mig. Under den första rasten fick jag höra massor av skäll från alla klasskamrater och även mina goda vänner. Jag blev totalt utskälld och kan inte komma ihåg något tillfälle då jag skulle ha haft lika dåligt självförtroende som just då. Situationen blev så hemsk att jag och min vän gick och frågade vår klassföreståndare om vi fick åka hem, och det fick vi.

Situationen blev ändå inte bättre av att komma hem. Under eftermiddagen fylldes hela min Facebook-postlåda och -vägg av hot från Lars och andra klasskamrater.

Obehagliga förhandlingar

Följande morgon fick jag prata om det skedda med min klassföreståndare. Han ville också tala med Lars och några vittnen från klassen. Hela dagen bestod av det ena förhöret efter det andra och en massa anklagelser av klasskamraterna. Varför jag hade ställt till allt detta?

Följande dag skulle jag och Lars träffas med klassföreståndaren och en annan lärare. Det skedde. Jag satt och grät tyst under hela förhandlingen. Lars försökte försvara sig och även övertala lärarna om hur dåligt jag hade betett mig. Vi kom överens att Lars skulle be om ursäkt inom ett antal dagar och jag var lättad. Äntligen skulle kaoset vara förbi.

Då vi gick tillbaka in på lektionen skrek Lars åt hela klassen svordomar som "vittu mitä paskaa!" och smällde igen dörren framför mig. Resten av klassen bara gapade över hur jag inte hade fått någon dom. Kaoset var inte förbi.

Ännu ingen ursäkt

Lars har inte ännu bett om ursäkt fastän det har gått tre år sedan dess. Min vår på nian var en tid jag aldrig kommer att glömma på grund av de negativa upplevelserna. Därmed förlorade jag också kontakten till många av mina dåvarande klasskamrater.

Vi går i dag i olika gymnasier i samma stad. Då vi ibland mötts på olika skolevenemang har jag många gånger försökt ta kontakt med honom, men han har inte ens hälsat på mig. Jag skulle ha varit färdig att förlåta honom för flera år sedan, men han tycks inte vara färdig för det ännu.

Jag tycker naturligtvis synd om mig själv som måste genomgå ett dylikt kaos mitt i min ungdomstid. En tid som kunde ha skapat många underbara minnen för livet.

Att min skola senare förekommit i tidningsrubriker för att de skulle behandla skolmobbning dåligt och ineffektivt får mig rosenrasande. Jag fick nämligen bästa tänkbara hjälp från skolans sida.

En underbar vän

Jag är otroligt tacksam för min underbara vän som hjälpte mig under hela processen och flera månader framöver. Hon lät flera goda vänner vända henne ryggen för min skull och hade en minst lika stor psykisk börda att bära som jag.

Allra mest synd tycker jag ändå om Lars. Jag hoppas att vi någon gång ännu kommer att kunna mötas och hälsa på varandra som gamla klasskompisar brukar göra. Vi var trots allt väldigt goda vänner ända tills dagen före kaoset i hussasalen.

Jag fick otroligt bra hjälp och stöd av min klassföreståndare och andra lärare. Lärarna förstod att jag ibland var borta från skolan och de lät mig gråta under lektionerna då det behövdes.

Jag tror ändå inte att alla elever i Finland blir behandlade lika bra vid skolmobbning. Att min skola senare förekommit i tidningsrubriker för att de skulle behandla skolmobbning dåligt och ineffektivt får mig rosenrasande. Jag fick nämligen bästa tänkbara hjälp från skolans sida.

Josefin
Namnen i berättelsen är fingerade.
Mobbningen pågick 2011.

Läs nästa berättelse: När ingen lyssnar

Läs fler #TaDetPåAllvar-berättelser

Läs också

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

  • Sex slutsatser av #tadetpåallvar

    Under den gångna veckan har Svenska Yle publicerat långt över hundra berättelser om mobbning som ni har skickat in till #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen. Vi har också lyft fram mobbning i tiotals artiklar och flera av våra radio- och tv-program. Här är sex slutsatser av vår öppna granskning.

  • Stina läste berättelserna - viktigast att någon lyssnar

    #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen bad Folkhälsans expert Stina Forsberg läsa igenom era berättelser om mobbning. Många beskriver hur viktigt det har varit att en vuxen tar den stora smärtan men också mindre kränkningar på allvar.

  • Jessicas mobbningshelvete urartade

    20-åriga Jessica är en av de första som skriver in till #tadetpåallvar. – Det var en snilleblixt. Jag hade precis hört att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Det fick mig att tänka på hur nära jag själv var, säger Jessica. Lyssna på hennes berättelse i ljudpodden här.

  • "Kiva Skola" garanterar ingenting

    Staten betalade miljoner för antimobbningsprogrammet Kiva Skola. Trots det saknas exakta uppgifter om i hur hög grad programmet används i skolorna. Så många som var fjärde skola som uppger sig vara en Kiva skola kanske inte använder programmet aktivt.

  • ”Mobbarens föräldrar bryr sig inte”

    En förälder skriver om hur dottern blir mobbad av ledaren i klassen som fått med sig alla klassens flickor. Lärarna ingriper inte och mobbarens föräldrar tycker att den mobbades familj svartmålar deras dotter.

  • Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

    Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Så här skriver Edit till #tadetpåallvar: Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad. I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka.

  • Polisen rycker ut mot mobbning varje vecka

    Polisen rycker nästan dagligen ut till finländska skolor. Den vanligaste orsaken är mobbning. I skolorna talar man om mobbning medan polisen talar hot, misshandel och ärekränkning. Tom blev mobbad från skolstarten. Hans föräldrar gjorde en polisanmälan efter en grov attack på honom. Polisen konstaterade att det var frågan om misshandel. Gärningsmännen var nio år.

  • Otydlig lag drabbar mobbade

    Om skolan inte klarar av att få slut på mobbningen är den drabbade rätt ensam. Den finländska lagen är vag och pekar inte ut någon ansvarig för att mobbningen ska sluta. Den myndighet som övervakar skolorna är frustrerad över bristande befogenheter.

  • Skolbesök och barnskydd då mobbning polisanmäls

    Bland de polisdistrikt som täcker Svenskfinland är det varje år tiotals mobbningsfall som polisanmäls. Merparten av fallen läggs ändå ner då gärningsmännen är under 15 år. Svenska Yles granskning visar att polisen mera går in för åtgärder som skolbesök och att kontakta barnskyddet.

  • "Mobbning går i arv"

    Maria var inte den första i familjen som kallades fet. Redan hennes mamma och mormor fick höra att de är feta vilket lett till att alla tre bantat hela livet. Nu har Marias dotter diagnosticerats med en ätstörning. Lyssna på ljudpodden för att höra deras berättelse.

  • Slagen på grund av min hudfärg

    Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.

  • Ingen tog Anna-Karin på allvar

    Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen från barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar leendet. Fortfarande finns det dagar då hon inte kan vistas utomhus.

  • Nätmobbarna följer dig överallt

    Nätmobbning tar sig i uttryck på många olika sätt, men den är oftast sammankopplad till traditionell mobbning. Överkonstapel Mikael Appel jobbar som nätpolis och säger att det är allas skyldighet att lite följa med vad som händer i andras liv.

  • Respekt motar mobbning

    Också i Västnyland har polisen fått rycka ut för att reda ut mobbningsfall i skolor, men det rör sig ändå om rätt få fall jämfört med andra områden i Svenskfinland. För att förhindra mobbning rör sig närpolisen - eller skolpolisen - i skolorna för att lära ut respekt för medmänniskor.

  • Obs-debatt om mobbning

    Obs följer kampanjen #TaDetPåAllvar och diskuterar mobbning med krisarbetaren Camilla Laine, forskarsocialarbetaren Frida Westerback, journalisten Kia Svaetichin och Daniel Hilli som mobbats.

  • #TaDetPåAllvar engagerar

    Kampanjen #TaDetPåAllvar visar en sida av Svenskfinland som vi sällan talar om. Det har kommit in massvis med historier, och budskapet om att vi ska ta mobbningen på allvar har engagerat oss alla. Här är ett axplock av era reaktioner.

  • Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

    För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte lätt eftersom jag jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga. Men i barndomshemmet, längst in i garderoben, ligger mina dagböcker från lågstadiet som väcker allt till liv igen.

  • Pia Abrahamsson: Hormärket!

    Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag trodde jag var speciell.