Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 131: När ingen lyssnar

Fuck sprayat på en skolvägg
Fuck sprayat på en skolvägg Bild: Yle / Eva-Maria Koskinen #tadetpåallvar

Åsa har aldrig haft riktiga vänner. En enda person lyssnade på henne när hon blev mobbad.

Så här skriver Åsa till #tadetpåallvar:

Jag är en flicka på 21 år som blivit utsatt för mobbning under de senaste åren.

Den enda jag hade var min assistent som jag kunde tala med. Ingen annan fanns där, för ingen annan i den hemska skolan brydde sig.

Min berättelse är sorlig, rörande och sann och jag har aldrig haft riktiga vänner Jag har aldrig tagits på allvar eller blivit accepterad som den jag är.

Jag var en elev med svårigheter när jag gick i högstadiet. Jag hade en hemsk upplevelse av att alla hatade mej för att jag hade inlärningssvårigheter. Därför blev jag ensam, utfryst i klasserna jag gick i.

Eleverna sa när jag kom nära: usch inte hon igen. Ingen ville vara med mej i klassen eller i samma grupp. De skrek fula saker. De vanligaste orden var ”cp-störd” och ”fuling”.

Ingen brydde sig

Ingen kunde någonsin ta tag i det och brydde sig inte om mig när jag stod ensam, utfryst i ett hörn och väntade att den hemska dagen skulle ta slut. Min enda kompis jag hade sedan liten var den enda som började bry sig i slutet av åttonde klassen. Före det frös min bästa barndomsvän ut mig också. Hon var bästa vän med henne som mobbade mig,

Mobbningen började i sexan i lågstadiet och fortsatte till högstadiet. Bara för att jag gick om sexan i lågstadiet kom jag att gå i samma klass som den person som påbörjade mobbningen mot mig. Det slutade aldrig. Dag ut och dag in gick jag igenom samma skit. De var två syskon som påbörjade allt. Till sist var det hela skolan emot mig och de hatade och mobbade och frös ut mig.

De ljög om mig, små falska rykten i stil med: ”Om du umgås med henne blir du mobbad”. I högstadiet fortsatte det som förut. Jag orkade inte mer med skolan.

Skolan såg inte mobbningen

Till sist kunde jag inte vara i min egen klass längre. Den enda jag hade var min assistent som jag kunde tala med. Ingen annan fanns där, för ingen annan i den hemska skolan brydde sig. Ingen av lärarna gjorde någonting.

De brydde sig helt enkelt inte om mig eller om att det fanns en utsatt i deras skola som blev ordentligt mobbad. De sa bara att det inte finns någon mobbning i vår skola – trots att de fick klagomål av andra föräldrar som visste om det. Ingen gjorde något.

Efter nian flyttade jag och gick tre år i en annan skola. Den låg i en annan stad och gav lite glans åt mitt liv. Allt blev annorlunda. Jag fick vänner men inte Riktiga vänner. Men jag skulle aldrig flytta tillbaka igen.

Blickar mot ljusare framtid

Ännu i denna dag är jag rädd och osäker ifall jag ser någon. Jag tycker att alla i min ålder och också yngre ser skitigt på mig. Var jag än är finns det någon som viskar. Jag är så osäker och ledsen för att jag är jag. Varje dag ser jag mig själv i spegeln och ser mig själv som den värdelösa ensamma person jag var då.

Jag har försökt gå vidare mot ett ljusare liv med hjälp och stöd. Mitt liv är inte perfekt men bra för att vara en som har blivit utsatt för mobbning i många år.

Åsa
Namnet är fingerat.
Mobbningen pågick 2006–2009.

Läs nästa berättelse: Jag storgrät men läraren förstod inte

Läs fler #TaDetPåAllvar-berättelser

Läs också

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

  • Sex slutsatser av #tadetpåallvar

    Under den gångna veckan har Svenska Yle publicerat långt över hundra berättelser om mobbning som ni har skickat in till #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen. Vi har också lyft fram mobbning i tiotals artiklar och flera av våra radio- och tv-program. Här är sex slutsatser av vår öppna granskning.

  • Stina läste berättelserna - viktigast att någon lyssnar

    #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen bad Folkhälsans expert Stina Forsberg läsa igenom era berättelser om mobbning. Många beskriver hur viktigt det har varit att en vuxen tar den stora smärtan men också mindre kränkningar på allvar.

  • Jessicas mobbningshelvete urartade

    20-åriga Jessica är en av de första som skriver in till #tadetpåallvar. – Det var en snilleblixt. Jag hade precis hört att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Det fick mig att tänka på hur nära jag själv var, säger Jessica. Lyssna på hennes berättelse i ljudpodden här.

  • "Kiva Skola" garanterar ingenting

    Staten betalade miljoner för antimobbningsprogrammet Kiva Skola. Trots det saknas exakta uppgifter om i hur hög grad programmet används i skolorna. Så många som var fjärde skola som uppger sig vara en Kiva skola kanske inte använder programmet aktivt.

  • ”Mobbarens föräldrar bryr sig inte”

    En förälder skriver om hur dottern blir mobbad av ledaren i klassen som fått med sig alla klassens flickor. Lärarna ingriper inte och mobbarens föräldrar tycker att den mobbades familj svartmålar deras dotter.

  • Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

    Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Så här skriver Edit till #tadetpåallvar: Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad. I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka.

  • Polisen rycker ut mot mobbning varje vecka

    Polisen rycker nästan dagligen ut till finländska skolor. Den vanligaste orsaken är mobbning. I skolorna talar man om mobbning medan polisen talar hot, misshandel och ärekränkning. Tom blev mobbad från skolstarten. Hans föräldrar gjorde en polisanmälan efter en grov attack på honom. Polisen konstaterade att det var frågan om misshandel. Gärningsmännen var nio år.

  • Otydlig lag drabbar mobbade

    Om skolan inte klarar av att få slut på mobbningen är den drabbade rätt ensam. Den finländska lagen är vag och pekar inte ut någon ansvarig för att mobbningen ska sluta. Den myndighet som övervakar skolorna är frustrerad över bristande befogenheter.

  • Skolbesök och barnskydd då mobbning polisanmäls

    Bland de polisdistrikt som täcker Svenskfinland är det varje år tiotals mobbningsfall som polisanmäls. Merparten av fallen läggs ändå ner då gärningsmännen är under 15 år. Svenska Yles granskning visar att polisen mera går in för åtgärder som skolbesök och att kontakta barnskyddet.

  • "Mobbning går i arv"

    Maria var inte den första i familjen som kallades fet. Redan hennes mamma och mormor fick höra att de är feta vilket lett till att alla tre bantat hela livet. Nu har Marias dotter diagnosticerats med en ätstörning. Lyssna på ljudpodden för att höra deras berättelse.

  • Slagen på grund av min hudfärg

    Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.

  • Ingen tog Anna-Karin på allvar

    Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen från barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar leendet. Fortfarande finns det dagar då hon inte kan vistas utomhus.

  • Nätmobbarna följer dig överallt

    Nätmobbning tar sig i uttryck på många olika sätt, men den är oftast sammankopplad till traditionell mobbning. Överkonstapel Mikael Appel jobbar som nätpolis och säger att det är allas skyldighet att lite följa med vad som händer i andras liv.

  • Respekt motar mobbning

    Också i Västnyland har polisen fått rycka ut för att reda ut mobbningsfall i skolor, men det rör sig ändå om rätt få fall jämfört med andra områden i Svenskfinland. För att förhindra mobbning rör sig närpolisen - eller skolpolisen - i skolorna för att lära ut respekt för medmänniskor.

  • Obs-debatt om mobbning

    Obs följer kampanjen #TaDetPåAllvar och diskuterar mobbning med krisarbetaren Camilla Laine, forskarsocialarbetaren Frida Westerback, journalisten Kia Svaetichin och Daniel Hilli som mobbats.

  • #TaDetPåAllvar engagerar

    Kampanjen #TaDetPåAllvar visar en sida av Svenskfinland som vi sällan talar om. Det har kommit in massvis med historier, och budskapet om att vi ska ta mobbningen på allvar har engagerat oss alla. Här är ett axplock av era reaktioner.

  • Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

    För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte lätt eftersom jag jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga. Men i barndomshemmet, längst in i garderoben, ligger mina dagböcker från lågstadiet som väcker allt till liv igen.

  • Pia Abrahamsson: Hormärket!

    Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag trodde jag var speciell.