Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 132: Jag storgrät men läraren förstod inte

En mobbare tömmer innehållet på en ryggsäck.
En mobbare tömmer innehållet på en ryggsäck. Bild: Yle / Peter Sjöholm mobbare

Mikaela blev till slut så arg att hon sparkade sin mobbare på smalbenet. Det blev samtal med läraren som inte märkte hur dåligt hon mådde.

Så här skriver Mikaela till #tadetpåallvar:

Jag blev mobbad i lågstadiet, speciellt de sista åren. Jag kommer inte ihåg det så bra för det är fyra år sedan nu. Men jag kommer ihåg att jag ibland började gråta när jag kom hem efter en riktigt jobbig dag. "Ingen vill vara med mig, jag har inga vänner".

Mobbningen har skadat mig mycket men också gjort mig till den jag är. Till exempel uppskattar jag vänskap väldigt högt och är otroligt glad för mina fina vänner.

Det var som ett konstant utanförskap, ett aldrig uttalat men ändå så närvarande "du är inte tillräckligt cool för att vara med oss" och elaka blickar.

Jag var väldigt ledsen och började till och med gråta en gång på en lektion efter en inte särskilt elak kommentar. Men det blev den sista droppen. Läraren frågade då hur jag mådde men jag sa att allt var bra. Aldrig att jag skulle berätta för läraren om mobbningen. Jag förbjöd till och med min mamma att göra det.

Mobbningen följdes inte upp

En gång hamnade jag på samtal med läraren tillsammans med ett par elever för att reda ut ett gräl. Jag hade blivit så ledsen och arg att jag sparkade en flicka som retade mig på smalbenet. Eftersom hon fick ett sår, något som syntes, tyckte läraren att vi måste ta ett samtal.

Där skulle vi sedan reda ut det och säga förlåt. Så var det inte mer med det. Jag har svårt att förstå hur läraren inte kunde märka att det var något mer på gång. Jag satt ju och storgrät. Men tydligen var min ångest inte uppenbar för läraren för hon följde aldrig upp saken.

Efteråt är jag ganska förvånad hur lärarna inte kunde märka att något var på tok. Jag tror inte att särskilt många mobbningsfall följdes upp i vår skola. Det gör mig ledsen att verkligheten tycks se ut så här. Det är väldigt jobbigt att leva i en vardag där man känner sig utstött och mobbad. Mobbningen sätter djupa spår i ens själ.

Mobbningen har format mig

Jag blev själv väldigt blyg och osäker som en följd av mobbningen. Jag vågade inte ta plats och rädd för vad andra skulle tycka om mig.

Nu har jag fått nya vänner och självförtroende. Men självförtroendet tar mycket längre tid att bygga upp än att bryta ner. Jag tror inte att mobbaren tänker på det. Det kan faktiskt ta många år innan den mobbade mår bra igen.

Mobbningen har skadat mig mycket men också gjort mig till den jag är. Till exempel uppskattar jag vänskap väldigt högt och är otroligt glad för mina fina vänner. Mobbning ger en ett helt annat perspektiv på livet, men förstås först efter den långa läkeprocessen. Det är ett väldigt högt pris att betala för livsperspektivet.

Nu i efterhand är jag inte arg på mobbarna. Jag tror att det var mest den dåliga atmosfären i vår skola som var orsaken till mobbningen. Det är ju tyvärr något som alla barn är kapabla till. Jag tror inte mobbarna alla gånger förstod att jag faktiskt mådde dåligt av hur de behandlade mig. En har till och med sagt förlåt efteråt. Det uppskattar jag verkligen.

Mikaela
Mobbningen pågick 2009–2010.

Läs nästa berättelse: Min bästis behandlade mig som luft

Läs fler #TaDetPåAllvar-berättelser

Läs också

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

  • Sex slutsatser av #tadetpåallvar

    Under den gångna veckan har Svenska Yle publicerat långt över hundra berättelser om mobbning som ni har skickat in till #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen. Vi har också lyft fram mobbning i tiotals artiklar och flera av våra radio- och tv-program. Här är sex slutsatser av vår öppna granskning.

  • Stina läste berättelserna - viktigast att någon lyssnar

    #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen bad Folkhälsans expert Stina Forsberg läsa igenom era berättelser om mobbning. Många beskriver hur viktigt det har varit att en vuxen tar den stora smärtan men också mindre kränkningar på allvar.

  • Jessicas mobbningshelvete urartade

    20-åriga Jessica är en av de första som skriver in till #tadetpåallvar. – Det var en snilleblixt. Jag hade precis hört att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Det fick mig att tänka på hur nära jag själv var, säger Jessica. Lyssna på hennes berättelse i ljudpodden här.

  • "Kiva Skola" garanterar ingenting

    Staten betalade miljoner för antimobbningsprogrammet Kiva Skola. Trots det saknas exakta uppgifter om i hur hög grad programmet används i skolorna. Så många som var fjärde skola som uppger sig vara en Kiva skola kanske inte använder programmet aktivt.

  • ”Mobbarens föräldrar bryr sig inte”

    En förälder skriver om hur dottern blir mobbad av ledaren i klassen som fått med sig alla klassens flickor. Lärarna ingriper inte och mobbarens föräldrar tycker att den mobbades familj svartmålar deras dotter.

  • Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

    Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Så här skriver Edit till #tadetpåallvar: Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad. I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka.

  • Polisen rycker ut mot mobbning varje vecka

    Polisen rycker nästan dagligen ut till finländska skolor. Den vanligaste orsaken är mobbning. I skolorna talar man om mobbning medan polisen talar hot, misshandel och ärekränkning. Tom blev mobbad från skolstarten. Hans föräldrar gjorde en polisanmälan efter en grov attack på honom. Polisen konstaterade att det var frågan om misshandel. Gärningsmännen var nio år.

  • Otydlig lag drabbar mobbade

    Om skolan inte klarar av att få slut på mobbningen är den drabbade rätt ensam. Den finländska lagen är vag och pekar inte ut någon ansvarig för att mobbningen ska sluta. Den myndighet som övervakar skolorna är frustrerad över bristande befogenheter.

  • Skolbesök och barnskydd då mobbning polisanmäls

    Bland de polisdistrikt som täcker Svenskfinland är det varje år tiotals mobbningsfall som polisanmäls. Merparten av fallen läggs ändå ner då gärningsmännen är under 15 år. Svenska Yles granskning visar att polisen mera går in för åtgärder som skolbesök och att kontakta barnskyddet.

  • "Mobbning går i arv"

    Maria var inte den första i familjen som kallades fet. Redan hennes mamma och mormor fick höra att de är feta vilket lett till att alla tre bantat hela livet. Nu har Marias dotter diagnosticerats med en ätstörning. Lyssna på ljudpodden för att höra deras berättelse.

  • Slagen på grund av min hudfärg

    Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.

  • Ingen tog Anna-Karin på allvar

    Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen från barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar leendet. Fortfarande finns det dagar då hon inte kan vistas utomhus.

  • Nätmobbarna följer dig överallt

    Nätmobbning tar sig i uttryck på många olika sätt, men den är oftast sammankopplad till traditionell mobbning. Överkonstapel Mikael Appel jobbar som nätpolis och säger att det är allas skyldighet att lite följa med vad som händer i andras liv.

  • Respekt motar mobbning

    Också i Västnyland har polisen fått rycka ut för att reda ut mobbningsfall i skolor, men det rör sig ändå om rätt få fall jämfört med andra områden i Svenskfinland. För att förhindra mobbning rör sig närpolisen - eller skolpolisen - i skolorna för att lära ut respekt för medmänniskor.

  • Obs-debatt om mobbning

    Obs följer kampanjen #TaDetPåAllvar och diskuterar mobbning med krisarbetaren Camilla Laine, forskarsocialarbetaren Frida Westerback, journalisten Kia Svaetichin och Daniel Hilli som mobbats.

  • #TaDetPåAllvar engagerar

    Kampanjen #TaDetPåAllvar visar en sida av Svenskfinland som vi sällan talar om. Det har kommit in massvis med historier, och budskapet om att vi ska ta mobbningen på allvar har engagerat oss alla. Här är ett axplock av era reaktioner.

  • Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

    För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte lätt eftersom jag jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga. Men i barndomshemmet, längst in i garderoben, ligger mina dagböcker från lågstadiet som väcker allt till liv igen.

  • Pia Abrahamsson: Hormärket!

    Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag trodde jag var speciell.