Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 90: Ingen tog Anna-Karin på allvar

Allt fler utsatta i samhället
Arkivbild. Allt fler utsatta i samhället Bild: Bild: Tiina Karjalainen socialfall

Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen om barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar léendet. Det har gått en lång tid sedan mobbningen slutade men fortfarande kommer dagar då hon inte kan gå utomhus.


Det började i lågstadiet. De populära flickorna på klassen bestämde att Anna-Karin inte fick vara med och leka.

- Jag var alltid tredje eller femte hjulet. Jag fanns där men ignorerades. De bara bestämde att jag inte fick vara med. Jag var inte pop helt enkelt. De som retade blev aldrig fysiska. Jag fick en teckning slängd i ansiktet och efter det fick jag byta klass. Det var inte helt lätt eftersom lärarna inte förstod hur jobbigt jag hade det.

När Anna-Karin bytte klass blev det lite bättre. En tid i alla fall.

- När jag började på femman var klasskamraterna inte direkt elaka. Jag fick hänga på trots att jag tror att de egentligen inte ville ha mig med. Men allt flöt på och det var ganska lugnt. Sedan började vi sexan och då brakade helvetet lös.

En påhittad vän ledde till kaos

En dag hörde en av klasskamraterna Anna-Karin tala om trettonåriga Santtu.

- Den här flickan antog att Santtu var min pojkvän och jag fick äntligen lite uppmärksamhet. För en stund kändes det som om att jag passade in. Jag berättade för klasskamraten att Santtu var muskulös och hade bruna ögon. Det fanns ingen pojkvän, ingen Santtu, men det att äntligen bli sedd, även om jag inte berättade sanning, var underbart.

Efter en tid föll klasskamraterna tillbaka i de gamla vanorna och Anna-Karin frystes ut igen.

- Det var jobbigt att än en gång bli satt åt sidan. Ignorerad. Vara ensam.

Anna-Karin ville inte känna sig ensam längre och beslöt sig för att skapa en falsk profil av påhittade pojkvännen Santtu på sociala medier. Att det var en häst vid stallet som hon hade talat om den där dagen, en tid innan, visste ingen förrän allt hade gått allt för långt.

- Jag ville veta varför ingen tyckte om mig. Jag tänkte att jag kanske kan ändra någons åsikt ifall de ser att Santtu tycker om mig. Men de här flickorna var ju inte dumma och inom kort hade de listat ut att det var jag som låg bakom den falska profilen och kommentarerna började hagla in. Både på den falska profilen och min egen. Jag raderade båda två men det hjälpte inte.

Nätmobbarna hotade med att berätta för hela skolan om Anna-Karins påhittade vän.

- Jag visste hur stort inflytande de här personerna hade på alla och fick redan i det här skedet panik och ångest. Speciellt eftersom jag skulle börja högstadiet året efter.

Fick byta telefonnummer

Trots att profilerna på internet raderades fortsatte de elaka kommentarerna.

- Jag började få fruktansvärda sms och det gick så långt att jag fick byta SIM-kort med mamma. Då slapp jag se de där sms:en som totalt förstörde min självkänsla, den som redan var förstörd från tidigare.

En dag kom ett textmeddelande som var så pass störande att Anna-Karins mamma fick nog.

- Jag vet fortfarande inte vad som stod i det meddelandet. Mamma säger att hon inte minns, men jag tror att hon bara inte vill berätta vad som hade skickats. Hon konfronterade mobbarna och sa att nu får det räcka. Då minskade kommentarerna och alla meddelanden. Men de mörka tankarna fanns kvar. Jag funderade om någon skulle sakna mig om jag dog.

Sommaren kom och Anna.Karin tillbringade lovet tillsammans med familjen på villan och skötte hästarna i stallet.

- Jag kände mig som den mest ensamma personen i världen.

En ny start

Ångesten inför att börja högstadiet och tanken på att mobbningen skulle fortsätta blev för mycket för Anna-Karin.

- Mamma ringde till högstadiet i grannkommunen och bad rektorn om att jag skulle få börja där istället. Hon berättade allt som hade hänt och det var en sådan lättnad när jag önskades välkommen. Folk brukar säga att tiden i högstadiet var den värsta i livet. För mig var det de bästa åren jag hittills hade haft. Jag fick äntligen ro att försöka bygga upp min självkänsla och börja tycka om mig själv igen.

Men Anna-Karin är inte alldeles hel ännu.

- Jag retades mycket för min acne och det har hänt att jag stannat hemma från skolan när hyn har blossat upp. Trots att jag är 23 år gammal och borde ha kommit över mobbningen så finns det fortfarande kvar en känsla av osäkerhet. Jag är rädd för att folk ska stirra på mig, tycka att jag är konstig och sen börja prata om mig.

Anna-Karin blir klar med sina studier i december. Efter det väntar en framtid inom vårdbranschen. Här kan du läsa berättelsen Anna-Karin skickade in till #tadetpåallvar.

Läs också: Närmobbarna följer dig överallt

Läs fler #TaDetPåAllvar-berättelser

Läs också

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

  • Sex slutsatser av #tadetpåallvar

    Under den gångna veckan har Svenska Yle publicerat långt över hundra berättelser om mobbning som ni har skickat in till #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen. Vi har också lyft fram mobbning i tiotals artiklar och flera av våra radio- och tv-program. Här är sex slutsatser av vår öppna granskning.

  • Stina läste berättelserna - viktigast att någon lyssnar

    #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen bad Folkhälsans expert Stina Forsberg läsa igenom era berättelser om mobbning. Många beskriver hur viktigt det har varit att en vuxen tar den stora smärtan men också mindre kränkningar på allvar.

  • Jessicas mobbningshelvete urartade

    20-åriga Jessica är en av de första som skriver in till #tadetpåallvar. – Det var en snilleblixt. Jag hade precis hört att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Det fick mig att tänka på hur nära jag själv var, säger Jessica. Lyssna på hennes berättelse i ljudpodden här.

  • "Kiva Skola" garanterar ingenting

    Staten betalade miljoner för antimobbningsprogrammet Kiva Skola. Trots det saknas exakta uppgifter om i hur hög grad programmet används i skolorna. Så många som var fjärde skola som uppger sig vara en Kiva skola kanske inte använder programmet aktivt.

  • ”Mobbarens föräldrar bryr sig inte”

    En förälder skriver om hur dottern blir mobbad av ledaren i klassen som fått med sig alla klassens flickor. Lärarna ingriper inte och mobbarens föräldrar tycker att den mobbades familj svartmålar deras dotter.

  • Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

    Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Så här skriver Edit till #tadetpåallvar: Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad. I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka.

  • Polisen rycker ut mot mobbning varje vecka

    Polisen rycker nästan dagligen ut till finländska skolor. Den vanligaste orsaken är mobbning. I skolorna talar man om mobbning medan polisen talar hot, misshandel och ärekränkning. Tom blev mobbad från skolstarten. Hans föräldrar gjorde en polisanmälan efter en grov attack på honom. Polisen konstaterade att det var frågan om misshandel. Gärningsmännen var nio år.

  • Otydlig lag drabbar mobbade

    Om skolan inte klarar av att få slut på mobbningen är den drabbade rätt ensam. Den finländska lagen är vag och pekar inte ut någon ansvarig för att mobbningen ska sluta. Den myndighet som övervakar skolorna är frustrerad över bristande befogenheter.

  • Skolbesök och barnskydd då mobbning polisanmäls

    Bland de polisdistrikt som täcker Svenskfinland är det varje år tiotals mobbningsfall som polisanmäls. Merparten av fallen läggs ändå ner då gärningsmännen är under 15 år. Svenska Yles granskning visar att polisen mera går in för åtgärder som skolbesök och att kontakta barnskyddet.

  • "Mobbning går i arv"

    Maria var inte den första i familjen som kallades fet. Redan hennes mamma och mormor fick höra att de är feta vilket lett till att alla tre bantat hela livet. Nu har Marias dotter diagnosticerats med en ätstörning. Lyssna på ljudpodden för att höra deras berättelse.

  • Slagen på grund av min hudfärg

    Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.

  • Ingen tog Anna-Karin på allvar

    Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen från barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar leendet. Fortfarande finns det dagar då hon inte kan vistas utomhus.

  • Nätmobbarna följer dig överallt

    Nätmobbning tar sig i uttryck på många olika sätt, men den är oftast sammankopplad till traditionell mobbning. Överkonstapel Mikael Appel jobbar som nätpolis och säger att det är allas skyldighet att lite följa med vad som händer i andras liv.

  • Respekt motar mobbning

    Också i Västnyland har polisen fått rycka ut för att reda ut mobbningsfall i skolor, men det rör sig ändå om rätt få fall jämfört med andra områden i Svenskfinland. För att förhindra mobbning rör sig närpolisen - eller skolpolisen - i skolorna för att lära ut respekt för medmänniskor.

  • Obs-debatt om mobbning

    Obs följer kampanjen #TaDetPåAllvar och diskuterar mobbning med krisarbetaren Camilla Laine, forskarsocialarbetaren Frida Westerback, journalisten Kia Svaetichin och Daniel Hilli som mobbats.

  • #TaDetPåAllvar engagerar

    Kampanjen #TaDetPåAllvar visar en sida av Svenskfinland som vi sällan talar om. Det har kommit in massvis med historier, och budskapet om att vi ska ta mobbningen på allvar har engagerat oss alla. Här är ett axplock av era reaktioner.

  • Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

    För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte lätt eftersom jag jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga. Men i barndomshemmet, längst in i garderoben, ligger mina dagböcker från lågstadiet som väcker allt till liv igen.

  • Pia Abrahamsson: Hormärket!

    Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag trodde jag var speciell.