Hoppa till huvudinnehåll

Castorfs och Castorfsk teater

Stämning a´la Frank Castorf. Fatima Dramé, Britta Hammelstein och Aurel Manthei, Theatertreffen 2014.
Stämning a´la Frank Castorf. Fatima Dramé, Britta Hammelstein och Aurel Manthei, Theatertreffen 2014. Bild: © Matthias Horn Theatertreffen 2014 britta hammelstein och aurel manthei

Theatertreffen 5/5
Det är exakt 50 år sedan Theatertreffen grundades, och exakt 20 år sedan vår redaktör Tomas Jansson besökte festivalen för första gången. I den avslutande artikeln från Theatertreffen, blandas minnen med två avslutande festivaluppsättningar. Regissören Frank Castorf spelar huvudrollen.

När jag hittar anteckningar från mitt första Theatertreffen-år för 20 år sedan, läser jag om alla nya perspektiv som jag hade fått, ”inte bara på hur man kan göra teater på andra sätt än vad jag är van vid utan också på hur publiken reagerar, vad teater kan betyda, hur en fullsatt jättesalong framför en talpjäs känns, hur folk köar efter teaterbiljetter”.

I det avseendet har egentligen ingenting förändrats.

Det känns fortfarande ovärderligt att ibland få sig en järndos icke-nordisk teater och tyskt teaterklimat, se saker som många där hemma skulle underkänna eftersom ”man inte kan göra sådär” eller ”det där är ju inte teater”, men som här belönas med pris eftersom det helt enkelt är BRA.

Eller dessa programhäften. Redan 94 minns jag att jag knockades av de tjocka (ibland som böcker), informativa, analytiska programhäftena som ofta inte bara handlar om föreställningen utan också placerar den i en kontext, politiskt, sociologiskt, kulturellt.

Det känns fortfarande ovärderligt att uppleva att teatern på riktigt kan vara en viktig del av en aktuell diskussion, hur viktig teatern fortfarande kan vara.

Castorf-premiär

1994 bjöd också på min första Frank Castorf-upplevelse, regissören som redan då hade varit chef för Volksbühne i ett par år och hade chockat teateretablissemanget med sina respektlösa (men smarta) klassikertolkningar.

Jag minns att jag inte förstod mycket av föreställningen jag såg, men underhållningsvärdet var högt, och jag förtrollades av insikten ”så här kan man också göra”.

Det var en ögonöppnare. Teater kan och får bryta regler.

Också i det avseendet har egentligen ingenting förändrats.

Castorf hör till festivalens stamgäster. Han är en av de tre (manliga) regissörer som under de 20 senaste åren gästat festivalen oftast. Han var 90-talets geni, så följde ett decennium när han blev en parodi på sig själv, men nu är han igen tillbaka. Denna Teaterns Tarantino (eller egentligen är Tarantino Filmens Castorf), som älskar populärkulturella anspelningar och provokationer, som är en mästare i att förvandla allvar till komedi.

- Jag intresserar mej för det vulgära, jag vill säga det som ingen annan säger, konstaterar Castorf själv när han klockan 23 efter en föreställning möter sin publik i Berlin.

270 minuter Céline

I år var Castorf Theatertreffen-aktuell med en version av den kontroversiella Louis-Ferdinand Célines roman ”Resa till nattens ände”, som har kallats för en febrig resa genom Afrika och Frankrike och USA, omgiven av det första världskrigets trauman som småningom leder till andra världskriget.

I händerna på Frank Castorf och Münchner Residenztheater har romanen blivit fyra och en halv timme febrig teater, på ett sätt som den som sett Castorf-teater tidigare (ex Helsingfors Festspel i fjol) direkt skulle känna igen.

Det betyder i klartext; en medvetet söndertrasad dramaturgi som gör det svårt (omöjligt) att få grepp om någon berättelse, kaos på scenen, mycket spring, mycket skrik, en hel del macho och kvinnor i bikini, djur (den här gången en kyckling som delar säng med huvudkaraktären), bråte över scengolvet, en bildskärm där saker som sker bakom något hörn projiceras, en hög detaljer som hämtar med sig motstånd/problem för skådespelaren (trappor, högklackade skor, kamerateam som står i vägen, eller tiotals spikar i munnen när man ska tala) för att göra det omöjligt för skådisen att spela på rutin, osv osv.

Brechtsk Verfremdung

Egentligen handlar det ju också om en modern upplaga av teaterlegenden Bertolt Brechts verfremdung, bara att Castorf tvingar den till en helt annan sfär. Det finns alltid MINST ett plan mellan det som sker och det som vi upplever – där är filmteamet och bildprojiceringarna bara en detalj.

Mycket av det kaos och det skådismotstånd (och djur) som Castorf använder sig av idag, fanns också med redan 1994, redan då jagade han fram en atmosfär som föreställningens nyckel.

Det upplever jag fortfarande som spännande med C, att han lyckas komprimera ett verk till en bild eller en stämning som han sedan drar ut till det extrema, på ett sätt som gör det omöjligt för hans skådisar att spela på rutin.

Bara det kan ibland vara uppfriskande.

Ändå ser jag honom i första hand som någon som satte igång någonting, med en slags övergångsestetik, en antites som ska leda till en syntes - men inte nödvändigtvis leva vidare.

Inte längre banbrytande

Den stora skillnaden mellan 2014 och 1994 är ju att Castorf då var banbrytande, stilbildande, oerhört kontroversiell, och självklart spännande, oförutsägbar. Det som han satte igång har under de två decennierna gått vidare och hittat nya former, medan Castorf fortsätter med att vara... Castorf.

Han är förstås fortfarande vara provokativ och politiskt inkorrekt.

- Det är farligt om man väljer att inte uttala det undermedvetna på teatern, säger han i Berlin.

I uppsättningen nu handlar det förstås om att textförfattaren Céline var både antisemit och rasistiskt (”nazist”, kallar en recensent honom), och Castorf eldar på med att i scenografin ha en port som väldigt mycket liknar ingången till Auschwitz. Men istället för ”arbeit macht frei” står där (med identisk typografi) ”liberté, égalité, fraternité”.

Överlag är scenografin fantastisk. Aleksandar Denić har skapat en apokalyptisk scenbild som litet liknar de tillfälliga bostäder som man kan se på bortglömda platser i Berlin, denna paketbil som är ett hem och som får sällskap av skakiga träkonstruktioner.

Beundrar skådespelarnas ork

Föreställningen är däremot som alltid med Castorf, hopplöst ojämn.

Denna konstanta klimax kan bli sövande, och med en föreställningslängd på 4,5 timmar med så mycket text och högt tempo blir det slutligen litet som under en viktig ishockey/fotbollsmatch där man är inne på n:te tillägstiden och man i publiken beundrar gänget på scenen för att de överhuvudtaget orkar.

Flera skådespelare är kanon – som en Bibiana Beglau (som också spelade i Zement, se artikel 2) som jag inte kan förstå att får sin röst att hålla eftersom hon redan efter Zement några dagar tidigare hade varit totalhes.

Det är alltså intressant att också höra skådespelarerfarenheter.

För unga Britta Hammelstein var det här första Castorf-upplevelsen. Och?

- Ja, spännande. Han ser skådespelaren och hämtar saker ur en som man inte visste att fanns, och som man själv inte ens märker förrän under premiären.

- Överlag så visste ingen av oss riktigt någonting om vart vi var på väg. Det var också något som man först förstod inför premiären.

- Eller, jag vet inte, kanske var det först långt senare...

berlienr festspiele, berlin, herbert fritsch, ohne titel nr. 1, oper, theatertreffen 2014, victoria behr, volksbühne am rosa-luxemburgplatz
Scenbild a’la Herbert Fritsch. berlienr festspiele, berlin, herbert fritsch, ohne titel nr. 1, oper, theatertreffen 2014, victoria behr, volksbühne am rosa-luxemburgplatz Bild: © Thomas Aurin Theatertreffen 2014 herbert fritsch

Castorf a’la 2014 med Fritsch

I år bjöd TT inte bara på Castorf, utan också på regissören Herbert Fritsch som (litet fräckt) har karaktäriserats som en extrem version av Castorf, men utan bakomliggande intellektuell idé.

Med andra ord; Fritsch har kaoset, komedin, underhållningsfaktorn, men kanske ingen intellektuell tanke där bakom?

Det är förstås orättvist att bara kalla honom kopia, eftersom han onekligen har dragit sin egen idé till sin spets. Framgångsrikt dessutom, eftersom han nu för fjärde året i rad var inbjuden till festivalen.

Det Fritsch gör, är konst av nonsens.

Det börjar med en orkester som ser ut som 50-talistiska keramikfigurer ur en seriestrip.

När ridån går upp ser vi en enda möbel på den jättelika scenen, en väldig två meter hög soffa som på ett finurligt sätt förvrider alla perspektiv. Och så är det igång; Fritschs ”opera” Ohne Titel (utan titel) Nr. 1, med Ingo Günther som dirigent & komponist. Det är som stumfilm med livemusik. Som improteater där någon får i uppgift att gestalta en lustighet som andra sedan bygger vidare på. En min, en rörelse, ett ljud. Det blir slapstick, prutthumor, fantasispråk, stort artisteri av infantiliteter helt enkelt.

För 3-åringar uppåt, skulle jag säga. Aldrig långtråkig, fullständigt meningslöst, dessutom med allvarlig fnitterhysterivarning. Och utan något som jag skulle bära med mig ut ur salongen.

Utom ett leende då, förstås.

Prisutdelning under festivalen; Theatertreffen-chefen Yvonne Büdenhölzer och regissören Susanne Kennedy.
Prisutdelning under festivalen Prisutdelning under festivalen; Theatertreffen-chefen Yvonne Büdenhölzer och regissören Susanne Kennedy. Bild: © Piero Chiussi.Theatertreffen 2014 Agentur StandArt prisutdelning under festivalen; theatertreffen-chefen yvonne büdenhölzer och regissören susanne kennedy

Avslutning med Alvis Hermanis

Theatertreffen fortsätter fram till söndag, med avslutande jurydiskussion, och regissören Alvis Hermanis version av historien om Kaspar Hauser. Den lettiska regissören som i en intervju här i Tyskland konstaterat att han helst skulle sluta regissera teater helt och hållet, och istället koncentrera sig på opera.

Dessutom blir det prisutdelning. Den här gången är det en skådespelare som ska uppmärksammas. Tidigare (se bilden) har ju regissören Susanne Kennedy premierats.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje