Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 133: Min bästis behandlade mig som luft

Närbild av läppglans som dras över läpp
Närbild av läppglans som dras över läpp Bild: Yle / Eva-Maria Koskinen läppglans

Sofias värld vänder upp och ned när hennes bästa vän inte längre ville ha med henne att göra. Det fick hon veta både i skolan och på chatten där de brukade vara.

Så här skriver Sofia till #tadetpåallvar:

Jag är uppväxt i en familj där alkoholen har spelat stor roll. Alkoholen var också en del som gjorde att min mobbning började. Jag gömde alltid min alkoholiserade pappas sprit i tvättkorgen på toaletten där mina kläder låg. Därför kunde de ju lukta lite sprit.

Sommaren blev totalförstörd. Jag blev förstörd. Hon hade förvandlats till en av mobbarna.

Mobbningen började i lågstadiet. Jag hade i lågstadiet en jättegod vän, trodde jag. Jag hade jätteroligt med min vän varje rast. På lektionerna kunde vi skicka små lappar åt varandra utan att läraren märkte.

Efter några månader blev hon tillsammans med sin dåvarande kille. Han var en tuffing och hans vän och jag blev också vänner. Vi blev som ett litet gäng, fast jag och killens vän aldrig blev något par.

”Du luktar sprit”

En dag trodde han ändå att jag hade känslor för honom, trots att det inte var fallet. Han blev alldeles kylig och kall emot mig. Det fortsatte så i ett antal månader. Till sist började han och en del andra ropa bakom ryggen på mig att jag luktar sprit. De ropade och frågade om jag har jag druckit något: "du är alkoholist!".

Jag gömde mig många gånger i flickornas omklädningsrum för att gråta, men min dåvarande flickkompis höll min sida ofta. Även om också hennes pojkvän blivit en del av "mobbarna".

En gång under gymnastiken tappade jag min sko. En av mobbarna gav mig skon vänligt men sedan skrek han: "Äh, jag rörde i alkoholistens sko". Jag utbrast: "Sluta, du vet inte vad du pratar om". Innan tårarna kom hann jag gömma mig i omklädningsrummet igen. Det var stället där jag kunde vara utan att tänka på något annat.

Min flickkompis hämtade en lärare och vi gick genom det. Även mobbarna var med under pratstunden, men det slutade ändå inte. När jag äntligen närmade mig högstadiet och skulle slippa dessa mobbare så förstörde min flickkompis sommaren. Hon som stått vid min sida.

Gick över till andra laget

Jag skrev via nätet och frågade om vi skulle hitta på något. Jag hade inte hört något från henne på hela sommaren. "Varför skulle jag vilja vara med dej för?" Jag blev förstummad. Jag skrev: "Är det verkligen du som skriver eller är det någon annan som gör det?" Hon skrev: "Klart det är jag, du är fet, ful och ett jävla mongo".

En av mina klasskompisar skrev: "Vem la till den där tönten?" En annan skrev: "Oj, jag tar bort henne".

Sommaren blev totalförstörd. Jag blev förstörd. Hon hade förvandlats till en av mobbarna. Klumpen i magen som hade försvunnit i och med att jag skulle slippa mobbarna blev en större klump. Hon var ju ändå den jag hade litat på mest av alla och öppnat mig för varje gång jag började gråta i lågstadiets omklädningsrum.

Månaderna gick och vi gick förbi varandra som två främlingar i skolkorridoren. Vi som en gång varit bästisar var som två främlingar för varandra. Klumpen sved i mig varje kväll, tills jag fann nya vänner. Jag grät om nätterna och funderade vad som hände. Varför hade hon förändrats?

Utfryst från chatten

Månaderna gick och jag hamnade av en slump i en chatt med min min före detta flickkompis och några andra jag kände. En av mina klasskompisar skrev: "Vem la till den där tönten?" En annan skrev: "Oj, jag tar bort henne". Jag undrade om jag inte fick vara med. "Du kan gå och dö", blev svaret.

Jag blev ledsen och svarade utan att tänka: "Okej, jag går och tar livet av mig då." "Gör det..." Jag stängde chatten, loggade ut mig från MSN och gick till toaletten för att gråta. Jag ville ju inte att mamma eller någon annan skulle se att jag grät och skulle fundera varför.

Jag behöver väl inte nämna att jag aldrig förrän nu efter flera år sagt att jag blev mobbad. Men jag antar läraren hade haft kontakt med min mamma för hon lät inte så överraskad. Jag har försökt glömma det, men det har så klart satt ärr i mig som jag inte kan gömma undan. För det är en del av mig, en del av min barndom.

Det enda jag har lärt mig är att försöka leva och acceptera det som hänt. Det borde inte ha hänt men gjorde det. Min före detta flickkompis har jag inte pratat med just alls sedan hon blev till en av "dem". Livet går vidare och man måste bara försöka överleva och acceptera. Men mobbning är aldrig rätt mot någon!

Sofia
Namnet är fingerat.
Mobbningen pågick under 2000-talet.

Läs nästa berättelse: Jag ville vara så känslokall som möjligt

Läs fler #TaDetPåAllvar-berättelser

Läs också

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

  • Sex slutsatser av #tadetpåallvar

    Under den gångna veckan har Svenska Yle publicerat långt över hundra berättelser om mobbning som ni har skickat in till #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen. Vi har också lyft fram mobbning i tiotals artiklar och flera av våra radio- och tv-program. Här är sex slutsatser av vår öppna granskning.

  • Stina läste berättelserna - viktigast att någon lyssnar

    #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen bad Folkhälsans expert Stina Forsberg läsa igenom era berättelser om mobbning. Många beskriver hur viktigt det har varit att en vuxen tar den stora smärtan men också mindre kränkningar på allvar.

  • Jessicas mobbningshelvete urartade

    20-åriga Jessica är en av de första som skriver in till #tadetpåallvar. – Det var en snilleblixt. Jag hade precis hört att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Det fick mig att tänka på hur nära jag själv var, säger Jessica. Lyssna på hennes berättelse i ljudpodden här.

  • "Kiva Skola" garanterar ingenting

    Staten betalade miljoner för antimobbningsprogrammet Kiva Skola. Trots det saknas exakta uppgifter om i hur hög grad programmet används i skolorna. Så många som var fjärde skola som uppger sig vara en Kiva skola kanske inte använder programmet aktivt.

  • ”Mobbarens föräldrar bryr sig inte”

    En förälder skriver om hur dottern blir mobbad av ledaren i klassen som fått med sig alla klassens flickor. Lärarna ingriper inte och mobbarens föräldrar tycker att den mobbades familj svartmålar deras dotter.

  • Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

    Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Så här skriver Edit till #tadetpåallvar: Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad. I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka.

  • Polisen rycker ut mot mobbning varje vecka

    Polisen rycker nästan dagligen ut till finländska skolor. Den vanligaste orsaken är mobbning. I skolorna talar man om mobbning medan polisen talar hot, misshandel och ärekränkning. Tom blev mobbad från skolstarten. Hans föräldrar gjorde en polisanmälan efter en grov attack på honom. Polisen konstaterade att det var frågan om misshandel. Gärningsmännen var nio år.

  • Otydlig lag drabbar mobbade

    Om skolan inte klarar av att få slut på mobbningen är den drabbade rätt ensam. Den finländska lagen är vag och pekar inte ut någon ansvarig för att mobbningen ska sluta. Den myndighet som övervakar skolorna är frustrerad över bristande befogenheter.

  • Skolbesök och barnskydd då mobbning polisanmäls

    Bland de polisdistrikt som täcker Svenskfinland är det varje år tiotals mobbningsfall som polisanmäls. Merparten av fallen läggs ändå ner då gärningsmännen är under 15 år. Svenska Yles granskning visar att polisen mera går in för åtgärder som skolbesök och att kontakta barnskyddet.

  • "Mobbning går i arv"

    Maria var inte den första i familjen som kallades fet. Redan hennes mamma och mormor fick höra att de är feta vilket lett till att alla tre bantat hela livet. Nu har Marias dotter diagnosticerats med en ätstörning. Lyssna på ljudpodden för att höra deras berättelse.

  • Slagen på grund av min hudfärg

    Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.

  • Ingen tog Anna-Karin på allvar

    Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen från barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar leendet. Fortfarande finns det dagar då hon inte kan vistas utomhus.

  • Nätmobbarna följer dig överallt

    Nätmobbning tar sig i uttryck på många olika sätt, men den är oftast sammankopplad till traditionell mobbning. Överkonstapel Mikael Appel jobbar som nätpolis och säger att det är allas skyldighet att lite följa med vad som händer i andras liv.

  • Respekt motar mobbning

    Också i Västnyland har polisen fått rycka ut för att reda ut mobbningsfall i skolor, men det rör sig ändå om rätt få fall jämfört med andra områden i Svenskfinland. För att förhindra mobbning rör sig närpolisen - eller skolpolisen - i skolorna för att lära ut respekt för medmänniskor.

  • Obs-debatt om mobbning

    Obs följer kampanjen #TaDetPåAllvar och diskuterar mobbning med krisarbetaren Camilla Laine, forskarsocialarbetaren Frida Westerback, journalisten Kia Svaetichin och Daniel Hilli som mobbats.

  • #TaDetPåAllvar engagerar

    Kampanjen #TaDetPåAllvar visar en sida av Svenskfinland som vi sällan talar om. Det har kommit in massvis med historier, och budskapet om att vi ska ta mobbningen på allvar har engagerat oss alla. Här är ett axplock av era reaktioner.

  • Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

    För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte lätt eftersom jag jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga. Men i barndomshemmet, längst in i garderoben, ligger mina dagböcker från lågstadiet som väcker allt till liv igen.

  • Pia Abrahamsson: Hormärket!

    Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag trodde jag var speciell.