Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 134: Jag ville vara så känslokall som möjligt

Pudervippa ligger slängd i handfat
Pudervippa ligger slängd i handfat Bild: Yle / Eva-Maria Koskinen pudervippa

På lektionerna lyssnade jag på musik. Jag orkade inte höra på deras löjliga fjanterier. Om de började gick jag bort. En tid strävade jag till att vara så känslokall som möjligt. Det har satt sina spår, skriver Lara till #tadetpåallvar.

Mobbningen började i dagis när jag var fem. Efter att jag hade kommit gråtande hem tog mamma upp mobbningen med dagistanterna.

Det var som om det var mitt psyke det var fel på och inte mobbarens.

Enligt dagistanterna fanns det inte några problem. ”Hon sitter och spelar spel tillsammans med oss”. Det var just det som var problemet. Jag hade inga vänner.

Du får vara med en sekund

När jag föll och slog huvudet brydde sig inget barn från mitt eget dagis om att jag låg där. Det vara bara två flickor från finska sidan som kom fram och hjälpte mig. När jag frågade barnen från mitt dagis om jag fick vara med och leka svarade de ”Ja… Du får vara med en sekund”.

Mobbningen fortsatte i skolan. Det var grupptrycket. I årskurs fem bytte jag skola. Det var så mycket skitsnack.

Ryktet nådde rektorn

I högstadiet hamnade jag i en problemklass. Jag kände bara en flicka sedan tidigare och hon började säga att jag är självdestruktiv. Hon ljög för alla och berättade att jag försöker ta livet av mig och att jag har sår på armarna. Jag konfronterade henne och sade att det inte var sant.

De skickade mig sms. På lektionerna lyssnade jag på musik. Jag orkade inte sitta och höra på deras löjliga fjanterier. Om de började gick jag bort.

Ryktet nådde fram till rektorn och jag fick order om att gå och prata med kuratorn om att jag var självdestruktiv. Det var som om det var mitt psyke det var fel på och inte mobbarens.

14 år och deprimerad

Skolan fick inte slut på mobbningen även om ryktesspridaren också blev inkallad till rektorn. Jag skolkade jättemycket för att jag mådde så dåligt. Mamma var så upptagen att hon inte klarade av att ta tag i mobbningen.

Det fanns vänelever och någon antimobbningsjuttu men de som mobbade värst var själva vänelever. Det är bullshit. Kuratorns dotter var också god vän med en av mobbarna så jag vågade inte berätta allt för henne. Jag litade inte på henne.

Jag var 14 år och fick diagnosen deprimerad. Jag ville på riktigt ta livet av mig men jag insåg att det var det mest själviska jag kan göra mot min familj.

Stel om någon ger en plötslig kram

En tid strävade jag efter att vara så känslokall som möjligt. Det har lämnat märken i mig. Det kommer stunder då jag inte vet hur jag ska reagera. Om någon till exempel är jätteledsen och kommer till mig säger jag förstås ”Oj nej stackars dig”. Sedan vet jag inte vad jag ska göra. Jag känner mig konstig.

Jag har börjat inse att felen inte ligger hos mig. Jag har kommit bort från min gamla stad och träffat nya människor. De är bättre vänner. Jag behöver inte mina gamla vänner mer. Mina nya vänner vill kramas hela tiden och om jag inte är förberedd blir jag jättestel och får panik.

Nu har jag har sökt in till en utbildning och hoppas att jag kommer in. Jag är glad för att jag mår bra. Mitt råd till er som blir mobbade är att det blir bättre. Mobbningen lämnar spår men i slutändan handlar det om vad du blir efter det. En dag blir det bättre.

Lara
Mobbningen pågick under 1990- och 2000-talet

Läs nästa berättelse: Jag vet att jag gjorde det rätta

Läs fler #TaDetPåAllvar-berättelser

Läs också

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

  • Sex slutsatser av #tadetpåallvar

    Under den gångna veckan har Svenska Yle publicerat långt över hundra berättelser om mobbning som ni har skickat in till #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen. Vi har också lyft fram mobbning i tiotals artiklar och flera av våra radio- och tv-program. Här är sex slutsatser av vår öppna granskning.

  • Stina läste berättelserna - viktigast att någon lyssnar

    #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen bad Folkhälsans expert Stina Forsberg läsa igenom era berättelser om mobbning. Många beskriver hur viktigt det har varit att en vuxen tar den stora smärtan men också mindre kränkningar på allvar.

  • Jessicas mobbningshelvete urartade

    20-åriga Jessica är en av de första som skriver in till #tadetpåallvar. – Det var en snilleblixt. Jag hade precis hört att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Det fick mig att tänka på hur nära jag själv var, säger Jessica. Lyssna på hennes berättelse i ljudpodden här.

  • "Kiva Skola" garanterar ingenting

    Staten betalade miljoner för antimobbningsprogrammet Kiva Skola. Trots det saknas exakta uppgifter om i hur hög grad programmet används i skolorna. Så många som var fjärde skola som uppger sig vara en Kiva skola kanske inte använder programmet aktivt.

  • ”Mobbarens föräldrar bryr sig inte”

    En förälder skriver om hur dottern blir mobbad av ledaren i klassen som fått med sig alla klassens flickor. Lärarna ingriper inte och mobbarens föräldrar tycker att den mobbades familj svartmålar deras dotter.

  • Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

    Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Så här skriver Edit till #tadetpåallvar: Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad. I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka.

  • Polisen rycker ut mot mobbning varje vecka

    Polisen rycker nästan dagligen ut till finländska skolor. Den vanligaste orsaken är mobbning. I skolorna talar man om mobbning medan polisen talar hot, misshandel och ärekränkning. Tom blev mobbad från skolstarten. Hans föräldrar gjorde en polisanmälan efter en grov attack på honom. Polisen konstaterade att det var frågan om misshandel. Gärningsmännen var nio år.

  • Otydlig lag drabbar mobbade

    Om skolan inte klarar av att få slut på mobbningen är den drabbade rätt ensam. Den finländska lagen är vag och pekar inte ut någon ansvarig för att mobbningen ska sluta. Den myndighet som övervakar skolorna är frustrerad över bristande befogenheter.

  • Skolbesök och barnskydd då mobbning polisanmäls

    Bland de polisdistrikt som täcker Svenskfinland är det varje år tiotals mobbningsfall som polisanmäls. Merparten av fallen läggs ändå ner då gärningsmännen är under 15 år. Svenska Yles granskning visar att polisen mera går in för åtgärder som skolbesök och att kontakta barnskyddet.

  • "Mobbning går i arv"

    Maria var inte den första i familjen som kallades fet. Redan hennes mamma och mormor fick höra att de är feta vilket lett till att alla tre bantat hela livet. Nu har Marias dotter diagnosticerats med en ätstörning. Lyssna på ljudpodden för att höra deras berättelse.

  • Slagen på grund av min hudfärg

    Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.

  • Ingen tog Anna-Karin på allvar

    Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen från barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar leendet. Fortfarande finns det dagar då hon inte kan vistas utomhus.

  • Nätmobbarna följer dig överallt

    Nätmobbning tar sig i uttryck på många olika sätt, men den är oftast sammankopplad till traditionell mobbning. Överkonstapel Mikael Appel jobbar som nätpolis och säger att det är allas skyldighet att lite följa med vad som händer i andras liv.

  • Respekt motar mobbning

    Också i Västnyland har polisen fått rycka ut för att reda ut mobbningsfall i skolor, men det rör sig ändå om rätt få fall jämfört med andra områden i Svenskfinland. För att förhindra mobbning rör sig närpolisen - eller skolpolisen - i skolorna för att lära ut respekt för medmänniskor.

  • Obs-debatt om mobbning

    Obs följer kampanjen #TaDetPåAllvar och diskuterar mobbning med krisarbetaren Camilla Laine, forskarsocialarbetaren Frida Westerback, journalisten Kia Svaetichin och Daniel Hilli som mobbats.

  • #TaDetPåAllvar engagerar

    Kampanjen #TaDetPåAllvar visar en sida av Svenskfinland som vi sällan talar om. Det har kommit in massvis med historier, och budskapet om att vi ska ta mobbningen på allvar har engagerat oss alla. Här är ett axplock av era reaktioner.

  • Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

    För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte lätt eftersom jag jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga. Men i barndomshemmet, längst in i garderoben, ligger mina dagböcker från lågstadiet som väcker allt till liv igen.

  • Pia Abrahamsson: Hormärket!

    Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag trodde jag var speciell.