Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 136: Tiden läker inte alla sår

En mobiltelefon fotar en lapp med texten "hora".
En mobiltelefon fotar en lapp med texten "hora". Bild: Yle / Peter Sjöholm hora

Julia var en av flera som mobbades i sin klass. Då hon höll föredrag inför klassen skrek mobbarna glåpord utan att lärarna ingrep. På kvällarna ringde mobbarna henne och i dag ångrar hon att hon inte polisanmälde mobbarna.

Mina händer har skakat sedan jag bestämde mig för att skriva ner min historia. Detta, trots att jag i dag skulle beskriva mig själv som både modig och utåtriktad. Kanske mobbningen påverkar mig mer än vad jag trodde. Jag vill berätta min historia därför att jag tror att de flesta som träffar mig i dag kanske inte skulle tro att jag har blivit mobbad. Om du läser det här så har jag vågat trycka på "skicka".

. Jag märker lätt om en människa är falsk och har svårare att vara artig mot sådana personer

Lärarna var värst

Det är nästan lite svårt att skriva "mobbad" eftersom jag inte längre identifierar mig som en mobbad person. Tiden läker alltså vissa sår men inte alla.

Det hela började när jag började högstadiet. Vår skola slogs ihop med en annan och eftersom vi inte hörde till det kompisgänget så stack vi ut. Jag skriver "vi" eftersom nästan alla från min gamla skola blev utfrysta eller mobbade på något vis. Det fanns en grupp med tjejer som mobbade oss, men desto fler var de som såg på. Både killar och tjejer, men det värsta var förstås lärarna. De vuxna såg och beslutade kollektivt att vi skulle vända andra kinden till.

Varje dag fick jag höra att jag var fet, ful eller nördig på något vis. Det ristades in i pulpeter, det viskades i korridorerna eller sades rakt upp i ansiktet. Det är svårt att sätta finger på exakta händelser i dag. Men vetskapen fanns alltid där, att man inte dög, att man inte fick vara med. Så länge mobbningen bara pågick i skolan så gick det på något sätt att leva med det. Men sen började de ringa mig med anonymt nummer efter skolan. Jag är så evinnerligt tacksam över att sociala medier inte fanns när jag växte upp för jag kan just tänka mig vad jag hade fått höra där.

Skäms lärarna?

Inte nog med att jag själv mobbades men jag fick också dagligen se hur mina närmaste vänner mobbades, hur deras kroppsform kommenterades, hår, kläder, allt. På nian sa vi ifrån och lärarna var tvungna att vidta åtgärder eftersom vi berättade för våra föräldrar. Efter att ha blundat i tre år tvingades skolan agera.

Vår skola var så full av problem att lärarna till och med valde att inte ingripa trots att mobbarna kunde sitta och skrika fula saker när vi höll föredrag framför klassen. Jag har förträngt det mesta och vill egentligen inte minnas. Men en del av mig skulle än i dag vilja fråga lärarkåren om de inte skäms? Skäms de för att de inte ingrep även om atmosfären i skolan var dålig?

Lång tid att bryta tankemönstret

Mobbningen tog slut när jag började i gymnasium och bytte skola. Det var alltså inte mig det var fel på, för där passade jag in som fisken i vattnet. Jag valde medvetet en skola som jag visste hade så höga inträdeskrav att de flesta av mina mobbare inte skulle kunna kvala in. Det tog en ganska lång tid att bryta det tankemönster som mobbningen skapade; att kunna lita på nya människor var länge svårt. Jag har fortfarande hemligt nummer. Jag har lärt mig att läsa människor väldigt bra och det skapar ibland problem för mig. Jag märker lätt om en människa är falsk och har svårare att vara artig mot sådana personer.

Jag slösar ingen tid mer på att fråga mig själv om ni som mobbade skäms. Jag tror svaret är nej, vad jag förstår så är mobbarna likadana i dag. De flesta av er har gått vidare i era liv, jobbar som politiker eller ska bli läkare. Jag hoppas att jag har fel och att ni har lärt er lite medkänsla. Att ni har lärt er att det inte behöver finnas en modell för vad som är acceptabelt.

Det enda jag ångrar var att jag inte polisanmälde de anonyma samtalen som olaga hot.

Julia
Mobbningen pågick 1999–2001

Läs nästa berättelse: Jag förlåter aldrig min mobbare

Läs fler #TaDetPåAllvar-berättelser

Läs också

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

  • Sex slutsatser av #tadetpåallvar

    Under den gångna veckan har Svenska Yle publicerat långt över hundra berättelser om mobbning som ni har skickat in till #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen. Vi har också lyft fram mobbning i tiotals artiklar och flera av våra radio- och tv-program. Här är sex slutsatser av vår öppna granskning.

  • Stina läste berättelserna - viktigast att någon lyssnar

    #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen bad Folkhälsans expert Stina Forsberg läsa igenom era berättelser om mobbning. Många beskriver hur viktigt det har varit att en vuxen tar den stora smärtan men också mindre kränkningar på allvar.

  • Jessicas mobbningshelvete urartade

    20-åriga Jessica är en av de första som skriver in till #tadetpåallvar. – Det var en snilleblixt. Jag hade precis hört att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Det fick mig att tänka på hur nära jag själv var, säger Jessica. Lyssna på hennes berättelse i ljudpodden här.

  • "Kiva Skola" garanterar ingenting

    Staten betalade miljoner för antimobbningsprogrammet Kiva Skola. Trots det saknas exakta uppgifter om i hur hög grad programmet används i skolorna. Så många som var fjärde skola som uppger sig vara en Kiva skola kanske inte använder programmet aktivt.

  • ”Mobbarens föräldrar bryr sig inte”

    En förälder skriver om hur dottern blir mobbad av ledaren i klassen som fått med sig alla klassens flickor. Lärarna ingriper inte och mobbarens föräldrar tycker att den mobbades familj svartmålar deras dotter.

  • Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

    Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Så här skriver Edit till #tadetpåallvar: Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad. I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka.

  • Polisen rycker ut mot mobbning varje vecka

    Polisen rycker nästan dagligen ut till finländska skolor. Den vanligaste orsaken är mobbning. I skolorna talar man om mobbning medan polisen talar hot, misshandel och ärekränkning. Tom blev mobbad från skolstarten. Hans föräldrar gjorde en polisanmälan efter en grov attack på honom. Polisen konstaterade att det var frågan om misshandel. Gärningsmännen var nio år.

  • Otydlig lag drabbar mobbade

    Om skolan inte klarar av att få slut på mobbningen är den drabbade rätt ensam. Den finländska lagen är vag och pekar inte ut någon ansvarig för att mobbningen ska sluta. Den myndighet som övervakar skolorna är frustrerad över bristande befogenheter.

  • Skolbesök och barnskydd då mobbning polisanmäls

    Bland de polisdistrikt som täcker Svenskfinland är det varje år tiotals mobbningsfall som polisanmäls. Merparten av fallen läggs ändå ner då gärningsmännen är under 15 år. Svenska Yles granskning visar att polisen mera går in för åtgärder som skolbesök och att kontakta barnskyddet.

  • "Mobbning går i arv"

    Maria var inte den första i familjen som kallades fet. Redan hennes mamma och mormor fick höra att de är feta vilket lett till att alla tre bantat hela livet. Nu har Marias dotter diagnosticerats med en ätstörning. Lyssna på ljudpodden för att höra deras berättelse.

  • Slagen på grund av min hudfärg

    Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.

  • Ingen tog Anna-Karin på allvar

    Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen från barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar leendet. Fortfarande finns det dagar då hon inte kan vistas utomhus.

  • Nätmobbarna följer dig överallt

    Nätmobbning tar sig i uttryck på många olika sätt, men den är oftast sammankopplad till traditionell mobbning. Överkonstapel Mikael Appel jobbar som nätpolis och säger att det är allas skyldighet att lite följa med vad som händer i andras liv.

  • Respekt motar mobbning

    Också i Västnyland har polisen fått rycka ut för att reda ut mobbningsfall i skolor, men det rör sig ändå om rätt få fall jämfört med andra områden i Svenskfinland. För att förhindra mobbning rör sig närpolisen - eller skolpolisen - i skolorna för att lära ut respekt för medmänniskor.

  • Obs-debatt om mobbning

    Obs följer kampanjen #TaDetPåAllvar och diskuterar mobbning med krisarbetaren Camilla Laine, forskarsocialarbetaren Frida Westerback, journalisten Kia Svaetichin och Daniel Hilli som mobbats.

  • #TaDetPåAllvar engagerar

    Kampanjen #TaDetPåAllvar visar en sida av Svenskfinland som vi sällan talar om. Det har kommit in massvis med historier, och budskapet om att vi ska ta mobbningen på allvar har engagerat oss alla. Här är ett axplock av era reaktioner.

  • Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

    För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte lätt eftersom jag jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga. Men i barndomshemmet, längst in i garderoben, ligger mina dagböcker från lågstadiet som väcker allt till liv igen.

  • Pia Abrahamsson: Hormärket!

    Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag trodde jag var speciell.