Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 137: Jag förlåter aldrig min mobbare

En huvtröja hänger från en basketring.
En huvtröja hänger från en basketring. Bild: Yle / Peter Sjöholm #tadetpåallvar

Pojkarna i Ericas klass har terroriserat henne under elva års tid. De har låst in henne i skåp, slagit henne, kastat glåpord efter henne och förföljt henne hem. Hon skriver att hon aldrig kommer att kunna förlåta dem.

Jag har alltid varit annorlunda. Redan i dagis var det folk som retade mig för att jag mest lekte för mig själv istället för att vara med de andra flickorna. Jag pratade helst med dagistanterna om jag alls umgicks med någon. Visst kunde jag umgås med andra barn i bland, jag kunde till och med bil hembjuden till någon, men för det mesta var jag ensam.

Han slog mig, knep mig, och började slå på mig med pingisracketarna.

Men den första egentliga mobbningen började på tvåan i lågstadiet. Jag gick deltog i klubbverksamhet efter skolan. Under höstterminen var det en pojke från en annan skola som började kalla mig elaka saker. Jag vet inte varför det var just jag som blev "utvald" som mobboffer, men så var det nu bara.

Först flera år senare fick jag höra att hans föräldrar höll på att skiljas vid det tillfället och att han inte mådde så bra då. Men det är ingen ursäkt till att mobba någon.

Snart fick han med sig två pojkar till. Trion gjorde min sista tid i klubben till ett mindre helvete. Efter ett tag räckte det tydligen inte med bara psykisk mobbning, utan mobbningen blev också fysisk

Låstes in i ett skåp

Jag minns en gång när en pojke lurade in mig i ett rum. Jag vägrade, för jag visste att något dåligt skulle hända. Men han fortsatte att övertala mig, och till sist gick jag in i rummet. Där var nästan helt tomt, det fanns bara några skåp och ett pingisbord.

"Se nu, ingen annan är här. Vill du spela?" frågade pojken som lurat in mig i rummet. Plötsligt hoppade en annan av pojkarna fram ur skåpet och började slå mig. Han slog mig, knep mig, och började slå på mig med pingisracketarna. Jag skrek på hjälp men ingen hörde. Den andra pojken stod bredvid och skrattade. De visste dessutom om att jag hade cellskräck, så det slutade med att de stängde in mig i skåpet och satte något framför dörren så jag inte kom ut. Det kändes som en evighet innan en av de vuxna hörde mig och släppte ut mig.

Efter det var lugnt något år, om man inte räknar med en del utfrysning av några flickor, men sen började mobbningen igen. När jag skulle börja fyran bytte jag skola eftersom det var kortare väg till den nya skolan.

”Är du rädd nu?”

Jag minns inte egentligen när det började, men det var en pojke som gick i sexan som mobbade mig riktigt mycket. Han kunde säga saker som "Fy fan vad du är ful", "Du är så jävla dum i huvu" och andra mindre trevliga saker. Han slängde upp mina ytterkläder på några rör som gick tvärsöver taket inomhus. Jag fick be vaktmästaren om en stege så vi kunde ta ner dem.

När jag och en av mina få kompisar gick på vårmarknaden dök killen upp och sprayade ner min jacka och mitt hår med stinkspray. Han hittade på fula rim på mitt namn. När jag gick hem från skolan cyklade han efter mig och ropade saker i stil med "Blir du rädd nu? Blir du rädd att jag ska göra någonting?”

Satt och fnissade i buskarna

Mobbningen tog slut efter yrkesskolan, som tur var. Annars hade jag aldrig orkat mer.

Jag trodde att det skulle lugna ner sig efter att han hade flyttat till högstadiet, men jag trodde fel. Jag blev igen utfryst av några flickor i min klass. Två flickor var så kallade "drottningar". De kunde hitta på alla möjliga jävliga saker. De kunde ringa mig på kvällen och fråga ifall "jag kunde va". Vi stämde möte på ett ställe, men när jag kom dit fanns där ingen. Istället hörde jag bara fniss från buskarna. Jag sa till dem att jag nog vet att de gömmer sig där, men de sa inget. Nästa dag i skolan härmade de mig med tillgjord röst.

Högstadiet var nästan värst. Jag var utfryst, annorlunda, oftast ensam. Ibland kunde någon klasskompis vara med mig en stund, om jag dög just då. Några pojkar kallade mig för bland annat "vittus cp" och en massa annat.

Svårt att förlåta

Mobbningen fortsatte ännu i yrkesskolan. Jag hade oturen att hamna på samma klass som en pojke från mitt högstadium. Han berättade rätt fort för resten av klassen att jag var annorlunda och konstig, och så drog karusellen igång igen. Flickorna frös ut mig och de tre pojkar retade mig konstant. De härmade mig. De visste hur de skulle provocera mig så att jag skulle säga något elakt till dem.

Jag kommer aldrig förlåta någon av de här människorna. Aldrig någonsin. Jag är fortfarande rätt ensam idag, men ändå mer social än jag var förut. Mobbningen tog slut efter yrkesskolan, som tur var. Annars hade jag aldrig orkat mer.

Erica
Namnet är fingerat.
Mobbningen pågick 2000–2011.

Läs nästa berättelse: Osäkerheten som bet sig fast

Läs fler #TaDetPåAllvar-berättelser

Läs också

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

  • Sex slutsatser av #tadetpåallvar

    Under den gångna veckan har Svenska Yle publicerat långt över hundra berättelser om mobbning som ni har skickat in till #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen. Vi har också lyft fram mobbning i tiotals artiklar och flera av våra radio- och tv-program. Här är sex slutsatser av vår öppna granskning.

  • Stina läste berättelserna - viktigast att någon lyssnar

    #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen bad Folkhälsans expert Stina Forsberg läsa igenom era berättelser om mobbning. Många beskriver hur viktigt det har varit att en vuxen tar den stora smärtan men också mindre kränkningar på allvar.

  • Jessicas mobbningshelvete urartade

    20-åriga Jessica är en av de första som skriver in till #tadetpåallvar. – Det var en snilleblixt. Jag hade precis hört att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Det fick mig att tänka på hur nära jag själv var, säger Jessica. Lyssna på hennes berättelse i ljudpodden här.

  • "Kiva Skola" garanterar ingenting

    Staten betalade miljoner för antimobbningsprogrammet Kiva Skola. Trots det saknas exakta uppgifter om i hur hög grad programmet används i skolorna. Så många som var fjärde skola som uppger sig vara en Kiva skola kanske inte använder programmet aktivt.

  • ”Mobbarens föräldrar bryr sig inte”

    En förälder skriver om hur dottern blir mobbad av ledaren i klassen som fått med sig alla klassens flickor. Lärarna ingriper inte och mobbarens föräldrar tycker att den mobbades familj svartmålar deras dotter.

  • Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

    Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Så här skriver Edit till #tadetpåallvar: Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad. I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka.

  • Polisen rycker ut mot mobbning varje vecka

    Polisen rycker nästan dagligen ut till finländska skolor. Den vanligaste orsaken är mobbning. I skolorna talar man om mobbning medan polisen talar hot, misshandel och ärekränkning. Tom blev mobbad från skolstarten. Hans föräldrar gjorde en polisanmälan efter en grov attack på honom. Polisen konstaterade att det var frågan om misshandel. Gärningsmännen var nio år.

  • Otydlig lag drabbar mobbade

    Om skolan inte klarar av att få slut på mobbningen är den drabbade rätt ensam. Den finländska lagen är vag och pekar inte ut någon ansvarig för att mobbningen ska sluta. Den myndighet som övervakar skolorna är frustrerad över bristande befogenheter.

  • Skolbesök och barnskydd då mobbning polisanmäls

    Bland de polisdistrikt som täcker Svenskfinland är det varje år tiotals mobbningsfall som polisanmäls. Merparten av fallen läggs ändå ner då gärningsmännen är under 15 år. Svenska Yles granskning visar att polisen mera går in för åtgärder som skolbesök och att kontakta barnskyddet.

  • "Mobbning går i arv"

    Maria var inte den första i familjen som kallades fet. Redan hennes mamma och mormor fick höra att de är feta vilket lett till att alla tre bantat hela livet. Nu har Marias dotter diagnosticerats med en ätstörning. Lyssna på ljudpodden för att höra deras berättelse.

  • Slagen på grund av min hudfärg

    Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.

  • Ingen tog Anna-Karin på allvar

    Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen från barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar leendet. Fortfarande finns det dagar då hon inte kan vistas utomhus.

  • Nätmobbarna följer dig överallt

    Nätmobbning tar sig i uttryck på många olika sätt, men den är oftast sammankopplad till traditionell mobbning. Överkonstapel Mikael Appel jobbar som nätpolis och säger att det är allas skyldighet att lite följa med vad som händer i andras liv.

  • Respekt motar mobbning

    Också i Västnyland har polisen fått rycka ut för att reda ut mobbningsfall i skolor, men det rör sig ändå om rätt få fall jämfört med andra områden i Svenskfinland. För att förhindra mobbning rör sig närpolisen - eller skolpolisen - i skolorna för att lära ut respekt för medmänniskor.

  • Obs-debatt om mobbning

    Obs följer kampanjen #TaDetPåAllvar och diskuterar mobbning med krisarbetaren Camilla Laine, forskarsocialarbetaren Frida Westerback, journalisten Kia Svaetichin och Daniel Hilli som mobbats.

  • #TaDetPåAllvar engagerar

    Kampanjen #TaDetPåAllvar visar en sida av Svenskfinland som vi sällan talar om. Det har kommit in massvis med historier, och budskapet om att vi ska ta mobbningen på allvar har engagerat oss alla. Här är ett axplock av era reaktioner.

  • Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

    För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte lätt eftersom jag jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga. Men i barndomshemmet, längst in i garderoben, ligger mina dagböcker från lågstadiet som väcker allt till liv igen.

  • Pia Abrahamsson: Hormärket!

    Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag trodde jag var speciell.