Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 139: Läraren gick hem innan jag kom i mål

Kläder ligger på golvet i en gymnastiksal.
Kläder ligger på golvet i en gymnastiksal. Bild: Yle / Peter Sjöholm gymnastikkläder

Jack har blivit mobbad av pojkar, flickor och lärare. En tid mobbade han också själv. På grund av sina erfarenheter har han valt att inte göra värnplikt och hoppas att ingen behöver genomlida samma helvete som han.

Så här skriver Jack till #tadetpåallvar:

När jag började på ettan var mina läskunskaper inte så starka och efter att jag läste fel på rocken jag använde så blev jag mobbad av elever på högre klasser. De fortsatte under flera år tills mobbarna flyttade till högstadiet.

När vi skulle springa 2000 meter fick jag ingen tid på sjunde och åttonde klass. Jag var inte i toppform det vet jag, men att läraren gick därifrån innan jag var klar tog på självförtroendet.

Lärarna reagerade inte

Jag berättade för till lärarna men även efter diskussioner med mobbarna så ändrades det inte. Under de senare åren av lågstadiet så var jag tyvärr en mobbare själv under en tid. Jag ångrar det djupt. Det löste sig efter ett samtal med rektorn.

Under högstadietiden blev jag mobbad av många. Jag hade ett häftigt temperament och det gjorde inte saken bättre. Flera av pojkarna från klassen mobbade mig med att ta mina saker, skällsord med mera.

Trots att detta hände under lektionstid så var reaktionen från lärarna väldigt dålig. Jag upplevde också att jag blev mobbad av gymnastikläraren. När vi skulle springa 2000 meter fick jag ingen tid på sjunde och åttonde klass. Jag var inte i toppform det vet jag, men att läraren gick därifrån innan jag var klar tog på självförtroendet.

Fortsättning följer i yrkesskolan

Jag blev också mobbad av flickor på grund av utseende och för att jag var förtjust i en viss flicka. Jag blev vän med några av mobbarna efter högstadiet men minnena finns kvar.

Jag började i yrkesskola och hoppades att jag skulle slippa det jag upplevde i grundskolan. Så fel man hade. Jag blev mobbad med skällsord, påståenden och de mixtrade med min utrustning så jag kunde ha förlorat timmar av arbete.

Nå, det löste sig med tiden. Yrkesskolan blev något av det bästa i mitt liv, jag fick många vänner och hittade människor med samma intressen, även med samma upplevelser.

"Du är ingen man"

I den förening jag har deltagit i aktivt i tio års tid har jag också fått höra dåliga saker. På grund av mina tidigare erfarenheter vägrar jag göra militärtjänst och jag nämnde det i ett socialt sammanhang. Vad fick jag höra? Jo att "Man är ingen riktig man om inte går i armen". Efter så många år känner jag ofta att jag inte hör hemma i föreningen mera, även på grund av andra orsaker.

Idag studerar jag vid en yrkeshögskola och tänker ofta tillbaka på mina upplevelser. Ärren ligger djupt och jag känner att mobbningen har skapat hinder för mig som tonåring och ung vuxen.

Jag hoppas att kampen mot mobbning blir bättre. Jag vill inte att barn, varken mina framtida eller andras, ska behöva genomlida det helvete jag har kämpat mig igenom.

Jack
Namnet är fingerat.
Mobbingen pågick 2000–2013.

Läs nästa berättelse: Åt och skadade mig för att lindra ångesten

Läs fler #TaDetPåAllvar-berättelser

Läs också

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

  • Sex slutsatser av #tadetpåallvar

    Under den gångna veckan har Svenska Yle publicerat långt över hundra berättelser om mobbning som ni har skickat in till #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen. Vi har också lyft fram mobbning i tiotals artiklar och flera av våra radio- och tv-program. Här är sex slutsatser av vår öppna granskning.

  • Stina läste berättelserna - viktigast att någon lyssnar

    #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen bad Folkhälsans expert Stina Forsberg läsa igenom era berättelser om mobbning. Många beskriver hur viktigt det har varit att en vuxen tar den stora smärtan men också mindre kränkningar på allvar.

  • Jessicas mobbningshelvete urartade

    20-åriga Jessica är en av de första som skriver in till #tadetpåallvar. – Det var en snilleblixt. Jag hade precis hört att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Det fick mig att tänka på hur nära jag själv var, säger Jessica. Lyssna på hennes berättelse i ljudpodden här.

  • "Kiva Skola" garanterar ingenting

    Staten betalade miljoner för antimobbningsprogrammet Kiva Skola. Trots det saknas exakta uppgifter om i hur hög grad programmet används i skolorna. Så många som var fjärde skola som uppger sig vara en Kiva skola kanske inte använder programmet aktivt.

  • ”Mobbarens föräldrar bryr sig inte”

    En förälder skriver om hur dottern blir mobbad av ledaren i klassen som fått med sig alla klassens flickor. Lärarna ingriper inte och mobbarens föräldrar tycker att den mobbades familj svartmålar deras dotter.

  • Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

    Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Så här skriver Edit till #tadetpåallvar: Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad. I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka.

  • Polisen rycker ut mot mobbning varje vecka

    Polisen rycker nästan dagligen ut till finländska skolor. Den vanligaste orsaken är mobbning. I skolorna talar man om mobbning medan polisen talar hot, misshandel och ärekränkning. Tom blev mobbad från skolstarten. Hans föräldrar gjorde en polisanmälan efter en grov attack på honom. Polisen konstaterade att det var frågan om misshandel. Gärningsmännen var nio år.

  • Otydlig lag drabbar mobbade

    Om skolan inte klarar av att få slut på mobbningen är den drabbade rätt ensam. Den finländska lagen är vag och pekar inte ut någon ansvarig för att mobbningen ska sluta. Den myndighet som övervakar skolorna är frustrerad över bristande befogenheter.

  • Skolbesök och barnskydd då mobbning polisanmäls

    Bland de polisdistrikt som täcker Svenskfinland är det varje år tiotals mobbningsfall som polisanmäls. Merparten av fallen läggs ändå ner då gärningsmännen är under 15 år. Svenska Yles granskning visar att polisen mera går in för åtgärder som skolbesök och att kontakta barnskyddet.

  • "Mobbning går i arv"

    Maria var inte den första i familjen som kallades fet. Redan hennes mamma och mormor fick höra att de är feta vilket lett till att alla tre bantat hela livet. Nu har Marias dotter diagnosticerats med en ätstörning. Lyssna på ljudpodden för att höra deras berättelse.

  • Slagen på grund av min hudfärg

    Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.

  • Ingen tog Anna-Karin på allvar

    Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen från barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar leendet. Fortfarande finns det dagar då hon inte kan vistas utomhus.

  • Nätmobbarna följer dig överallt

    Nätmobbning tar sig i uttryck på många olika sätt, men den är oftast sammankopplad till traditionell mobbning. Överkonstapel Mikael Appel jobbar som nätpolis och säger att det är allas skyldighet att lite följa med vad som händer i andras liv.

  • Respekt motar mobbning

    Också i Västnyland har polisen fått rycka ut för att reda ut mobbningsfall i skolor, men det rör sig ändå om rätt få fall jämfört med andra områden i Svenskfinland. För att förhindra mobbning rör sig närpolisen - eller skolpolisen - i skolorna för att lära ut respekt för medmänniskor.

  • Obs-debatt om mobbning

    Obs följer kampanjen #TaDetPåAllvar och diskuterar mobbning med krisarbetaren Camilla Laine, forskarsocialarbetaren Frida Westerback, journalisten Kia Svaetichin och Daniel Hilli som mobbats.

  • #TaDetPåAllvar engagerar

    Kampanjen #TaDetPåAllvar visar en sida av Svenskfinland som vi sällan talar om. Det har kommit in massvis med historier, och budskapet om att vi ska ta mobbningen på allvar har engagerat oss alla. Här är ett axplock av era reaktioner.

  • Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

    För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte lätt eftersom jag jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga. Men i barndomshemmet, längst in i garderoben, ligger mina dagböcker från lågstadiet som väcker allt till liv igen.

  • Pia Abrahamsson: Hormärket!

    Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag trodde jag var speciell.