Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 140: Åt och skadade mig för att lindra ångesten

Exitskylt.
Exitskylt. Bild: Yle / Peter Sjöholm #tadetpåallvar

Mobbningen i grundskolan ledde till att Caroline fick övervikt och föräldrarnas uppmuntran till motion blev för mycket. Till sist vägde Caroline över 100 kilo och kände sig helt ensam. Nu jobbar hon för att stärka självförtroendet tillsammans med sin sambo.

Under alla mina år i skolan har jag aldrig riktigt känt att jag passat in. I lågstadiet var vi fem flickor i klassen och jag var alltid den som blev utan par eller parades ihop med någon av pojkarna.

Dock hängde jag på olika forum på internet som gav mig lite styrka att fortsätta.

Byggde osynlig mur

Jag var huvudet längre och mycket bredare än de andra tjejerna och det påverkade ju "bilden utåt." Då jag vuxit upp på landet var inte shopping och andra typiska tjejintressen något för mig. Men jag blev heller aldrig tillfrågad att få följa med in till stan med mina klasskamrater.

Min familj hade inte mycket extra pengar för den delen heller och det visste mina klasskamrater, men att fråga är ju det minsta man kan göra.

Gång på gång blev jag besviken. Mina vänner började lämna mig vind för våg allt oftare. Jag drog mig undan mer och mer och byggde upp en osynlig mur. Trots att jag inte trivdes i deras umgänge så hade jag ju inget annat val. Helt asocial vill ju ingen vara och i skolåldern är man ju så gott som beroende av varandra.

Hittade styrka på internet

På fritiden var jag mest på min dator. Detta ledde till att jag gick upp i vikt. Mina föräldrar ville mitt bästa och försökte få mig att motionera eller ut i trädgården men ibland blev deras försök för mycket och det hela blev bara till en mycket jobbig grej.

Jag kom varken överens med skolkamrater eller familj. Dock hängde jag på olika forum på internet som gav mig lite styrka att fortsätta. Där kom jag i kontakt med en massa olika typer; både bra och mindre bra personer.

Jag mådde helt klart inte bra under min lågstadietid men det var ingen som tycktes ta det på allvar. Det var ändå i högstadiet som mina verkliga problem började.

Folk drog ner mina byxor under gympalektionerna.

Blev självdestruktiv

Jag hamnade i en klass där jag om möjligt passade in ännu sämre än i lågstadieklassen. Jag blev retad och folk pratade skit bakom min rygg. Ibland gick det även över till att folk drog ner mina byxor under gympalektionerna.

Nå, det var bara att samla kraft till sig och försöka orka. I slutet av lågstadietiden hade jag rispat mina handleder men under årskurs sju nådde det hela nya höjder. Självdestruktiviteten tog helt överhand och det var nästan det enda jag levde för.

Mamma var chockad

Mot slutet av terminen blev jag inkallad till kuratorn. Jag vägrade gå in till honom och blev förd till skolsköterskan istället. Där blev det många tårar och sessioner innan vi till slut tog steget att ringa till min mamma och berätta.

Mamma blev minst sagt chockad. Ingen hade väl trott att jag, som försökte vara så glad och trevlig som jag bara kunde, skulle ha självskadebeteende?

Jag fick tid hos skolpsykologen en gång i veckan. Även under sommarlovet hade jag några möten med henne men trots att jag berättade hur det låg till verkade det inte gå in i hennes skalle hur dåligt jag verkligen mådde.

Att få börja yrkesskolan och flytta till internat var min räddning.

Trappade ner stegvis

Mitt självförtroende var i botten efter att så gott som hela livet ha fått höra glåpord som "fetto", "fläskis" och en hel massa annat.

Visst fanns det ljusglimtar i min vardag också. Stegvis trappade jag ner med självskadebeteendet och försökte finna andra vägar. Det var mitt första beroende. Senare försökte jag dränka mina sorger i mat och godis, vilket inte gjorde överviktsgrejen bättre.

Efter att ha toppat 115 kg på årskurs åtta började jag röka. Kilona rasade bort efter att jag successivt började må bättre. Jag gick hos en psykolog under resten av högstadietiden men ännu sista gången före skolavslutningen satt jag där och grät.

Har friskförklarat mig

Ingen tycktes ju förstå hur dåligt jag mådde och hur djupa ärr allt verkligen satt i min själ. Jag har fått gå igenom det mesta på egen hand och har sedan högstadietiden utvecklats enormt som person.

Jag har fortfarande väldigt skört självförtroende men det är i alla fall många gånger bättre än tidigare. En gång efter att jag kommit ur mitt självdestruktiva beroende har jag skurit mig. Det var för några år sedan och nu har jag nog friskförklarat mig.

Att få börja yrkesskolan och flytta till internat var min räddning. Jag hade bestämt mig sedan länge att jag skulle flytta hemifrån så fort som möjligt. Förstå mig inte fel; jag älskar min familj över allt annat men under denna tid var det bara för påfrestande att umgås med dem dag ut och dag in.

Tack vare att jag flyttade hemifrån "i tid" har jag nu en väldigt fin relation med mina föräldrar och syskon. Min sambo och jag jobbar dagligen på att förstärka självförtroendet och självkänslan. Jag kan till och med säga att jag börjar må bra nu, fem år efter att högstadiet är slut.

Caroline
Namnet är fingerat
Mobbningen pågick 2005–2010

Läs nästa berättelse: Tack till min mamma

Läs fler #TaDetPåAllvar-berättelser

Läs också

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

  • Sex slutsatser av #tadetpåallvar

    Under den gångna veckan har Svenska Yle publicerat långt över hundra berättelser om mobbning som ni har skickat in till #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen. Vi har också lyft fram mobbning i tiotals artiklar och flera av våra radio- och tv-program. Här är sex slutsatser av vår öppna granskning.

  • Stina läste berättelserna - viktigast att någon lyssnar

    #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen bad Folkhälsans expert Stina Forsberg läsa igenom era berättelser om mobbning. Många beskriver hur viktigt det har varit att en vuxen tar den stora smärtan men också mindre kränkningar på allvar.

  • Jessicas mobbningshelvete urartade

    20-åriga Jessica är en av de första som skriver in till #tadetpåallvar. – Det var en snilleblixt. Jag hade precis hört att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Det fick mig att tänka på hur nära jag själv var, säger Jessica. Lyssna på hennes berättelse i ljudpodden här.

  • "Kiva Skola" garanterar ingenting

    Staten betalade miljoner för antimobbningsprogrammet Kiva Skola. Trots det saknas exakta uppgifter om i hur hög grad programmet används i skolorna. Så många som var fjärde skola som uppger sig vara en Kiva skola kanske inte använder programmet aktivt.

  • ”Mobbarens föräldrar bryr sig inte”

    En förälder skriver om hur dottern blir mobbad av ledaren i klassen som fått med sig alla klassens flickor. Lärarna ingriper inte och mobbarens föräldrar tycker att den mobbades familj svartmålar deras dotter.

  • Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

    Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Så här skriver Edit till #tadetpåallvar: Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad. I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka.

  • Polisen rycker ut mot mobbning varje vecka

    Polisen rycker nästan dagligen ut till finländska skolor. Den vanligaste orsaken är mobbning. I skolorna talar man om mobbning medan polisen talar hot, misshandel och ärekränkning. Tom blev mobbad från skolstarten. Hans föräldrar gjorde en polisanmälan efter en grov attack på honom. Polisen konstaterade att det var frågan om misshandel. Gärningsmännen var nio år.

  • Otydlig lag drabbar mobbade

    Om skolan inte klarar av att få slut på mobbningen är den drabbade rätt ensam. Den finländska lagen är vag och pekar inte ut någon ansvarig för att mobbningen ska sluta. Den myndighet som övervakar skolorna är frustrerad över bristande befogenheter.

  • Skolbesök och barnskydd då mobbning polisanmäls

    Bland de polisdistrikt som täcker Svenskfinland är det varje år tiotals mobbningsfall som polisanmäls. Merparten av fallen läggs ändå ner då gärningsmännen är under 15 år. Svenska Yles granskning visar att polisen mera går in för åtgärder som skolbesök och att kontakta barnskyddet.

  • "Mobbning går i arv"

    Maria var inte den första i familjen som kallades fet. Redan hennes mamma och mormor fick höra att de är feta vilket lett till att alla tre bantat hela livet. Nu har Marias dotter diagnosticerats med en ätstörning. Lyssna på ljudpodden för att höra deras berättelse.

  • Slagen på grund av min hudfärg

    Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.

  • Ingen tog Anna-Karin på allvar

    Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen från barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar leendet. Fortfarande finns det dagar då hon inte kan vistas utomhus.

  • Nätmobbarna följer dig överallt

    Nätmobbning tar sig i uttryck på många olika sätt, men den är oftast sammankopplad till traditionell mobbning. Överkonstapel Mikael Appel jobbar som nätpolis och säger att det är allas skyldighet att lite följa med vad som händer i andras liv.

  • Respekt motar mobbning

    Också i Västnyland har polisen fått rycka ut för att reda ut mobbningsfall i skolor, men det rör sig ändå om rätt få fall jämfört med andra områden i Svenskfinland. För att förhindra mobbning rör sig närpolisen - eller skolpolisen - i skolorna för att lära ut respekt för medmänniskor.

  • Obs-debatt om mobbning

    Obs följer kampanjen #TaDetPåAllvar och diskuterar mobbning med krisarbetaren Camilla Laine, forskarsocialarbetaren Frida Westerback, journalisten Kia Svaetichin och Daniel Hilli som mobbats.

  • #TaDetPåAllvar engagerar

    Kampanjen #TaDetPåAllvar visar en sida av Svenskfinland som vi sällan talar om. Det har kommit in massvis med historier, och budskapet om att vi ska ta mobbningen på allvar har engagerat oss alla. Här är ett axplock av era reaktioner.

  • Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

    För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte lätt eftersom jag jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga. Men i barndomshemmet, längst in i garderoben, ligger mina dagböcker från lågstadiet som väcker allt till liv igen.

  • Pia Abrahamsson: Hormärket!

    Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag trodde jag var speciell.