De säger att tiden läker alla sår men mina ärr finns fortfarande kvar. Jag har egentligen aldrig haft några riktiga vänner. De har alla kommit och gått. Endast få har stannat kvar vid min sida tills denna dag, skriver Jennifer till #tadetpåallvar.
Mardrömmen började redan i dagis. Jag blev kallad för alla möjliga glåpord, bland annat fet och glasögonorm. Jag fick aldrig vara med och leka med de andra. Ofta lekte jag ensam eller med någon som vågade stå på sig och leka med mig. Du är inte ensam – #tadetpåallvar
Minns en dag när jag var hos min dagmamma med några andra. Jag var äldst. Vi hade just ätit middag och skulle vila på maten, när en flicka som var ett par år yngre än jag började slå mig och bet mig i benet.
Mådde sämre och sämre
Dagmamman kom och tog bort henne, men flickan kom tillbaka lika snabbt igen. Dagmamman var tvungen att sitta bredvid mig hela tiden tills allihop hade vilat färdigt.
Mobbningen fortsatte i lågstadiet. Samma saker, samma glåpord fick jag höra om och om igen. Jag försökte att inte ta åt mig, men tänkte på det varje dag och mådde sämre och sämre.
Det var många diskussioner med lärarna men de gjorde inget åt det. Det var ungefär som de tyckte att jag förtjänade
det.
Den nya läraren räddade mig
En gång fick jag ett brev av några flickor som jag skulle läsa först när jag kom hem. Jag hoppades ju på att det skulle vara något positivt eftersom det var lite blommor ritat på kuvertet. Men när jag öppnade det, stod där hur ful och fet jag var, hur dum jag är, vad jag tänker på när jag endast är med de som är yngre än mig. Hur värdelös jag är och att jag borde skämmas för mig själv.
Vid det laget hade vi fått en ny klasslärare i lågstadiet. Mamma ringde direkt till skolan och undrade om det får gå till på detta vis och hotade med att ta ärendet till högre poster om skolan inte ingriper. Den nya läraren blev min räddare i nöden.
Hon tog tag i det direkt och flickorna skulle be om förlåtelse och förklara varför de skrivit brevet. Efteråt fick jag börja vara med de populära men mobbningen försvann aldrig ordentligt.
Alkoholen blev min utväg
Jag såg fram emot högstadiet eftersom jag ville slippa den tystna mobbningen. Men just när jag hade börjat slappna av och trivas i den nya skolan, började blickarna synas och glåporden höras igen.
Jag började må sämre och sämre och gick in i en djup depression. Jag var självdestruktiv och försökte ta livet av mig i flera sammanhang.
I dag syns inte ärren längre men jag skäms för att jag behandlade min familj som jag gjorde. Alkoholen blev min lilla utväg. Jag var alltid klädd i svart, hängde med fel folk och höll på med fel saker.
Pojkvän och mamma stödde
Jag gick en sväng hos skolkuratorn men tyckte inte alls om henne så jag slutade. År 2009 hittade jag den man som blev min räddare i nöden. Han hjälpte mig upp på benen och jag blev diagnostiserad med djup depression.
Efter ett år var förhållandet slut men jag tror att vi var ihop för att vi skulle hjälpa varandra på fötter. Jag har fortfarande kontakt med honom och kommer aldrig glömma vad han gjorde för mig.
I dag sitter jag här, med livet på rätt väg. Jag mår bättre och bättre men det är ännu lång väg kvar tills jag blir frisk.
Mest av allt får jag tacka min mamma för att hon alltid funnits där för mig, utan henne skulle jag nog inte ha kommit så lång i livet. Fortfarande kommer alla minnen tillbaka nu som då och jag tror att mitt förflutna har mycket att göra med hur mina förhållanden ser ut i dag.
Man ska komma ihåg att man inte behöver klara allting ensam, ibland behöver du någon som stöder dig när dina ben inte vill bära längre.
Jennifer
Mobbningen pågick under 2000-talet
Läs nästa berättelse: Jag har försökt ändra utseende och personlighet
