Den blyga och tysta Carolina blev mobbad av sin bästis. Mobbningen fick henne att vilja ändra på sig själv med ätstörningar som följd.
Så här skriver Carolina till #tadetpåallvar
Jag var den blyga, snälla flickan som drog mig lite undan andra redan från början.
Då jag började i lågstadiet hade jag iallafall en riktig bästis, men en dag några år senare vände hon mig ryggen då hon hade hittat en ny vän. Tillsammans började de mobba och frysa ut mig.
Jag har förträngt det mesta från den tiden, men en sak som sårade mig djupt minns jag ännu idag, femton år senare. Det var dagen då min före detta bästis hade med sig alla presenter jag gett åt henne under årens lopp till skolan. Hon sade att hon aldrig vill se dem igen och att jag får ta dem tillbaka, om inte jag vill ha dem så slänger hon dem i soptunnan.
Alla var bjudna - bara tre kom
Jag minns även att jag en gång skulle ha födelsedagskalas för min lågstadieklass. Alla var bjudna, men bara tre klasskompisar kom. Själv var jag sällan bjuden på kalas. Efter händelsen med min före detta bästis umgicks jag bara med vänner som var många år yngre. Jag kände att de accepterade mig och inte vågade bråka med mig.
Högstadiet gick nästan problemfritt och från andra året där fick jag till och med några vänner. Några mindre incidenter med mobbning skedde trots det även där och jag var ganska ensam. Lägerskolan åkte jag inte med på för jag kände att ingen ville ha mig med i sitt gäng och jag var livrädd att bli ensam. På skolgymnastiken blev jag alltid vald sist då elever fick välja ut grupper, det sänkte mitt självförtroende rejält.
Jag har försökt ändra mig både till utseende och personlighet, så pass mycket att jag en dag fick anorexi och inte längre hade någon självkänsla kvar.
Även i yrkesskolan råkade jag ut för en del mobbning första året. Jag minns speciellt bra de gånger mina klasskompisar skrev om min pojkvän och mitt stora djurintresse på nätets sociala medier. De skrev på liknande sätt som jag brukade skriva, men med en mobbande, förlöjligande underton. Du är inte ensam – #tadetpåallvar
Det gjorde så ont att jag inte visste vart jag skulle ta vägen, jag minns känslan ännu idag. Andra året i yrkesskolan bytte jag klass och äntligen kände jag att alla accepterade mig.
Familjen har stöttat
Min familj har alltid varit ett stort stöd. Föräldrarna har kontaktat skolan vid behov, men om jag ska vara ärlig har skolorna aldrig skött sin del av saken ordentligt. Vid skolan har ingen hjälp funnits och de har blundat för problemen.
En del av mobbarna har bett om ursäkt i efterhand.
Många år såg jag ner på mig själv. Jag trodde på allvar att det var fel på mitt utseende eller min personlighet. Jag har försökt ändra mig både till utseende och personlighet, så pass mycket att jag en dag fick anorexi och inte längre hade någon självkänsla kvar.
Ännu idag, flera år efter avslutad skolgång har jag kvar ärren efter mobbningen. Sakta men säkert bygger jag upp min självkänsla och mitt självförtroende igen.
Rädd för kritik
Tyvärr är jag ännu väldigt känslig för kritik och jag har lätt för att ta det personligt. Jag är även rädd för vad nya människor jag träffar ska tänka om mig och jag har svårt för att våga låta någon lära känna mig på djupet. Jag tror inte att jag någonsin mera vågar börja studera och lära känna en ny klass.
Tack vare mitt jobb med kundbetjäning har jag ändå insett att jag accepteras som jag är av de flesta människor. Till dem som retas och mobbar vill jag säga: tänk dig för! Ett litet ord kan såra djupt!
Carolina
Namnet är fingerat.
Mobbningen skedde 1997–2010.
Läs nästa berättelse: Skräcken att inte bli vald sitter i
