Då klasskamraterna sade ifrån mot mobbning blev lärarnas reaktion en besvikelse. Enligt läraren var det här något mellan mobbaren och den mobbade. Andra hade inte med saken att göra.
Så här skriver Anna till #tadetpåallvar:
Precis som lärarna sagt vi ska göra springer vi upp till lärarrummet och berättar vad som hänt.
En liten byskola år 2002. En vän utsätts nu och då för små gliringar från det "elaka" pojkgänget.Du är inte ensam – #tadetpåallvar
En dag säger pojkgänget något elakt till vännen och hon låser in sig på toaletten. En av pojkarna bankar på toalettdörren och frågar menande vad hon gör där. Då får jag och en annan flickkompis nog. Vi gör det som vi aldrig vågat tidigare; vi går ju trots allt på sexan nu.
Vi säger till pojken att han får lägga av och sluta vara elak och vi ber honom också lämna flickan ifred. Då vänder han sig om och greppar hårt mina handleder och trycker mig bakåt samtidigt som han väser några elaka ord. Precis som lärarna sagt vi ska göra springer vi upp till lärarrummet och berättar vad som hänt.
Efter nästa lektion samlar lärarna alla inblandade och pojken måste be om ursäkt till oss flickor. Fint så. Dock tillägger läraren att jag och min kompis aldrig borde ha "lagt oss i" eftersom vi inte hade något med saken att göra. Det var mellan pojken och den mobbade flickan. Vi hade gjort fel då vi sade åt pojken att sluta vara elak. Fastän vi var bara 12 år visste vi att läraren hade fel. Han hade ju själv sagt att vi ska ingripa vid mobbning.
Anna
Namnet är fingerat.
Mobbningen pågick 2002.
Läs nästa berättelse: Mobbningen spred sig på stan
