Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 149: Mobbningen spred sig på stan

En boll på marken.
En boll på marken. Bild: Yle / Peter Sjöholm #tadetpåallvar

Skulle pojkarna ligga i bakhåll? Hemvägen från skolan satte djup skräck i Mona som tryckte henne till marken och kastade isbitar på henne. Först som vuxen började hon få tillbaka sin självkänsla.

Så här skriver Mona till #tadetpåallvar:

Jag gick i skolan på 80-talet. Jag bodde i en stadsdel där så gott som alla var svenskspråkiga i den tvåspråkiga staden och följaktligen alla barnen i området gick i samma skola. Alla kände alla mer eller mindre. Min familj hade det ekonomiskt skralt då min mamma valt att stanna hemma med oss barn, jag och min bror.

Jag hade stark rättskänsla och kunde ibland berätta om jag visste. Jag förstod inte de sociala spelreglerna att man inte skvallrar på varandra.

Min pappa var fabriksarbetare. De flesta av mina klasskamrater kom från hem där båda föräldrarna var utbildade och förvärvsarbetade. Vi bodde och levde enkelt jämfört med klasskamraterna som hade nya stora hus, fina bilar, märkeskläder, reste utomlands. Jag var annorlunda helt enkelt, och jag skämdes för det. Dessutom hade jag varit hemma med min mamma och lillebror tills det blev dags att börja förskolan och jag var blyg och socialt oerfaren och kände ingen av de andra barnen.

Redan första dagen i förskolan började mobbningen. Man hittade på öknamn som rimmade på mitt namn, gjorde narr av att jag inte kunde uttala S riktigt rätt. Jag fick inte vara med där de andra satt i en klunga uppe i en klätterställning med ett stort nät i som man kunde sitta i. När jag försökte klättra upp skakade man nätet så att jag föll ner. Det var ett evinnerligt skakande.

När jag sa till åt vår fröken, för så hade jag lärt mig hemma att man skulle göra, skulle jag straffas för att jag skvallrat. Den tuffaste pojken kom fram och slog mig i magen så hårt att jag tappade andan. När jag ”skvallrade” om det kom det flera slag som straff. Min tillvaro på utestunderna blev att undvika och hålla mig gömd för pojken i fråga.

Våld på hemvägen

Detta fortsatte när vi började första klass. Jag fick inga kamrater. Flickorna grupperade sig alltid två och två och jag var alltid tredje hjulet. De sprang undan mig, hånade och gjorde narr av mig, viskade bakom min rygg, antydde att jag dum och trög.

Det hände sig att någon gjorde något dumt i skolan och lärarna efterlyste upplysningar om vem som kunde ha gjort det. Jag hade stark rättskänsla och kunde ibland berätta om jag visste. Jag förstod inte de sociala spelreglerna att man inte skvallrar på varandra. Jag hade ju lärt mig att rätt är rätt och fel är fel, jag såg inget fel i att jag berättade vem som gjort det. Detta skulle jag naturligtvis straffas för.

På vägen hem från skolan stod ett gäng med pojkar i bakhåll och väntade på mig: en del från min egen klass, en del från högre klasser vilka jag inte kände. De tog fast mig och slog mig, hällde grus innanför kläderna, eller snö om det var vinter, gnuggade mitt ansikte i snödrivan, kastade isbollar i huvudet på mig.

Hade jag sällskap av några flickor släppte de förbi dem. De lade benen på ryggen och lämnade mig åt mitt öde. Jag försökte gå olika vägar till och från skolan, komma iväg hemåt snabbt före de andra, ta genvägar genom skogsområden.

”Hela klassens fel”

När vi blev lite äldre började det ordnas klassfester. Det var ett tisslande och tasslande. Jag blev aldrig bjuden och det hölls hemligt för mig tills festen var över. Varhelst jag kom på fritiden hördes det glåpord och busvisslingar, hånande busvisslingar. Jag kunde inte passera vissa familjers hus utan att bli slagen eller få stenar och isklimpar slängda på mig.

Jag försökte nog förmedla till mina lärare vad som pågick men de förstod inte. Lärarna menade att de andra barnen bara retades. En lärare skyllde på hela klassen, att hen aldrig haft så elaka flickor och menade att det var något kollektivt. Och visst, det fanns ett par, tre andra flickor också som var utsatta, men även dessa mobbade mig. Det fanns bara en flicka som aldrig deltog i mobbningen, men hon stod inte upp för mig heller och hon hade en egen bästis.

Jag var nästan 20 år gammal innan jag förstod att jag faktiskt inte var dum och trögtänkt utan faktiskt det motsatta, både intelligent och snabbtänkt.

Mobbningen spred sig

När jag började högstadiet fick jag ny klass och fick för första gången riktiga kompisar. Men nog hördes ännu ekot av mobbningen i korridorerna då jag mötte mina forna klasskamrater (flickorna) och deras nya kompisar (oftast pojkar) som hade fått höra om mig och hakade på mobbningen. Busvisslandet och glåporden på stan fortsatte, av för mig okända personer. Jag kände mig som världens töntigaste.

I den åldern är det ju naturligt att börja intressera sig för det motsatta könet. Gör mig var det otänkbart att någon pojke skulle vara intresserad av mig. All uppmärksamhet jag fick av pojkar var när de gjorde sig löjliga över mig. Ändå var min högstadietid lycklig på grund av mina nya kamrater.

Ännu i 19-årsåldern fick jag en gång höra samma mobbning som förr mellan hyllorna i en butik. Jag mötte en några år yngre lillebror till en av mina gamla klasskamrater från lågstadiet, brodern till en av de få flickor som jag faktiskt fick vara med ganska mycket och som jag nog såg som min vän trots att hon ibland anslöt sig till mobbarna hon också. Då förstod jag att jag hade varit samtalsämne i den familjen, och inte i en positiv bemärkelse.

Jag kan inte umgås med folk i min egen ålder eller yngre. De representerar mobbarna och jag har inget gemensamt med dem.

Trivs inte med jämnåriga

Jag var nästan 20 år gammal innan jag förstod att jag faktiskt inte var dum och trögtänkt utan faktiskt det motsatta, både intelligent och snabbtänkt. Allting bleknar över tid och en del har jag säkert glömt, men såren sitter kvar hela livet.

Jag har dålig självkänsla, stora prestationskrav på mig själv, söker alltid först fel hos mig själv, har ett stort bekräftelsebehov, skyr konflikter och konfrontationer även om min alltjämt lika starka rättskänsla får mig att konfrontera hårt ibland, med svåra skador på självkänslan om det går fel. All kritik svider något otroligt och jag är alltid livrädd för att få negativ kritik. Det är det jag alltid väntar mig.

Jag är aldrig bra nog och känner mig alltid underlägsen andra. Jag kan inte umgås med folk i min egen ålder eller yngre. De representerar mobbarna och jag har inget gemensamt med dem. Jag känner mig som en social elefant i deras sällskap.

Jag kände mig obekväm med och hotad av barn ända tills jag fick egna barn. Mina erfarenheter i livet har gjort att jag söker mig till och trivs bäst med människor som är betydligt äldre än jag själv och som har rikligt med livserfarenhet och -visdom. Jag är som en gammal själ i en ung kropp.

Styrkan en fasad

Jag mår fortfarande dåligt av att möta dem som mobbade, även om jag med intellektet förstår att man inte kan hålla vuxna människor ansvariga för det de gjorde som barn. Jag har alltid varit stark i mig själv, och haft en otroligt stark vilja, på gott och ont. Jag är en evig optimist och idealist. Det är nog därför jag har klarat mig så bra som jag gjort.

Jag ville ju så förtvivlat vara med så jag försökte ju alltid, och blev en mästare på att dölja mina känslor och låtsas oberörd. Men det är tungt att vara stark. Alla behöver få vara svaga ibland. Jag blev känd som den som alltid var stark och glad, det var min fasad. Det har gått bra för mig i livet, jag har varit rätt så framgångsrik även om vägen varit krokig.

Mona
Namnet är fingerat.

Läs nästa berättelse: Föräldrarna trodde inte att deras gullunge kunde mobba

Läs fler #TaDetPåAllvar-berättelser

Läs också

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

  • Sex slutsatser av #tadetpåallvar

    Under den gångna veckan har Svenska Yle publicerat långt över hundra berättelser om mobbning som ni har skickat in till #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen. Vi har också lyft fram mobbning i tiotals artiklar och flera av våra radio- och tv-program. Här är sex slutsatser av vår öppna granskning.

  • Stina läste berättelserna - viktigast att någon lyssnar

    #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen bad Folkhälsans expert Stina Forsberg läsa igenom era berättelser om mobbning. Många beskriver hur viktigt det har varit att en vuxen tar den stora smärtan men också mindre kränkningar på allvar.

  • Jessicas mobbningshelvete urartade

    20-åriga Jessica är en av de första som skriver in till #tadetpåallvar. – Det var en snilleblixt. Jag hade precis hört att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Det fick mig att tänka på hur nära jag själv var, säger Jessica. Lyssna på hennes berättelse i ljudpodden här.

  • "Kiva Skola" garanterar ingenting

    Staten betalade miljoner för antimobbningsprogrammet Kiva Skola. Trots det saknas exakta uppgifter om i hur hög grad programmet används i skolorna. Så många som var fjärde skola som uppger sig vara en Kiva skola kanske inte använder programmet aktivt.

  • ”Mobbarens föräldrar bryr sig inte”

    En förälder skriver om hur dottern blir mobbad av ledaren i klassen som fått med sig alla klassens flickor. Lärarna ingriper inte och mobbarens föräldrar tycker att den mobbades familj svartmålar deras dotter.

  • Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

    Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Så här skriver Edit till #tadetpåallvar: Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad. I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka.

  • Polisen rycker ut mot mobbning varje vecka

    Polisen rycker nästan dagligen ut till finländska skolor. Den vanligaste orsaken är mobbning. I skolorna talar man om mobbning medan polisen talar hot, misshandel och ärekränkning. Tom blev mobbad från skolstarten. Hans föräldrar gjorde en polisanmälan efter en grov attack på honom. Polisen konstaterade att det var frågan om misshandel. Gärningsmännen var nio år.

  • Otydlig lag drabbar mobbade

    Om skolan inte klarar av att få slut på mobbningen är den drabbade rätt ensam. Den finländska lagen är vag och pekar inte ut någon ansvarig för att mobbningen ska sluta. Den myndighet som övervakar skolorna är frustrerad över bristande befogenheter.

  • Skolbesök och barnskydd då mobbning polisanmäls

    Bland de polisdistrikt som täcker Svenskfinland är det varje år tiotals mobbningsfall som polisanmäls. Merparten av fallen läggs ändå ner då gärningsmännen är under 15 år. Svenska Yles granskning visar att polisen mera går in för åtgärder som skolbesök och att kontakta barnskyddet.

  • "Mobbning går i arv"

    Maria var inte den första i familjen som kallades fet. Redan hennes mamma och mormor fick höra att de är feta vilket lett till att alla tre bantat hela livet. Nu har Marias dotter diagnosticerats med en ätstörning. Lyssna på ljudpodden för att höra deras berättelse.

  • Slagen på grund av min hudfärg

    Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.

  • Ingen tog Anna-Karin på allvar

    Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen från barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar leendet. Fortfarande finns det dagar då hon inte kan vistas utomhus.

  • Nätmobbarna följer dig överallt

    Nätmobbning tar sig i uttryck på många olika sätt, men den är oftast sammankopplad till traditionell mobbning. Överkonstapel Mikael Appel jobbar som nätpolis och säger att det är allas skyldighet att lite följa med vad som händer i andras liv.

  • Respekt motar mobbning

    Också i Västnyland har polisen fått rycka ut för att reda ut mobbningsfall i skolor, men det rör sig ändå om rätt få fall jämfört med andra områden i Svenskfinland. För att förhindra mobbning rör sig närpolisen - eller skolpolisen - i skolorna för att lära ut respekt för medmänniskor.

  • Obs-debatt om mobbning

    Obs följer kampanjen #TaDetPåAllvar och diskuterar mobbning med krisarbetaren Camilla Laine, forskarsocialarbetaren Frida Westerback, journalisten Kia Svaetichin och Daniel Hilli som mobbats.

  • #TaDetPåAllvar engagerar

    Kampanjen #TaDetPåAllvar visar en sida av Svenskfinland som vi sällan talar om. Det har kommit in massvis med historier, och budskapet om att vi ska ta mobbningen på allvar har engagerat oss alla. Här är ett axplock av era reaktioner.

  • Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

    För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte lätt eftersom jag jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga. Men i barndomshemmet, längst in i garderoben, ligger mina dagböcker från lågstadiet som väcker allt till liv igen.

  • Pia Abrahamsson: Hormärket!

    Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag trodde jag var speciell.