Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 150: Föräldrarna trodde inte att deras gullunge kunde mobba

Ensam ungdom sitter på golvet.
Ensam ungdom sitter på golvet. Bild: Yle / Peter Sjöholm #tadetpåallvar

Benjamin och hans tvillingbror mobbades i lågstadiet och ända upp i gymnasiet. Skulden för mobbningen lades hos Benjamin själv, lärarna bad honom att sluta provocera mobbarna i stället för att hjälpa.

Så här skriver Benjamin till #tadetpåallvar:

Jag är uppväxt i en liten by och började lågstadiet hösten 1996 i en liten byskola med ca 70 elever. Jag minns inte allt för mycket från tiden i lågstadiet men åtminstone var jag och min tvillingbror mobbade typ på klass tre och fyra. Förövarna var i huvudsak en tjej från min årskurs och några killar från årskursen ovanför.

Jag kunde inte röra mig ute på stan utan att höra glåpord och rykten av människor jag inte ens kände

Min tvillingbror var värre utsatt och jag kan bara konstatera att jag var en horribel unge som bytte till mobbarnas sida för att förbättra min situation.

Mobbningen bestod både av fysiskt våld och av att mobbarna förstörde ens saker, och också av en hel del verbala kränkningar.

Lärarna gjorde inget

Så vad gjorde lärarna och rektorn? Absolut ingenting.

Då det äntligen började hända något var det offrens fel och inte mobbarnas. Det talades om att man skulle byta skola eller helt enkelt sluta “provocera” mobbaren.

Mobbarnas föräldrar verkade antingen själv vara mobbare och brydde sig inte eller så försvarade helt enkelt sina egna, något som är helt förståeligt.

Till sist hotade mina föräldrar med att polisanmäla lärarna och skolan och hänga ut dem i media. Det hade vissa resultat och lärarna gjorde äntligen något.

Mobbarna tystades, de fick inte utrymme och man blev lämnad ifred. Sist och slutligen led mobbarna knappast av några konsekvenser, men mobbningen slutade mer eller mindre vilket ju var bra.

Jag och brorsan var relativt ensamma under resten av lågstadiet men det var inte några direkta problem med mobbning efter det.

Mobbad av de populära

Då jag började högstadiet hösten 2002 började mobbningen på nytt och fortsatte mer eller mindre tills jag slutade gymnasiet.

Mobbarna var delvis de samma som i lågstadiet och bestod delvis av s.k. “populära” elever.

Mobbningen bestod till hundra procent av psykiskt våld och eskalerade till den graden att alla mina “vänner” gått över till mobbarnas sida sida.

Jag kunde inte röra mig ute på stan utan att höra glåpord och rykten av människor jag inte ens kände, och dessutom förekom e-mobbning i mindre doser.

Jag skulle beskriva det som ett systematiskt utfrysande där neutrala personers ställning var sämre om de var mina vänner - i princip en ganska klassisk modell gällande gruppdynamiken och maktbalansen vid mobbningsfall.

Någon direkt fysisk mobbning förekom inte men hoppades då att någon skulle rikta ett slag eller spark mot mig. Då hade jag fått en orsak att blanda in polisen och då skulle jag själv ha haftr rätt att använda våld mot mobbarna.

Föräldrarna försvarade mobbarna

Responsen från lärarna var delad. Till exempel gymnastikläraren anslöt sig till mobbarna.

Jag hade i princip inget självförtroende eller egenvärde och var fullt övertygad om att mobbningen berodde på mig. Självmord stog relativt högt uppe på agendan fler gånger.

En gång talade jag med kuratorn efter att någon av lärarna tyckt att jag verkade deppad. Slapp förvånadsvärt nog därifrån genom att påstå att jag mår “som vanligt”, men antar att kuratorn inte hade särskillt mycket tid eftersom hon bara var på plats en eller två eftermiddagar per vecka.

Mobbningen pågick så gott som fram till andra årskursen i gymnasiet då jag äntligen berättade för mina föräldrar att allting inte stod rätt till.

En liknande cirkus som den i lågstadiet sparkades igång där en hel del empatilösa föräldrar helt enkelt inte brydde sig vad deras ungar gjorde eller fullständigt förnekade det.

Det slutade i princip med att förövarnas föräldrar skulle dra min mamma inför rätta för ärekränkning och vi konstaterade att det inte är värt det och skolan ända snart var slut och man slipper se människorna någonsin igen.

Vill inte hälsa på mobbarna

Jag har faktist sett några av mobbarna nu och då på orten där jag studerar. Någon av dem har till och med hälsat på mig. Jag kan själv inte förstå varför, eftersom jag själv troligen skulle knuffa dem framför ett tåg hellre än att hälsa på dem. Det illusterar väl ganska fint skillnaden i hur mobbningen påverkar offret och mobbaren, både medan mobbningen pågår och efteråt.

Antimobbningsprogrammen verkar avlösa varandra och alla är såklart mot mobbning, speciellt föräldrar som har barn i skolåldern.

Dock verkar idén om att vara mot mobbning inte bära särskillt mycket vikt då till exempel min upplevelse har varit fylld av föräldrar som säger emot då någon påstår att deras gullunge mobbar någon och gör vad som helst för att radera anklagelsen.

Även vissa skolor verkar ha enorma problem med att alls förstå vad mobbning är och sitter fast i tankeställningen om att mobbning inte existerar i just deras skola.

Därtill upplever jag att en enorm del av skulden läggs på offret, bland annat genom den vanliga frågan “Varför blev du mobbad/varför mobbar de dig?” där frågeställaren försöker motivera varför mobbarna gjort rätt.

Känner igen sig

Jag känner idag klart och tydligt igen mig i artiklarna som publicerats i samband med den här mobbningsgranskningen.

Jag är ofta stressad inför sociala situationer där jag inte kan gömma mig bakom en kamera eller mikrofon. Jag är inte direkt snabb att lita på folk jag inte känner och utgångspunkten är att största delen av människorna är sådana som jag inte vill beblanda mig med.

Beror allt det på mobbningen? Det är svårt att säga, det finns ingen version av mig som inte blivit mobbad.

Benjamin
Mobbningen pågick 1998–2000, 2003–2007.

Läs nästa berättelse: Du är bara ”Made in Hong Kong”

Läs fler #TaDetPåAllvar-berättelser

Läs också

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

  • Sex slutsatser av #tadetpåallvar

    Under den gångna veckan har Svenska Yle publicerat långt över hundra berättelser om mobbning som ni har skickat in till #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen. Vi har också lyft fram mobbning i tiotals artiklar och flera av våra radio- och tv-program. Här är sex slutsatser av vår öppna granskning.

  • Stina läste berättelserna - viktigast att någon lyssnar

    #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen bad Folkhälsans expert Stina Forsberg läsa igenom era berättelser om mobbning. Många beskriver hur viktigt det har varit att en vuxen tar den stora smärtan men också mindre kränkningar på allvar.

  • Jessicas mobbningshelvete urartade

    20-åriga Jessica är en av de första som skriver in till #tadetpåallvar. – Det var en snilleblixt. Jag hade precis hört att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Det fick mig att tänka på hur nära jag själv var, säger Jessica. Lyssna på hennes berättelse i ljudpodden här.

  • "Kiva Skola" garanterar ingenting

    Staten betalade miljoner för antimobbningsprogrammet Kiva Skola. Trots det saknas exakta uppgifter om i hur hög grad programmet används i skolorna. Så många som var fjärde skola som uppger sig vara en Kiva skola kanske inte använder programmet aktivt.

  • ”Mobbarens föräldrar bryr sig inte”

    En förälder skriver om hur dottern blir mobbad av ledaren i klassen som fått med sig alla klassens flickor. Lärarna ingriper inte och mobbarens föräldrar tycker att den mobbades familj svartmålar deras dotter.

  • Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

    Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Så här skriver Edit till #tadetpåallvar: Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad. I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka.

  • Polisen rycker ut mot mobbning varje vecka

    Polisen rycker nästan dagligen ut till finländska skolor. Den vanligaste orsaken är mobbning. I skolorna talar man om mobbning medan polisen talar hot, misshandel och ärekränkning. Tom blev mobbad från skolstarten. Hans föräldrar gjorde en polisanmälan efter en grov attack på honom. Polisen konstaterade att det var frågan om misshandel. Gärningsmännen var nio år.

  • Otydlig lag drabbar mobbade

    Om skolan inte klarar av att få slut på mobbningen är den drabbade rätt ensam. Den finländska lagen är vag och pekar inte ut någon ansvarig för att mobbningen ska sluta. Den myndighet som övervakar skolorna är frustrerad över bristande befogenheter.

  • Skolbesök och barnskydd då mobbning polisanmäls

    Bland de polisdistrikt som täcker Svenskfinland är det varje år tiotals mobbningsfall som polisanmäls. Merparten av fallen läggs ändå ner då gärningsmännen är under 15 år. Svenska Yles granskning visar att polisen mera går in för åtgärder som skolbesök och att kontakta barnskyddet.

  • "Mobbning går i arv"

    Maria var inte den första i familjen som kallades fet. Redan hennes mamma och mormor fick höra att de är feta vilket lett till att alla tre bantat hela livet. Nu har Marias dotter diagnosticerats med en ätstörning. Lyssna på ljudpodden för att höra deras berättelse.

  • Slagen på grund av min hudfärg

    Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.

  • Ingen tog Anna-Karin på allvar

    Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen från barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar leendet. Fortfarande finns det dagar då hon inte kan vistas utomhus.

  • Nätmobbarna följer dig överallt

    Nätmobbning tar sig i uttryck på många olika sätt, men den är oftast sammankopplad till traditionell mobbning. Överkonstapel Mikael Appel jobbar som nätpolis och säger att det är allas skyldighet att lite följa med vad som händer i andras liv.

  • Respekt motar mobbning

    Också i Västnyland har polisen fått rycka ut för att reda ut mobbningsfall i skolor, men det rör sig ändå om rätt få fall jämfört med andra områden i Svenskfinland. För att förhindra mobbning rör sig närpolisen - eller skolpolisen - i skolorna för att lära ut respekt för medmänniskor.

  • Obs-debatt om mobbning

    Obs följer kampanjen #TaDetPåAllvar och diskuterar mobbning med krisarbetaren Camilla Laine, forskarsocialarbetaren Frida Westerback, journalisten Kia Svaetichin och Daniel Hilli som mobbats.

  • #TaDetPåAllvar engagerar

    Kampanjen #TaDetPåAllvar visar en sida av Svenskfinland som vi sällan talar om. Det har kommit in massvis med historier, och budskapet om att vi ska ta mobbningen på allvar har engagerat oss alla. Här är ett axplock av era reaktioner.

  • Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

    För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte lätt eftersom jag jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga. Men i barndomshemmet, längst in i garderoben, ligger mina dagböcker från lågstadiet som väcker allt till liv igen.

  • Pia Abrahamsson: Hormärket!

    Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag trodde jag var speciell.