Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 151: Du är bara ”Made in Hong Kong”

Fuck sprayat på en skolvägg
Fuck sprayat på en skolvägg Bild: Yle / Eva-Maria Koskinen #tadetpåallvar

Adopterad och annorlunda – det gjorde Christophers skolgång till en plåga. Mobbningen var både psykisk och fysisk. I dag är han en framgångsrik ingenjör som litar på sin egen styrka.

Så här skriver Christopher till #tadetpåallvar:

Jag var en klen utlänning med motoriska problem – det perfekta mobbningsoffret. För det första är jag adoptivbarn och född i Hongkong på 1980-talet. Många minns de billiga leksakerna med stämpeln ”Made in Hong Kong” från den tiden. För det andra led jag och lider fortfarande av Tourettes syndrom som ger mer våldsamma och för mig själv skadliga rörelser samt läten, så kallade tics.

Våldet förekom främst under gymnastiken då de av ”misstag” började sparka mig, slå mig med innebandyklubbor, sparka fotbollar mot mitt huvud, tackla mig mycket hårt.

Det räckte inte länge förrän min lågstadieklass upptäckte att jag var den enda utlänningen. Det gjorde också de äldre klasserna. Tydligen var det riktigt skoj att dra paralleller mellan mig och billiga och kanske dåliga leksaker från Hongkong. Jag vet inte hur många gånger om dagen jag fick höra att jag är totalt värdelös, precis som alla deras ”Made in Hong Kong”-leksaker som bara gått sönder.

Härmningar och avund

Jag blev också slagen eller hotad. Jag fick höra att jag ska sticka tillbaka dit jag kommer ifrån. Jag började verkligen tro på det mina ”kompisar” sade. Mina tre första levnadsår före adoptionen var jag föräldralös och kastades mellan olika barnhem. Halvvägs genom lågstadiet var min lilla självkänsla redan bortsvept och jag kände mig som skräp på gatan.

Många i skolan kunde härma mina tics, allt från de okontrollerade rörelserna till de konstiga lätena. Jag var så ung då att jag inte riktigt förstod vad som pågick. Jag märkte bara att de gjorde det för att såra mig. Det hjälpte inte att min familj var rätt förmögen och avundsjukan spred sig som en löpeld.

Svårt att sova

Tiden gick och jag hade inga riktiga vänner. De två personer jag kunde hänga med hade också diagnoser. Det var inte alltid lätt att vara vän med dem heller, men eftersom de också var utstötta så var det aningen bättre. Oftast var jag ändå ensam på rasterna och hade allt för mycket tid att tänka på allt jag inte förstod. Jag grät ofta i ett hörn vid något staket.

Lärarna gjorde inte mycket för att försöka få stopp på det. Jag blev istället så småningom skickad till psykologer, men de kunde inte hitta något fel med mig. Problemet var mest att felet satt hos andra, mobbarna, och inte hos mig. Därför blev det ingen lösning.

Man kan säga att efter lågstadiet fanns det inget mer kvar av mig. Jag hade lärt mig att inte klaga och låtsas som om det regnade. Det var förödande för självkänslan, självförtroendet, mina känslor och sociala kompetens. Jag drog också på mig svår ångest om nätterna och sömnlöshet. Det kom att påverka allt i över 15 år framöver.

Struntade i förolämpningarna

Vår familj flyttade till Holland innan jag började i åttan. I Holland började allting om på nytt, förutom rasismen. Mina första vänner i min nya skola gaddade så småningom ihop sig emot mig. De stal mina saker, gömde dem, kastade ut dem genom fönstret, kallade mig saker och tog även till våld.

Till exempel slog min fysiklärare vad om att jag skulle få underkänt i studenten. Men jag tog studenten med mer än godkänt. Det var en stor dag då fysikläraren ringde hem till mig och gratulerade.

Våldet förekom främst under gymnastiken då de av ”misstag” började sparka mig, slå mig med innebandyklubbor, sparka fotbollar mot mitt huvud, tackla mig mycket hårt. När mina mobbare väl blev ertappade fick de ynka halvtimmes kvarsittningar, men det hände bara ett par gånger.

Det fanns en viktig sak jag hade lärt mig under lågstadietiden och arbetade med i högstadiet. Jag började lära mig att höra men inte ta emot. Det må inte verka som en stor grej, men det måste ha märkts av. Några av mina mobbare började så småningom ta mitt parti och försvara mig mot dem som ledde det hela. Mot slutet av högstadiet fick jag till och med höra att jag är ”cool” av vissa mobbare.

Bevisat: Jag är stark

I gymnasiet blev jag mobbad av flera lärare också. De rev itu mina arbeten, förnedrade mig inför klasser, sade rakt upp i ansiktet att jag kommer att misslyckas och att det är onödigt att ens försöka. Till exempel slog min fysiklärare vad om att jag skulle få underkänt i studenten. Men jag tog studenten med mer än godkänt. Det var en stor dag då fysikläraren ringde hem till mig och gratulerade. Jag gav aldrig upp, trots att även vuxna betedde sig som barn.

Under universitetstiden utvecklade jag svår panikångest och social fobi på grund av det som hänt. Jag gjorde ändå, enligt psykologerna, det omöjliga och blev ”Bachelor of Engineering With Honours”. Jag fick i samma veva ett patent hos ett stort teknikföretag trots de enorma motgångarna.

Efter universitetet gick jag hos psykolog i över ett år. Jag har nyligen slutat besöken i hopp om att kunna fortsätta på egen hand. Mina erfarenheter av mobbning har visat att det krävs närapå jordens undergång för att jag ska blir bortsvept.

Christopher

Läs nästa berättelse: Plötsligt var jag utfryst

Läs fler #TaDetPåAllvar-berättelser

Läs också

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

  • Sex slutsatser av #tadetpåallvar

    Under den gångna veckan har Svenska Yle publicerat långt över hundra berättelser om mobbning som ni har skickat in till #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen. Vi har också lyft fram mobbning i tiotals artiklar och flera av våra radio- och tv-program. Här är sex slutsatser av vår öppna granskning.

  • Stina läste berättelserna - viktigast att någon lyssnar

    #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen bad Folkhälsans expert Stina Forsberg läsa igenom era berättelser om mobbning. Många beskriver hur viktigt det har varit att en vuxen tar den stora smärtan men också mindre kränkningar på allvar.

  • Jessicas mobbningshelvete urartade

    20-åriga Jessica är en av de första som skriver in till #tadetpåallvar. – Det var en snilleblixt. Jag hade precis hört att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Det fick mig att tänka på hur nära jag själv var, säger Jessica. Lyssna på hennes berättelse i ljudpodden här.

  • "Kiva Skola" garanterar ingenting

    Staten betalade miljoner för antimobbningsprogrammet Kiva Skola. Trots det saknas exakta uppgifter om i hur hög grad programmet används i skolorna. Så många som var fjärde skola som uppger sig vara en Kiva skola kanske inte använder programmet aktivt.

  • ”Mobbarens föräldrar bryr sig inte”

    En förälder skriver om hur dottern blir mobbad av ledaren i klassen som fått med sig alla klassens flickor. Lärarna ingriper inte och mobbarens föräldrar tycker att den mobbades familj svartmålar deras dotter.

  • Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

    Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Så här skriver Edit till #tadetpåallvar: Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad. I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka.

  • Polisen rycker ut mot mobbning varje vecka

    Polisen rycker nästan dagligen ut till finländska skolor. Den vanligaste orsaken är mobbning. I skolorna talar man om mobbning medan polisen talar hot, misshandel och ärekränkning. Tom blev mobbad från skolstarten. Hans föräldrar gjorde en polisanmälan efter en grov attack på honom. Polisen konstaterade att det var frågan om misshandel. Gärningsmännen var nio år.

  • Otydlig lag drabbar mobbade

    Om skolan inte klarar av att få slut på mobbningen är den drabbade rätt ensam. Den finländska lagen är vag och pekar inte ut någon ansvarig för att mobbningen ska sluta. Den myndighet som övervakar skolorna är frustrerad över bristande befogenheter.

  • Skolbesök och barnskydd då mobbning polisanmäls

    Bland de polisdistrikt som täcker Svenskfinland är det varje år tiotals mobbningsfall som polisanmäls. Merparten av fallen läggs ändå ner då gärningsmännen är under 15 år. Svenska Yles granskning visar att polisen mera går in för åtgärder som skolbesök och att kontakta barnskyddet.

  • "Mobbning går i arv"

    Maria var inte den första i familjen som kallades fet. Redan hennes mamma och mormor fick höra att de är feta vilket lett till att alla tre bantat hela livet. Nu har Marias dotter diagnosticerats med en ätstörning. Lyssna på ljudpodden för att höra deras berättelse.

  • Slagen på grund av min hudfärg

    Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.

  • Ingen tog Anna-Karin på allvar

    Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen från barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar leendet. Fortfarande finns det dagar då hon inte kan vistas utomhus.

  • Nätmobbarna följer dig överallt

    Nätmobbning tar sig i uttryck på många olika sätt, men den är oftast sammankopplad till traditionell mobbning. Överkonstapel Mikael Appel jobbar som nätpolis och säger att det är allas skyldighet att lite följa med vad som händer i andras liv.

  • Respekt motar mobbning

    Också i Västnyland har polisen fått rycka ut för att reda ut mobbningsfall i skolor, men det rör sig ändå om rätt få fall jämfört med andra områden i Svenskfinland. För att förhindra mobbning rör sig närpolisen - eller skolpolisen - i skolorna för att lära ut respekt för medmänniskor.

  • Obs-debatt om mobbning

    Obs följer kampanjen #TaDetPåAllvar och diskuterar mobbning med krisarbetaren Camilla Laine, forskarsocialarbetaren Frida Westerback, journalisten Kia Svaetichin och Daniel Hilli som mobbats.

  • #TaDetPåAllvar engagerar

    Kampanjen #TaDetPåAllvar visar en sida av Svenskfinland som vi sällan talar om. Det har kommit in massvis med historier, och budskapet om att vi ska ta mobbningen på allvar har engagerat oss alla. Här är ett axplock av era reaktioner.

  • Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

    För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte lätt eftersom jag jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga. Men i barndomshemmet, längst in i garderoben, ligger mina dagböcker från lågstadiet som väcker allt till liv igen.

  • Pia Abrahamsson: Hormärket!

    Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag trodde jag var speciell.