Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 152: Plötsligt var jag utfryst

Papper ligger på golvet i en korridor.
Papper ligger på golvet i en korridor. Bild: Yle / Eva-Maria Koskinen mobbare

Efter att ha flyttat tillbaka till Finland blev Lotta både mobbad och utfryst. Klasskamraterna kunde vända henne ryggen då hon gick förbi. Mot slutet av åttan blev saker bättre då hon hittade en kompis från en parallellklass.

Lotta skriver till #tadetpåallvar:

När jag skulle börja fyran flyttade vi tillbaka till Finland efter många år utomlands. Jag kunde då knappt någon finska och måste ta privatlektioner för att hinna ikapp de andra.

I början hade jag vänner, men i femman hände någonting. Än idag vet jag inte exakt vad det var, men plötsligt var jag utfryst av de jag trodde var mina vänner. En flicka talade ännu med mig, men snart var även hon med de andra. De vände ryggen till när jag gick förbi, tystade sin diskussion när jag var i närheten. I något skede började de säga glåpord när jag gick förbi, precis så högt att bara jag skulle höra det. "Svedupelle" var vanligast, men också finska ord jag inte förstod, men som man hörde på tonfallet att inte var snällt.

Också på lektionerna fick jag höra saker. Jag satt tydligen på fel sätt, var för fet, för ful, för bra i skolan eller för dålig på finska.

På hemvägen från skolan kunde de cykla förbi och skratta eller ropa åt mig. På skolgymnastiken blev jag utstirrad i omklädningsrummet och i duschen hände det att de vred om kranen så vattnet blev iskallt eller skållhett och skrattade åt mina reaktioner. Jag började till slut förfalska min mammas underskrift för att skriva lappar på att jag inte behövde delta i gymnastiken. Istället fick jag gå rundor runt vattentornet. Den timmen ensam i skogen var ibland det bästa under hela dagen.

Mobbarna hade större förtroende för att lärarna skulle ingripa än jag själv

I högstadiet blev det nya klasser då det kom elever från byskolorna. För att alla skulle få en vän på klassen fick man skriva ner två personer man ville ha på sin klass och så skulle någon lärare pussla ihop så alla skulle få åtminstone en kompis och utan att klasserna blev väldigt olika stora. Min lapp var tom, men det brydde tydligen ingen sig om.

I sjuan hamnade jag i klassen med hälften bråkstakar och hälften lugna duktiga flickor som de trodde skulle lugna ner bråkstakarna. Vissa av flickorna talade nog med mig, men ingen ville ha med mig i sitt gäng. Jag försökte satsa på skolan istället, men rasterna tillbringade jag oftast gömd på toaletten. Fortfarande fick jag glåpord viskade eller sagda så att lärarna inte skulle höra. Lite ironiskt är det att mobbarna hade större förtroende för att lärarna skulle ingripa än jag själv. Också på lektionerna fick jag höra saker. Jag satt tydligen på fel sätt, var för fet, för ful, för bra i skolan eller för dålig på finska.

Hobbyerna var bättre. Jag var med i scouterna på annan ort. De andra där gick i samma klass och hade sina egna grejer på gång. Jag blev därför utanför i alla diskussioner. Mobbningen i skolan var ibland så illa att jag inte orkade ta mig till scoutmötet. Där visste de å sin sida inte om att jag blev mobbad så de tyckte väl att jag var ointresserad eller respektlös eller något sånt.

Ville inte att någon annan också skulle bli utsatt

En dag gick jag i korridoren och en annan flicka råkade snudda en av bråkstakarnas ryggsäck med foten, eftersom den låg mitt på golvet. Han ropade något fult efter henne och då gick det en propp i mig. Jag bad honom upprepa vad han hade sagt. Först tyckte att det inte var min sak att blanda mig i men till slut sade han ordet på nytt och då slog jag till honom.

Jag vet inte varifrån det kom. Jag hade aldrig slagit någon förut, och hemifrån har jag fått det inpräntat att våld är något man bara inte sysslar med. Jag tror min tanke var att det är bättre att tar mer mobbning än att någon annan också blir utsatt. Det lät ungefär ”splätt” och hela korridoren blev tyst. Efter det var det ingen som kallade mig något fult, men ingen pratade heller med mig. Mot slutet av åttan hittade jag en kompis från en parallellklass som sen fick med mig i deras gäng. Hon är ännu idag min bästa vän, och den utomstående jag litar mest på.

Lotta
Namnet är fingerat.
Mobbningen pågick 2002–2006.

Läs nästa berättelse: Jag känner fortfarande obehag för simhallar

Läs fler #TaDetPåAllvar-berättelser

Läs också

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

  • Sex slutsatser av #tadetpåallvar

    Under den gångna veckan har Svenska Yle publicerat långt över hundra berättelser om mobbning som ni har skickat in till #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen. Vi har också lyft fram mobbning i tiotals artiklar och flera av våra radio- och tv-program. Här är sex slutsatser av vår öppna granskning.

  • Stina läste berättelserna - viktigast att någon lyssnar

    #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen bad Folkhälsans expert Stina Forsberg läsa igenom era berättelser om mobbning. Många beskriver hur viktigt det har varit att en vuxen tar den stora smärtan men också mindre kränkningar på allvar.

  • Jessicas mobbningshelvete urartade

    20-åriga Jessica är en av de första som skriver in till #tadetpåallvar. – Det var en snilleblixt. Jag hade precis hört att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Det fick mig att tänka på hur nära jag själv var, säger Jessica. Lyssna på hennes berättelse i ljudpodden här.

  • "Kiva Skola" garanterar ingenting

    Staten betalade miljoner för antimobbningsprogrammet Kiva Skola. Trots det saknas exakta uppgifter om i hur hög grad programmet används i skolorna. Så många som var fjärde skola som uppger sig vara en Kiva skola kanske inte använder programmet aktivt.

  • ”Mobbarens föräldrar bryr sig inte”

    En förälder skriver om hur dottern blir mobbad av ledaren i klassen som fått med sig alla klassens flickor. Lärarna ingriper inte och mobbarens föräldrar tycker att den mobbades familj svartmålar deras dotter.

  • Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

    Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Så här skriver Edit till #tadetpåallvar: Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad. I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka.

  • Polisen rycker ut mot mobbning varje vecka

    Polisen rycker nästan dagligen ut till finländska skolor. Den vanligaste orsaken är mobbning. I skolorna talar man om mobbning medan polisen talar hot, misshandel och ärekränkning. Tom blev mobbad från skolstarten. Hans föräldrar gjorde en polisanmälan efter en grov attack på honom. Polisen konstaterade att det var frågan om misshandel. Gärningsmännen var nio år.

  • Otydlig lag drabbar mobbade

    Om skolan inte klarar av att få slut på mobbningen är den drabbade rätt ensam. Den finländska lagen är vag och pekar inte ut någon ansvarig för att mobbningen ska sluta. Den myndighet som övervakar skolorna är frustrerad över bristande befogenheter.

  • Skolbesök och barnskydd då mobbning polisanmäls

    Bland de polisdistrikt som täcker Svenskfinland är det varje år tiotals mobbningsfall som polisanmäls. Merparten av fallen läggs ändå ner då gärningsmännen är under 15 år. Svenska Yles granskning visar att polisen mera går in för åtgärder som skolbesök och att kontakta barnskyddet.

  • "Mobbning går i arv"

    Maria var inte den första i familjen som kallades fet. Redan hennes mamma och mormor fick höra att de är feta vilket lett till att alla tre bantat hela livet. Nu har Marias dotter diagnosticerats med en ätstörning. Lyssna på ljudpodden för att höra deras berättelse.

  • Slagen på grund av min hudfärg

    Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.

  • Ingen tog Anna-Karin på allvar

    Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen från barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar leendet. Fortfarande finns det dagar då hon inte kan vistas utomhus.

  • Nätmobbarna följer dig överallt

    Nätmobbning tar sig i uttryck på många olika sätt, men den är oftast sammankopplad till traditionell mobbning. Överkonstapel Mikael Appel jobbar som nätpolis och säger att det är allas skyldighet att lite följa med vad som händer i andras liv.

  • Respekt motar mobbning

    Också i Västnyland har polisen fått rycka ut för att reda ut mobbningsfall i skolor, men det rör sig ändå om rätt få fall jämfört med andra områden i Svenskfinland. För att förhindra mobbning rör sig närpolisen - eller skolpolisen - i skolorna för att lära ut respekt för medmänniskor.

  • Obs-debatt om mobbning

    Obs följer kampanjen #TaDetPåAllvar och diskuterar mobbning med krisarbetaren Camilla Laine, forskarsocialarbetaren Frida Westerback, journalisten Kia Svaetichin och Daniel Hilli som mobbats.

  • #TaDetPåAllvar engagerar

    Kampanjen #TaDetPåAllvar visar en sida av Svenskfinland som vi sällan talar om. Det har kommit in massvis med historier, och budskapet om att vi ska ta mobbningen på allvar har engagerat oss alla. Här är ett axplock av era reaktioner.

  • Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

    För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte lätt eftersom jag jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga. Men i barndomshemmet, längst in i garderoben, ligger mina dagböcker från lågstadiet som väcker allt till liv igen.

  • Pia Abrahamsson: Hormärket!

    Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag trodde jag var speciell.