Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 154: Min mobbare delade länken till #tadetpåallvar

Ensam ungdom sitter på golvet.
Ensam ungdom sitter på golvet. Bild: Yle / Peter Sjöholm #tadetpåallvar

I sin roll som chef ser Frida svagheter i sig själv som beror på sex år av mobbning. Hon är ändå medveten om dem och jobbar med att vända svagheterna till styrka.

Frida skriver till #tadetpåallvar:

Jag flyttade till en liten förort på första klassen. Jag minns hur jag stod i korridoren och kikade in mellan dörrspringan på mina nya klasskamrater, min lärare ledde in mig i klassen och jag hamnade stå framför alla.

Läraren bad mig visa mina läroböcker, då det visade sig att jag hade fel böcker fick jag en rejäl utskällning. Hon kallade mig och mina föräldrar idioter och frågade; "tänker du börja lipa nu?". Min tidigare lärare hade varit så snäll och jag blev alldeles chockad.

Jag gör allt för att utvecklas som människa och vända mina svagheter till mina styrkor.

Tårar vällde upp i ögonen på mig. För att inte visa det åt de andra, som redan skrattade åt mig, grävde jag huvudet ner i min pulpet och låtsades leta efter någonting. Då fällde pojken bredvid pulpetlocket i huvudet på mig. Det tog så ont och hans ögon var så elaka.

Det var min första dag i ett sex års helvete av utfrysning, slag, sparkar, utpressning, illvilja, elakhet och baktal. Jag har förträngt det mesta, men ännu i dag går det kalla rysningar då jag möter mina mobbare på stan, på någon bar eller i arbetslivet. Inte för att jag är rädd, utan för att de inte har någon aning om vad de gjorde mot mig.

Jag hittade länken till #tadetpåallvar då en av mina mobbare delade den på Facebook. Det visar ganska bra vad som är roten till problemet. Mobbarna tycker säkert att jag överdriver; att allt var en lek och att allt var ett skämt.

Nu har jag förlåtit mina mobbare

Efteråt var jag länge bitter och arg. Nu har jag förlåtit dem; de når mig inte längre. Ibland är jag tacksam för att de gjort mig till den jag är, en stark person. En pojke i min klass blev också mobbad. Då han växte till sig gick han på en personlig vendetta mot sina plågoandar. Han är än idag en mycket aggressiv och bitter person.

Jag har sår djupt rotade i mig som jag har varit tvungen att bearbeta; sår som gjort harm för hur jag utvecklats som människa och numera som chef. Min cyniska läggning och misstänksamhet mot andra människor är stor. Jag släpper sällan någon riktigt nära, och om någon försöker komma nära gör jag allt för att komma undan. När vänskap kommer för nära flyr jag.

Jag har panikångest, jag klarar inte av att se någon skämma ut sig eller bli utskämd och tål inte baktal. Jag vet att min svaghet är att jag är dålig på att uppmuntra människor, eftersom jag saknade det i min barndom.

Jag gör allt för att utvecklas som människa och vända mina svagheter till mina styrkor. Min största rädsla är att mina barn någon gång kommer att bli mobbade eller själva mobba. Jag vet inte vilket som skulle vara värre.

De flesta av mina plågoandar är sig lika. De hänger ihop på samma sätt och talar illa om andra och varandra. De bor fortsättningsvis i den lilla förorten och många av dem verkar olyckliga. Det är väldigt synd om dem.

Frida
Namnet är fingerat
Mobbningen pågick 1993-1998

Läs nästa berättelse: Gymnastiktimmarna var värst

Läs fler #TaDetPåAllvar-berättelser

Läs också

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

  • Sex slutsatser av #tadetpåallvar

    Under den gångna veckan har Svenska Yle publicerat långt över hundra berättelser om mobbning som ni har skickat in till #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen. Vi har också lyft fram mobbning i tiotals artiklar och flera av våra radio- och tv-program. Här är sex slutsatser av vår öppna granskning.

  • Stina läste berättelserna - viktigast att någon lyssnar

    #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen bad Folkhälsans expert Stina Forsberg läsa igenom era berättelser om mobbning. Många beskriver hur viktigt det har varit att en vuxen tar den stora smärtan men också mindre kränkningar på allvar.

  • Jessicas mobbningshelvete urartade

    20-åriga Jessica är en av de första som skriver in till #tadetpåallvar. – Det var en snilleblixt. Jag hade precis hört att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Det fick mig att tänka på hur nära jag själv var, säger Jessica. Lyssna på hennes berättelse i ljudpodden här.

  • "Kiva Skola" garanterar ingenting

    Staten betalade miljoner för antimobbningsprogrammet Kiva Skola. Trots det saknas exakta uppgifter om i hur hög grad programmet används i skolorna. Så många som var fjärde skola som uppger sig vara en Kiva skola kanske inte använder programmet aktivt.

  • ”Mobbarens föräldrar bryr sig inte”

    En förälder skriver om hur dottern blir mobbad av ledaren i klassen som fått med sig alla klassens flickor. Lärarna ingriper inte och mobbarens föräldrar tycker att den mobbades familj svartmålar deras dotter.

  • Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

    Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Så här skriver Edit till #tadetpåallvar: Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad. I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka.

  • Polisen rycker ut mot mobbning varje vecka

    Polisen rycker nästan dagligen ut till finländska skolor. Den vanligaste orsaken är mobbning. I skolorna talar man om mobbning medan polisen talar hot, misshandel och ärekränkning. Tom blev mobbad från skolstarten. Hans föräldrar gjorde en polisanmälan efter en grov attack på honom. Polisen konstaterade att det var frågan om misshandel. Gärningsmännen var nio år.

  • Otydlig lag drabbar mobbade

    Om skolan inte klarar av att få slut på mobbningen är den drabbade rätt ensam. Den finländska lagen är vag och pekar inte ut någon ansvarig för att mobbningen ska sluta. Den myndighet som övervakar skolorna är frustrerad över bristande befogenheter.

  • Skolbesök och barnskydd då mobbning polisanmäls

    Bland de polisdistrikt som täcker Svenskfinland är det varje år tiotals mobbningsfall som polisanmäls. Merparten av fallen läggs ändå ner då gärningsmännen är under 15 år. Svenska Yles granskning visar att polisen mera går in för åtgärder som skolbesök och att kontakta barnskyddet.

  • "Mobbning går i arv"

    Maria var inte den första i familjen som kallades fet. Redan hennes mamma och mormor fick höra att de är feta vilket lett till att alla tre bantat hela livet. Nu har Marias dotter diagnosticerats med en ätstörning. Lyssna på ljudpodden för att höra deras berättelse.

  • Slagen på grund av min hudfärg

    Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.

  • Ingen tog Anna-Karin på allvar

    Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen från barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar leendet. Fortfarande finns det dagar då hon inte kan vistas utomhus.

  • Nätmobbarna följer dig överallt

    Nätmobbning tar sig i uttryck på många olika sätt, men den är oftast sammankopplad till traditionell mobbning. Överkonstapel Mikael Appel jobbar som nätpolis och säger att det är allas skyldighet att lite följa med vad som händer i andras liv.

  • Respekt motar mobbning

    Också i Västnyland har polisen fått rycka ut för att reda ut mobbningsfall i skolor, men det rör sig ändå om rätt få fall jämfört med andra områden i Svenskfinland. För att förhindra mobbning rör sig närpolisen - eller skolpolisen - i skolorna för att lära ut respekt för medmänniskor.

  • Obs-debatt om mobbning

    Obs följer kampanjen #TaDetPåAllvar och diskuterar mobbning med krisarbetaren Camilla Laine, forskarsocialarbetaren Frida Westerback, journalisten Kia Svaetichin och Daniel Hilli som mobbats.

  • #TaDetPåAllvar engagerar

    Kampanjen #TaDetPåAllvar visar en sida av Svenskfinland som vi sällan talar om. Det har kommit in massvis med historier, och budskapet om att vi ska ta mobbningen på allvar har engagerat oss alla. Här är ett axplock av era reaktioner.

  • Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

    För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte lätt eftersom jag jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga. Men i barndomshemmet, längst in i garderoben, ligger mina dagböcker från lågstadiet som väcker allt till liv igen.

  • Pia Abrahamsson: Hormärket!

    Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag trodde jag var speciell.