Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 156: Ångesten tvingade mig avbryta gymnasiet

Människa står på gatan, bilden är suddig.
Människa står på gatan, bilden är suddig. Bild: Yle tadetpåallvar

Sofie mobbades i hela lågstadiet och det var först i högstadiet hon började få hjälp av lärare. I gymnasiet vällde sorgen och ångesten fram. I dag är Sofie 21 år och vill bli en lärare som ser mobbningen.

Så här skriver Sofie till #tadetpåallvar:

I förskolan fick man önska vem man ville ha på samma klass till ettan. Det lovades att alla skulle få någon de önskat, men jag fick ingen.

Jag kommer ihåg hur två flickor frågade mig om jag vill leka med dem på rasten. Så klart svarade jag ja. Men så fort vi kom ut sprang de åt olika håll och skrattade åt mig då jag blev ensam på gården. Jag fick hålla mig för gråt.

Jag var nervös men ivrig över att börja skolan. I början grät jag varje morgon då mamma skulle lämna mej på skolgården. Hemma fanns det en pappa, som två år innan insjuknat i cancer, och två mindre syskon jag kände stort ansvar för.

Första året var jag borta nästan varannan vecka på grund av feber. Jag sprang hos olika läkare men inget fysiskt fel hittades. Ingen kom att tänka på att det antagligen berodde på psykisk stress. Jag blev mobbad, men att berätta för mina föräldrar var inte ett alternativ. De hade redan tillräckligt med saker att oroa sig över.

I andra klassen började en ny flicka. Vi blev kompisar och men det varade inte länge. Mina "kompisar" i klassen spred rykten om att jag är lesbisk. Hur en åttaåring lärt sig det ordet vet jag inte. Så fortsatte mobbningen hela lågstadiet. Den var oftast osynlig, men det hände ändå hela tiden något.

Spred rykten

Om jag gjorde något fel fick jag höra om det i veckor. Jag höll en gång på att slå fast dörren på en flickas fingrar. Jag fick långt senare hör hur dum och blind jag var. Jag fick även höra kommentarer om mina kläder. "Varför går du i pojkkläder? Har ni inte råd med nya kläder så du måste gå i begagnade?"

Jag blev också kallad ”fetto”, ”ful”, ”äcklig”. Det mest har jag förtryckt. Sällan var mobbningen fysiskt, någon gång skuffade någon till mig eller tog mina saker. En gång spred en flicka ett rykte om att jag suttit hemma vid datorn naken och hennes granne hade sett mig. Det var omöjligt dels för att det aldrig hade hänt, dels för att man inte såg datorn från gatan.

Lågstadielärarna trodde inte mig

Jag kommer ihåg hur två flickor frågade mig om jag vill leka med dem på rasten. Så klart svarade jag ja. Men så fort vi kom ut sprang de åt olika håll och skrattade åt mig då jag blev ensam på gården. Jag fick hålla mig för gråt. En av flickorna nämnde detta flera år senare och skrattade då hon pratade om det.

På femman skulle vi uppträda i grupper på ett evenemang. Några flickor sa att jag kunde få vara med i deras grupp. Men då jag gått efter mina saker hade de låst dörren och vägrade öppna. Jag slog, bankade och sparkade på dörren, men de bara skrattade. Till slut var jag så frustrerad att jag ropade att de var ”jävla horor”. Jag fick bara själv en massa problem på grund av det.

På rasterna hängde jag helst nära läraren . Då vågade de inte "anfalla" mig. Jag hade ibland folk att leka med på rasterna, men inte någon jag kunde kalla vän. Jag tror jag försökte berätta åt läraren i något skede, men mobbningen konstaterades bara var på lek. Det kändes som ingen trodde mig.

En lärare jag talat med efteråt sa att hon nog märkte att jag mådde dåligt. Varför hon inte gjorde något vet jag inte. Jag blev kallad ”emo” eller ”angstbarn”. En kille som mobbat mig ända från lågstadiet kom fram till mig, skrattade och lekte att han skär sig själv framför mig.

Ångesten sporrade mobbningen

I högstadiet trodde jag att folk hade mognat lite och att mobbningen skulle lugna ner sig. Men en kille i min klass tog mig som sitt offer redan de första veckorna. Jag grät i korridoren för att han kallat mig ”fetto”. Någon ur skolans personal hittade mig och jag blev skickad till kuratorn. Det reddes ut och han lugnade sig. Vi kom bra överens resten av högstadietiden.

Jag fick nya kompisar, men mobbningen fortsatte och jag mådde jättedåligt. Jag var en öppen och glad tjej men blev en sluten och ledsen flicka. Jag satt i korridoren och grät flera gånger i veckan och lärarna gjorde vad de kunde. Jag fick gå hos kuratorn, men det hjälpte inte. Mitt illamående orsakade mera mobbning.

Jag blev kallad ”emo” eller ”angstbarn”. En kille som mobbat mig ända från lågstadiet kom fram till mig, skrattade och lekte att han skär sig själv framför mig. En lärare såg händelsen och för första gången blev det konsekvenser för honom. Då kunde jag på något sätt berättat om allt för första gången. Efter denna incident fick jag vara i fred ganska mycket. Bara lite rykten som spreds om mig och en del skällsord.

Också idrottslaget satte igång

Det som också fastnat i mitt minne är en lektion då jag berättade om hur en av mina släktingar kallats flodhäst. Då ville en kille vara lustig och sade att det tydligen går i släkten. Alla i klassen skrattade. Också läraren. Det går över mitt förstånd. Hur kunde en vuxen människa skratta med? Mobbning kommer alltid att finnas, men vuxna skall inte förstärka den.

Jag sportade aktivt under min uppväxt. Det var enda gången jag var accepterad och inte blev mobbad. Men då jag tog paus några år och återvände var allt annorlunda. Vi åkte utomlands med laget och där blev jag utfryst, fick lappar med äckliga meddelande under hotelldörren, de slog på min dörr, sparkade på väggen från andra sidan, talade skit om mig. Allt för att komma åt mig. Efter den säsongen slutade jag och har inte klarat av att börja om, även om jag tänkt på det flera gånger.

Började tro mobbarnas ord

Mobbningen rev sönder mitt självförtroende och min självkänsla. Den förvrängde min självbild. Jag har svårt att lita på människor och att acceptera att alla inte vill mig illa. Att det faktiskt finns människor som vill mig väl. Då man varje dag hör skit om sig själv börjar man småningom tro på vad mobbarna säger. Då jag började tro på dem slutade jag tro på att jag var värd något. Jag började hata mig själv.

Även om jag i dag kan tala om det som hänt öppet utan problem har ångesten och självhatet inte försvunnit. Att tala om alla erfarenheter om och om igen är hur jag hanterat det. Musik har också hjälpt mig mycket.

Jag tänkte att det var något fel på mig, att mobbningen var mitt fel. Och hur hemskt det än låter så blir man van. Jag menar inte att det inte gör ont, det gör oerhört ont, men man börjar lätt tänka att ”det inte var så farligt”.

Tacksam för högstadiet som hjälpte

Mobbningen för mig orsakade djup depression, panikanfall och ångest. Det blev så illa att jag inte klarade av att slutföra mina gymnasiestudier som planerat, utan behövde sjukhusvård.

I dag är jag 21 år och går fortfarande i terapi. Mobbningen är en av de största orsakerna. Jag har fått hjälp från olika håll: psykiatrisk poliklinik, skolkurator, Röda korsets skyddshus och psykoterapi i ungefär sju år och jag behöver fortfarande hjälp. Även om jag i dag kan tala om det som hänt öppet utan problem har ångesten och självhatet inte försvunnit. Att tala om alla erfarenheter om och om igen är hur jag hanterat det. Musik har också hjälpt mig mycket.

Jag kan inte annat än med avsky tänka på lågstadiet jag gick i och personalen där. De struntade totalt i mobbningen och dess följder. Däremot kan jag inte tillräckligt tacka några i personalen på mitt högstadium som tog mig på allvar och gjorde sitt allt för att få slut på mobbningen.

Jag vill bli lärare i framtiden. Jag vill också bli en vuxen som tar mobbningen på allvar!

Sofie
Namnet är fingerat.
Mobbningen pågick 2000–2010.

Läs nästa berättelse: Jag lovade polisanmäla om någon rör min son

Läs fler #TaDetPåAllvar-berättelser

Läs också

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

  • Sex slutsatser av #tadetpåallvar

    Under den gångna veckan har Svenska Yle publicerat långt över hundra berättelser om mobbning som ni har skickat in till #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen. Vi har också lyft fram mobbning i tiotals artiklar och flera av våra radio- och tv-program. Här är sex slutsatser av vår öppna granskning.

  • Stina läste berättelserna - viktigast att någon lyssnar

    #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen bad Folkhälsans expert Stina Forsberg läsa igenom era berättelser om mobbning. Många beskriver hur viktigt det har varit att en vuxen tar den stora smärtan men också mindre kränkningar på allvar.

  • Jessicas mobbningshelvete urartade

    20-åriga Jessica är en av de första som skriver in till #tadetpåallvar. – Det var en snilleblixt. Jag hade precis hört att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Det fick mig att tänka på hur nära jag själv var, säger Jessica. Lyssna på hennes berättelse i ljudpodden här.

  • "Kiva Skola" garanterar ingenting

    Staten betalade miljoner för antimobbningsprogrammet Kiva Skola. Trots det saknas exakta uppgifter om i hur hög grad programmet används i skolorna. Så många som var fjärde skola som uppger sig vara en Kiva skola kanske inte använder programmet aktivt.

  • ”Mobbarens föräldrar bryr sig inte”

    En förälder skriver om hur dottern blir mobbad av ledaren i klassen som fått med sig alla klassens flickor. Lärarna ingriper inte och mobbarens föräldrar tycker att den mobbades familj svartmålar deras dotter.

  • Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

    Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Så här skriver Edit till #tadetpåallvar: Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad. I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka.

  • Polisen rycker ut mot mobbning varje vecka

    Polisen rycker nästan dagligen ut till finländska skolor. Den vanligaste orsaken är mobbning. I skolorna talar man om mobbning medan polisen talar hot, misshandel och ärekränkning. Tom blev mobbad från skolstarten. Hans föräldrar gjorde en polisanmälan efter en grov attack på honom. Polisen konstaterade att det var frågan om misshandel. Gärningsmännen var nio år.

  • Otydlig lag drabbar mobbade

    Om skolan inte klarar av att få slut på mobbningen är den drabbade rätt ensam. Den finländska lagen är vag och pekar inte ut någon ansvarig för att mobbningen ska sluta. Den myndighet som övervakar skolorna är frustrerad över bristande befogenheter.

  • Skolbesök och barnskydd då mobbning polisanmäls

    Bland de polisdistrikt som täcker Svenskfinland är det varje år tiotals mobbningsfall som polisanmäls. Merparten av fallen läggs ändå ner då gärningsmännen är under 15 år. Svenska Yles granskning visar att polisen mera går in för åtgärder som skolbesök och att kontakta barnskyddet.

  • "Mobbning går i arv"

    Maria var inte den första i familjen som kallades fet. Redan hennes mamma och mormor fick höra att de är feta vilket lett till att alla tre bantat hela livet. Nu har Marias dotter diagnosticerats med en ätstörning. Lyssna på ljudpodden för att höra deras berättelse.

  • Slagen på grund av min hudfärg

    Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.

  • Ingen tog Anna-Karin på allvar

    Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen från barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar leendet. Fortfarande finns det dagar då hon inte kan vistas utomhus.

  • Nätmobbarna följer dig överallt

    Nätmobbning tar sig i uttryck på många olika sätt, men den är oftast sammankopplad till traditionell mobbning. Överkonstapel Mikael Appel jobbar som nätpolis och säger att det är allas skyldighet att lite följa med vad som händer i andras liv.

  • Respekt motar mobbning

    Också i Västnyland har polisen fått rycka ut för att reda ut mobbningsfall i skolor, men det rör sig ändå om rätt få fall jämfört med andra områden i Svenskfinland. För att förhindra mobbning rör sig närpolisen - eller skolpolisen - i skolorna för att lära ut respekt för medmänniskor.

  • Obs-debatt om mobbning

    Obs följer kampanjen #TaDetPåAllvar och diskuterar mobbning med krisarbetaren Camilla Laine, forskarsocialarbetaren Frida Westerback, journalisten Kia Svaetichin och Daniel Hilli som mobbats.

  • #TaDetPåAllvar engagerar

    Kampanjen #TaDetPåAllvar visar en sida av Svenskfinland som vi sällan talar om. Det har kommit in massvis med historier, och budskapet om att vi ska ta mobbningen på allvar har engagerat oss alla. Här är ett axplock av era reaktioner.

  • Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

    För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte lätt eftersom jag jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga. Men i barndomshemmet, längst in i garderoben, ligger mina dagböcker från lågstadiet som väcker allt till liv igen.

  • Pia Abrahamsson: Hormärket!

    Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag trodde jag var speciell.