Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 157: Jag lovade polisanmäla om någon rör min son

Knytnäve mot fönsterglas med reflektioner av cykel. I bakgrunden korridor
Knytnäve mot fönsterglas med reflektioner av cykel. I bakgrunden korridor Bild: Yle / Eva-Maria Koskinen #tadetpåallvar

Efter att ha hört en annan familjs mobbningsberättelse bestämmer sig Tina för att skriva in. Hon upplever det som tragiskt att ingenting har ändrats.

Så här skriver Tina till #tadetpåallvar:

Lyssnade just på berättelsen om Anna i programmet Radar och det fick mig att skriva. Jag känner mig fortfarande totalt misslyckad som förälder när jag ser tillbaka på de år som min son gick i grundskolan.

Mobbningen började redan på dagis där personalen bara sopade allt under mattan. Jag fick rådet att tala med läraren inför skolstarten. Läraren tolkade ändå detta som att vi bad om särbehandling och ansåg att min son var problemet. Som läraren såg det var den enda lösningen att min son skulle byta skola. I staden fanns bara en svenskspråkig skola.

Nu vet jag att min son har undvikit att berätta om det mesta han har råkat ut för.

Vi flyttade bort

Det mest brutala var att ett möte vi fick till stånd på skolan då vår son som just hade börjat i andra klass. Förutom vi föräldrar och vår son var stadens skolkurator och psykolog närvarande. Där fick en 8-åring höra att det är han som är problemet. Samtidigt sitter flera chockade vuxna runt honom, oförmögna att på något sätt hjälpa. Det var ett fruktansvärt skolår tills vi föräldrar fick ordnat med byte av jobb och flyttade bort från staden.

Efter flytten började sonen på en specialskola och på grund av en mobbare blev det också problem där. Skolan är med i ett anti-mobbningsprojekt där barnen fyller i enkäter. Klassföreståndaren var nu något förstående men ansåg att det enligt enkäterna finns en flicka som är mer utsatt. I och med detta var min sons situation mindre viktig.

En av lärarna på skolan var en fin person och det underlättade situationen mycket. Nu vet jag att min son har undvikit att berätta om det mesta han har råkat ut för. Han fick ju en lärdom från mötet under andra klass; ingenting blir bättre av att föräldrarna tar upp problemet och det leder istället till att läraren ser det som okej att mobba honom.

Huvudmobbarens föräldrar kände inte till situationen

Vid högstadiestarten ser vi på situationen med optimism då klasserna blandas men inte blir det bättre. Mobbarna flyttar med och hittar snabbt nya anhängare. Det blir värre och värre tills jag mot min sons vilja blir så arg att jag på ett föräldramöte lovar att göra en polisanmälan nästa gång någon rör min son.

Till min stora förundran hör huvudmobbarens föräldrar nu om saken för första gången även om jag tidigare under lågstadiet fått den uppfattningen att skolan kontaktat dem. Äntligen blir det något lättare, men mobbningen tar inte slut.

I sjuan var klassföreståndaren ensam att förstå vad som pågick men sedan började också rektorn ta situationen på allvar. Min son står ut resten av grundskolan och först då gymnasiet börjar är det slut på mobbandet.

Att ens barn måste genomgå detta under alla sina år i grundskolan utan att någon tar tag i situationen känns otroligt. Att ingenting har förändrats och att Anna och hennes föräldrar ännu i dag måste genomgå liknande saker är tragiskt.

Tina
Namnet är fingerat.
Mobbningen pågick 1997–2006.

Läs också om Anna: ”Vi har tappat hoppet”

Läs nästa berättelse: Var finns skolan för oss känsliga och introverta?

Läs fler #TaDetPåAllvar-berättelser

Läs också

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

  • Sex slutsatser av #tadetpåallvar

    Under den gångna veckan har Svenska Yle publicerat långt över hundra berättelser om mobbning som ni har skickat in till #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen. Vi har också lyft fram mobbning i tiotals artiklar och flera av våra radio- och tv-program. Här är sex slutsatser av vår öppna granskning.

  • Stina läste berättelserna - viktigast att någon lyssnar

    #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen bad Folkhälsans expert Stina Forsberg läsa igenom era berättelser om mobbning. Många beskriver hur viktigt det har varit att en vuxen tar den stora smärtan men också mindre kränkningar på allvar.

  • Jessicas mobbningshelvete urartade

    20-åriga Jessica är en av de första som skriver in till #tadetpåallvar. – Det var en snilleblixt. Jag hade precis hört att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Det fick mig att tänka på hur nära jag själv var, säger Jessica. Lyssna på hennes berättelse i ljudpodden här.

  • "Kiva Skola" garanterar ingenting

    Staten betalade miljoner för antimobbningsprogrammet Kiva Skola. Trots det saknas exakta uppgifter om i hur hög grad programmet används i skolorna. Så många som var fjärde skola som uppger sig vara en Kiva skola kanske inte använder programmet aktivt.

  • ”Mobbarens föräldrar bryr sig inte”

    En förälder skriver om hur dottern blir mobbad av ledaren i klassen som fått med sig alla klassens flickor. Lärarna ingriper inte och mobbarens föräldrar tycker att den mobbades familj svartmålar deras dotter.

  • Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

    Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Så här skriver Edit till #tadetpåallvar: Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad. I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka.

  • Polisen rycker ut mot mobbning varje vecka

    Polisen rycker nästan dagligen ut till finländska skolor. Den vanligaste orsaken är mobbning. I skolorna talar man om mobbning medan polisen talar hot, misshandel och ärekränkning. Tom blev mobbad från skolstarten. Hans föräldrar gjorde en polisanmälan efter en grov attack på honom. Polisen konstaterade att det var frågan om misshandel. Gärningsmännen var nio år.

  • Otydlig lag drabbar mobbade

    Om skolan inte klarar av att få slut på mobbningen är den drabbade rätt ensam. Den finländska lagen är vag och pekar inte ut någon ansvarig för att mobbningen ska sluta. Den myndighet som övervakar skolorna är frustrerad över bristande befogenheter.

  • Skolbesök och barnskydd då mobbning polisanmäls

    Bland de polisdistrikt som täcker Svenskfinland är det varje år tiotals mobbningsfall som polisanmäls. Merparten av fallen läggs ändå ner då gärningsmännen är under 15 år. Svenska Yles granskning visar att polisen mera går in för åtgärder som skolbesök och att kontakta barnskyddet.

  • "Mobbning går i arv"

    Maria var inte den första i familjen som kallades fet. Redan hennes mamma och mormor fick höra att de är feta vilket lett till att alla tre bantat hela livet. Nu har Marias dotter diagnosticerats med en ätstörning. Lyssna på ljudpodden för att höra deras berättelse.

  • Slagen på grund av min hudfärg

    Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.

  • Ingen tog Anna-Karin på allvar

    Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen från barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar leendet. Fortfarande finns det dagar då hon inte kan vistas utomhus.

  • Nätmobbarna följer dig överallt

    Nätmobbning tar sig i uttryck på många olika sätt, men den är oftast sammankopplad till traditionell mobbning. Överkonstapel Mikael Appel jobbar som nätpolis och säger att det är allas skyldighet att lite följa med vad som händer i andras liv.

  • Respekt motar mobbning

    Också i Västnyland har polisen fått rycka ut för att reda ut mobbningsfall i skolor, men det rör sig ändå om rätt få fall jämfört med andra områden i Svenskfinland. För att förhindra mobbning rör sig närpolisen - eller skolpolisen - i skolorna för att lära ut respekt för medmänniskor.

  • Obs-debatt om mobbning

    Obs följer kampanjen #TaDetPåAllvar och diskuterar mobbning med krisarbetaren Camilla Laine, forskarsocialarbetaren Frida Westerback, journalisten Kia Svaetichin och Daniel Hilli som mobbats.

  • #TaDetPåAllvar engagerar

    Kampanjen #TaDetPåAllvar visar en sida av Svenskfinland som vi sällan talar om. Det har kommit in massvis med historier, och budskapet om att vi ska ta mobbningen på allvar har engagerat oss alla. Här är ett axplock av era reaktioner.

  • Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

    För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte lätt eftersom jag jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga. Men i barndomshemmet, längst in i garderoben, ligger mina dagböcker från lågstadiet som väcker allt till liv igen.

  • Pia Abrahamsson: Hormärket!

    Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag trodde jag var speciell.