Carolina är besviken på att skolan inte fick syn på henne och alla de andra känsliga, blyga och introverta eleverna. Är skolan till bara för dem som vågar ta plats och hävda sig?
Så här skriver Carolina till #tadetpåallvar:
Största delen av min skolgång präglades av ensamhet och utanförskap. Ofta hade jag en känsla av att jag inte passade in. I lågstadiet hade jag nog kompisar, men vi hade tydliga grupperingar inom klassen och de populära umgicks sinsemellan och de inte populära sinsemellan.
Skolan är helt enkelt inte anpassad för elever som inte vågar ta för sej. Extroverta personer är de som räknas, resten hamnar i skymundan både för klasskamraterna och lärarna.
I högstadiet utökades kompisgruppen och i samband med det bestämde sej plötsligt två av mina gamla lågstadiekompisar för att jag inte längre var välkommen i gänget. De började ge mej konstiga kommentarer, valde att sätta sej vid ett annat bord i matsalen, gav avvisande blickar.
Till sist slutade de prata med mej helt. Det smittade av sej till de andra i gänget och jag blev utfryst. Jag förstod inte varför jag plötsligt inte längre dög. Jag antog att jag inte var tillräckligt cool för dem längre och mitt självförtroende sjönk i botten. Jag kände mej utanför, jag passade inte in. På rasterna satt jag mest ensam och läste Harry Potter. Jag var osynlig. Ingen lärare eller annan vuxen i skolan märkte något.Du är inte ensam – #tadetpåallvar
Grupparbeten och föredrag jobbiga
I gymnasiet blev saker och ting lite bättre. Jag träffade några likasinnade kompisar. Men jag var fortfarande osynlig för tidigare klasskamrater och känslan av att inte passa in fanns kvar.
Jag har alltid varit den blyga, snälla och försiktiga flickan. Det var först långt efter studenten som jag insåg att jag har både introvert och HSP (Highly Sensitivt Person) personlighet. HSP innebär att man upplever saker och ting (känslor, stimuli från omgivningen, ljud och så vidare) starkare än andra.
Först då insåg jag att det inte varit något större fel på mej, aldrig. Jag har alltid hatat grupparbeten i skolan, speciellt de där läraren parade ihop en med någon. Att hålla presentationer inför klassen var min värsta mardröm och gav mej alltid ångest. Jag slutade gå på discon och konventer i högstadiet, dels för att jag inte hade någon att gå med och dels för att stora folkgrupper och mycket oljud gav mej ångest.
Svårt för grupper och nya människor
Alla dessa upplevelser gjorde min skolgång jobbig. Skolan är helt enkelt inte anpassad för elever som inte vågar ta för sej. Extroverta personer är de som räknas, resten hamnar i skymundan både för klasskamraterna och lärarna.
Om det bara funnits någon som sett till oss försiktiga och snälla elever också, då kanske jag snabbare kunde ha förstått att det är okej att vara sådan som jag. Fortfarande i vuxen ålder har jag svårt med stora folkgrupper och nya människor. Jag har få vänner och ingen kontakt med någon från min lågstadie- och högstadieklass.
Om jag inte haft mitt djurintresse – speciellt mitt hästintresse – så vet jag inte vad det skulle ha blivit av mej. Stallet var min frizon. Där var alla välkomna och där fanns ingen som dömde en och vände en ryggen.
Carolina
Namnet är fingerat.
Mobbningen pågick 2001–2004.
Läs nästa berättelse: Mitt erbjudande fick tyst på mobbarna
