Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 158: Var finns skolan för oss känsliga och introverta?

En person sitter ensam med korsade ben.
En person sitter ensam med korsade ben. Bild: Yle / Eva-Maria Koskinen #tadetpåallvar

Carolina är besviken på att skolan inte fick syn på henne och alla de andra känsliga, blyga och introverta eleverna. Är skolan till bara för dem som vågar ta plats och hävda sig?

Så här skriver Carolina till #tadetpåallvar:

Största delen av min skolgång präglades av ensamhet och utanförskap. Ofta hade jag en känsla av att jag inte passade in. I lågstadiet hade jag nog kompisar, men vi hade tydliga grupperingar inom klassen och de populära umgicks sinsemellan och de inte populära sinsemellan.

Skolan är helt enkelt inte anpassad för elever som inte vågar ta för sej. Extroverta personer är de som räknas, resten hamnar i skymundan både för klasskamraterna och lärarna.

I högstadiet utökades kompisgruppen och i samband med det bestämde sej plötsligt två av mina gamla lågstadiekompisar för att jag inte längre var välkommen i gänget. De började ge mej konstiga kommentarer, valde att sätta sej vid ett annat bord i matsalen, gav avvisande blickar.

Till sist slutade de prata med mej helt. Det smittade av sej till de andra i gänget och jag blev utfryst. Jag förstod inte varför jag plötsligt inte längre dög. Jag antog att jag inte var tillräckligt cool för dem längre och mitt självförtroende sjönk i botten. Jag kände mej utanför, jag passade inte in. På rasterna satt jag mest ensam och läste Harry Potter. Jag var osynlig. Ingen lärare eller annan vuxen i skolan märkte något.

Grupparbeten och föredrag jobbiga

I gymnasiet blev saker och ting lite bättre. Jag träffade några likasinnade kompisar. Men jag var fortfarande osynlig för tidigare klasskamrater och känslan av att inte passa in fanns kvar.

Jag har alltid varit den blyga, snälla och försiktiga flickan. Det var först långt efter studenten som jag insåg att jag har både introvert och HSP (Highly Sensitivt Person) personlighet. HSP innebär att man upplever saker och ting (känslor, stimuli från omgivningen, ljud och så vidare) starkare än andra.

Först då insåg jag att det inte varit något större fel på mej, aldrig. Jag har alltid hatat grupparbeten i skolan, speciellt de där läraren parade ihop en med någon. Att hålla presentationer inför klassen var min värsta mardröm och gav mej alltid ångest. Jag slutade gå på discon och konventer i högstadiet, dels för att jag inte hade någon att gå med och dels för att stora folkgrupper och mycket oljud gav mej ångest.

Svårt för grupper och nya människor

Alla dessa upplevelser gjorde min skolgång jobbig. Skolan är helt enkelt inte anpassad för elever som inte vågar ta för sej. Extroverta personer är de som räknas, resten hamnar i skymundan både för klasskamraterna och lärarna.

Om det bara funnits någon som sett till oss försiktiga och snälla elever också, då kanske jag snabbare kunde ha förstått att det är okej att vara sådan som jag. Fortfarande i vuxen ålder har jag svårt med stora folkgrupper och nya människor. Jag har få vänner och ingen kontakt med någon från min lågstadie- och högstadieklass.

Om jag inte haft mitt djurintresse – speciellt mitt hästintresse – så vet jag inte vad det skulle ha blivit av mej. Stallet var min frizon. Där var alla välkomna och där fanns ingen som dömde en och vände en ryggen.

Carolina
Namnet är fingerat.
Mobbningen pågick 2001–2004.

Läs nästa berättelse: Mitt erbjudande fick tyst på mobbarna

Läs fler #TaDetPåAllvar-berättelser

Läs också

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

  • Sex slutsatser av #tadetpåallvar

    Under den gångna veckan har Svenska Yle publicerat långt över hundra berättelser om mobbning som ni har skickat in till #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen. Vi har också lyft fram mobbning i tiotals artiklar och flera av våra radio- och tv-program. Här är sex slutsatser av vår öppna granskning.

  • Stina läste berättelserna - viktigast att någon lyssnar

    #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen bad Folkhälsans expert Stina Forsberg läsa igenom era berättelser om mobbning. Många beskriver hur viktigt det har varit att en vuxen tar den stora smärtan men också mindre kränkningar på allvar.

  • Jessicas mobbningshelvete urartade

    20-åriga Jessica är en av de första som skriver in till #tadetpåallvar. – Det var en snilleblixt. Jag hade precis hört att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Det fick mig att tänka på hur nära jag själv var, säger Jessica. Lyssna på hennes berättelse i ljudpodden här.

  • "Kiva Skola" garanterar ingenting

    Staten betalade miljoner för antimobbningsprogrammet Kiva Skola. Trots det saknas exakta uppgifter om i hur hög grad programmet används i skolorna. Så många som var fjärde skola som uppger sig vara en Kiva skola kanske inte använder programmet aktivt.

  • ”Mobbarens föräldrar bryr sig inte”

    En förälder skriver om hur dottern blir mobbad av ledaren i klassen som fått med sig alla klassens flickor. Lärarna ingriper inte och mobbarens föräldrar tycker att den mobbades familj svartmålar deras dotter.

  • Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

    Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Så här skriver Edit till #tadetpåallvar: Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad. I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka.

  • Polisen rycker ut mot mobbning varje vecka

    Polisen rycker nästan dagligen ut till finländska skolor. Den vanligaste orsaken är mobbning. I skolorna talar man om mobbning medan polisen talar hot, misshandel och ärekränkning. Tom blev mobbad från skolstarten. Hans föräldrar gjorde en polisanmälan efter en grov attack på honom. Polisen konstaterade att det var frågan om misshandel. Gärningsmännen var nio år.

  • Otydlig lag drabbar mobbade

    Om skolan inte klarar av att få slut på mobbningen är den drabbade rätt ensam. Den finländska lagen är vag och pekar inte ut någon ansvarig för att mobbningen ska sluta. Den myndighet som övervakar skolorna är frustrerad över bristande befogenheter.

  • Skolbesök och barnskydd då mobbning polisanmäls

    Bland de polisdistrikt som täcker Svenskfinland är det varje år tiotals mobbningsfall som polisanmäls. Merparten av fallen läggs ändå ner då gärningsmännen är under 15 år. Svenska Yles granskning visar att polisen mera går in för åtgärder som skolbesök och att kontakta barnskyddet.

  • "Mobbning går i arv"

    Maria var inte den första i familjen som kallades fet. Redan hennes mamma och mormor fick höra att de är feta vilket lett till att alla tre bantat hela livet. Nu har Marias dotter diagnosticerats med en ätstörning. Lyssna på ljudpodden för att höra deras berättelse.

  • Slagen på grund av min hudfärg

    Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.

  • Ingen tog Anna-Karin på allvar

    Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen från barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar leendet. Fortfarande finns det dagar då hon inte kan vistas utomhus.

  • Nätmobbarna följer dig överallt

    Nätmobbning tar sig i uttryck på många olika sätt, men den är oftast sammankopplad till traditionell mobbning. Överkonstapel Mikael Appel jobbar som nätpolis och säger att det är allas skyldighet att lite följa med vad som händer i andras liv.

  • Respekt motar mobbning

    Också i Västnyland har polisen fått rycka ut för att reda ut mobbningsfall i skolor, men det rör sig ändå om rätt få fall jämfört med andra områden i Svenskfinland. För att förhindra mobbning rör sig närpolisen - eller skolpolisen - i skolorna för att lära ut respekt för medmänniskor.

  • Obs-debatt om mobbning

    Obs följer kampanjen #TaDetPåAllvar och diskuterar mobbning med krisarbetaren Camilla Laine, forskarsocialarbetaren Frida Westerback, journalisten Kia Svaetichin och Daniel Hilli som mobbats.

  • #TaDetPåAllvar engagerar

    Kampanjen #TaDetPåAllvar visar en sida av Svenskfinland som vi sällan talar om. Det har kommit in massvis med historier, och budskapet om att vi ska ta mobbningen på allvar har engagerat oss alla. Här är ett axplock av era reaktioner.

  • Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

    För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte lätt eftersom jag jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga. Men i barndomshemmet, längst in i garderoben, ligger mina dagböcker från lågstadiet som väcker allt till liv igen.

  • Pia Abrahamsson: Hormärket!

    Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag trodde jag var speciell.