Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 160: Lärarna idiotförklarade mig

Böcker
Böcker Bild: Pekka Elomaa/Yle #tadetpåallvar

Erfarenheten att gå i skola och samtidigt ha dyslexi har gjort att Josefin än i dag har svårt att lita på lärare.Tack vare sin bästa vän har hon ändå fått upp ögonen för att läsa böcker och skriva.

Så här skriver Josefin till #tadetpåallvar:

Jag visste tidigt att jag inte var som alla andra då det kom till mitt sätt att ta till mig nya saker. Tidigt skapade jag mina egna system för hur jag ansåg att saker hängde ihop.

Min dyslexi var grogrunden till allt ont för min skolgång. Jag var från början idiotförklarad, lat och ovillig att lära mig någonting. Helt klart var jag ett ”hopplöst fall” då jag inte kunde läsa, skriva, stava eller ens hålla i en penna på rätt sätt.

Jag skickades i ett tidigt skede till specialläraren. Det väckte genast misstankar om att ”allt inte stod rätt till” med mig. Varje speciallärare ansåg mig som ”ett svårt fall” och att jag hade en tydlig ovilja att lära mig någonting. Alla ämnen inkluderade ju läsning och skrivning.

Jag utgår ifrån att jag måste klara studierna själv, utan hjälp från någon annan.

Läraren rättade mig var tionde sekund

En del av mina värsta minnen från skolan kommer från högläsningen på modersmålslektionerna i lågstadiet. Jag kunde ju inte läsa! Stakade mig igenom texten i rasande fart samtidigt som man bad till övre makter att ingen skulle höra. Orden kom i fel ordning, farten ökade och paniken pumpade i bröstet. Jag läste fel och blev rättad av läraren var tionde sekund för att sedan bli avbruten med ett suckande ”nästa”. Samtidigt hör suckar och stön från personer i omgivningen. Jag tappade snabbt räkningen på hur många gånger detta skedde.

Gymnastiken trodde jag skulle vara ett undantag men ack så fel jag hade. I trean fick vi en ny lärare som vi hade resten av grundskoletiden. Jag tror jag aldrig mött en vidrigare människa. Inte nog med att jag var dum på grund av min dyslexi. Dessutom var jag fet och handikappad med min medfödda höftskada. Hon torterade verkligen både psykiskt och fysiskt. Att balansera på bommen två meter upp i luften utan något att ta tag i. Att inte få vara med på höjdhopp då jag inte kunde få upp min feta kropp för att mina ben inte höll. Att bli anklagad för att himla med ögonen åt henne då jag hade skräp i ögat.

Då jag började högstadiet hade jag de sämsta betygen som var möjligt. Den nya uppsättningen av lärare gjorde inte saken lättare. Vid det här laget hade jag en annan kurs i finska och engelskan tog min dyslexi i beaktande. Med andra ord fick jag det ”lättare” och blev "latare".

Min bästa vän fick mig att skriva och läsa böcker

Räddningen för min skolgång blev då min bästa vän. Hon började skriva berättelser som jag fick läsa. Vännen var otroligt duktig i skolan och eftersom jag inte ville vara sämre började jag också skriva. Hon fick mig att skriva och läsa böcker. Därmed öppnades en ny värld och ett ordförråd utan dess like. Då åttan var slut hade jag normalbetyg och efter nian hade jag högsta betyg i modersmål. Trots detta suddades inte min ”dumstämpel” ut. Jag hade ju papper på att jag var dum.

Gymnasiet gick lättare, men få lärare trodde på mig. Finskan var mitt största problem. Efter en strid på två år fick jag så kallad B-finska. Jag minns ett möte med finska läraren, specialläraren och rektorn. Rektorn uttryckte väldigt tydligt vad hon tyckte. ”Nu är det så att bollen är hos dig. Skolan har inte råd att sätta mer resurser på dig”. Jag var tydligt en belastning. Trots att jag till och med hade rektorn emot mig gick jag ändå ut gymnasiet med ett bättre betyg än många av mina jämnåriga.

Jag har svårt att lita på lärare

Även på universitetet har jag mött professorer och lärare som klassar dyslektiker som mindre intelligenta, men tack och lov är de ett undantag.

Den främsta orsaken till att jag överlevde och lyckades vad för att jag hade ett fantastiskt stöd från en av mina kusiner. Han tvivlade aldrig då han visste vad jag gick för. Det var han som fick mig att tro på att jag kunde lyckas med vad som helst. Jag vet inte hur många gånger jag grät och sade att jag inte klarar av situationen. Han vägrade låta mig tro på det och att säga så om mig själv. Jag byggde upp en tro på mig själv, eftersom ingen från skolan trodde på mig.

Lärarna idiotförklarade mig och hur bra jag än var så var jag ändå lat och dum eftersom jag hade en "lägre bedömning". Än i dag hade jag svårt att lita på lärare. Jag utgår ifrån att jag måste klara studierna själv, utan hjälp från någon annan. Folk må anse mig vara idiot. Jag har ändå svårt att se hur en idiot kan klara av hela sin skolgång med höga betyg och fixa universitetsstudier utan att någon på universitetet har mina, som jag säger, "dumhetsintyg" (dyslexiintyg).

Josefin
Namnet är fingerat.
Mobbningen pågick 1998–2007.

Läs nästa berättelse: Jag var ett enkelt offer att manipulera

Läs fler #TaDetPåAllvar-berättelser

Läs också

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

  • Sex slutsatser av #tadetpåallvar

    Under den gångna veckan har Svenska Yle publicerat långt över hundra berättelser om mobbning som ni har skickat in till #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen. Vi har också lyft fram mobbning i tiotals artiklar och flera av våra radio- och tv-program. Här är sex slutsatser av vår öppna granskning.

  • Stina läste berättelserna - viktigast att någon lyssnar

    #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen bad Folkhälsans expert Stina Forsberg läsa igenom era berättelser om mobbning. Många beskriver hur viktigt det har varit att en vuxen tar den stora smärtan men också mindre kränkningar på allvar.

  • Jessicas mobbningshelvete urartade

    20-åriga Jessica är en av de första som skriver in till #tadetpåallvar. – Det var en snilleblixt. Jag hade precis hört att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Det fick mig att tänka på hur nära jag själv var, säger Jessica. Lyssna på hennes berättelse i ljudpodden här.

  • "Kiva Skola" garanterar ingenting

    Staten betalade miljoner för antimobbningsprogrammet Kiva Skola. Trots det saknas exakta uppgifter om i hur hög grad programmet används i skolorna. Så många som var fjärde skola som uppger sig vara en Kiva skola kanske inte använder programmet aktivt.

  • ”Mobbarens föräldrar bryr sig inte”

    En förälder skriver om hur dottern blir mobbad av ledaren i klassen som fått med sig alla klassens flickor. Lärarna ingriper inte och mobbarens föräldrar tycker att den mobbades familj svartmålar deras dotter.

  • Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

    Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Så här skriver Edit till #tadetpåallvar: Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad. I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka.

  • Polisen rycker ut mot mobbning varje vecka

    Polisen rycker nästan dagligen ut till finländska skolor. Den vanligaste orsaken är mobbning. I skolorna talar man om mobbning medan polisen talar hot, misshandel och ärekränkning. Tom blev mobbad från skolstarten. Hans föräldrar gjorde en polisanmälan efter en grov attack på honom. Polisen konstaterade att det var frågan om misshandel. Gärningsmännen var nio år.

  • Otydlig lag drabbar mobbade

    Om skolan inte klarar av att få slut på mobbningen är den drabbade rätt ensam. Den finländska lagen är vag och pekar inte ut någon ansvarig för att mobbningen ska sluta. Den myndighet som övervakar skolorna är frustrerad över bristande befogenheter.

  • Skolbesök och barnskydd då mobbning polisanmäls

    Bland de polisdistrikt som täcker Svenskfinland är det varje år tiotals mobbningsfall som polisanmäls. Merparten av fallen läggs ändå ner då gärningsmännen är under 15 år. Svenska Yles granskning visar att polisen mera går in för åtgärder som skolbesök och att kontakta barnskyddet.

  • "Mobbning går i arv"

    Maria var inte den första i familjen som kallades fet. Redan hennes mamma och mormor fick höra att de är feta vilket lett till att alla tre bantat hela livet. Nu har Marias dotter diagnosticerats med en ätstörning. Lyssna på ljudpodden för att höra deras berättelse.

  • Slagen på grund av min hudfärg

    Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.

  • Ingen tog Anna-Karin på allvar

    Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen från barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar leendet. Fortfarande finns det dagar då hon inte kan vistas utomhus.

  • Nätmobbarna följer dig överallt

    Nätmobbning tar sig i uttryck på många olika sätt, men den är oftast sammankopplad till traditionell mobbning. Överkonstapel Mikael Appel jobbar som nätpolis och säger att det är allas skyldighet att lite följa med vad som händer i andras liv.

  • Respekt motar mobbning

    Också i Västnyland har polisen fått rycka ut för att reda ut mobbningsfall i skolor, men det rör sig ändå om rätt få fall jämfört med andra områden i Svenskfinland. För att förhindra mobbning rör sig närpolisen - eller skolpolisen - i skolorna för att lära ut respekt för medmänniskor.

  • Obs-debatt om mobbning

    Obs följer kampanjen #TaDetPåAllvar och diskuterar mobbning med krisarbetaren Camilla Laine, forskarsocialarbetaren Frida Westerback, journalisten Kia Svaetichin och Daniel Hilli som mobbats.

  • #TaDetPåAllvar engagerar

    Kampanjen #TaDetPåAllvar visar en sida av Svenskfinland som vi sällan talar om. Det har kommit in massvis med historier, och budskapet om att vi ska ta mobbningen på allvar har engagerat oss alla. Här är ett axplock av era reaktioner.

  • Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

    För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte lätt eftersom jag jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga. Men i barndomshemmet, längst in i garderoben, ligger mina dagböcker från lågstadiet som väcker allt till liv igen.

  • Pia Abrahamsson: Hormärket!

    Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag trodde jag var speciell.