Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 161: Jag var ett enkelt offer att manipulera

Papper och pennor ligger i en vattenpöl.
Papper och pennor ligger i en vattenpöl. Bild: Yle / Eva-Maria Koskinen mobbare

Låg- och högstadiet var en våldsam tid för Anders. Ärren finns kvar, men numera har han en positiv syn på livet. De mobbare som har bett om ursäkt har han också förlåtit.

Så här skriver Anders till #tadetpåallvar:

Jag tror det hela började i dagis, men från lågstadiet minns jag mobbningen. Jag var klen och blyg, säkert ett enkelt offer att manipulera.

Förutom att bli mobbad blev jag också ett verktyg att användas för mobbning. Detta eftersom jag ville bli accepterad av de andra. Mobbningen gick ut på att tvinga mig att göra saker jag inte ville, slå ner folk och sedan hålla tyst om sakerna för att få höra till rätt "grupp". Ofta såg lärarna mig som problem och ansåg att det var jag som hade gjort fel.

Nu kan jag skämta om min "mörka tid". De av mina mobbare som har bett om ursäkt har jag också förlåtit.

Mobbningen var blandat fysisk och psykisk och jag tog emot den i tron om att det var enda sättet att höra till gänget. Jag hade vänner som jag ännu i dagens läge umgås med, men som alltid stod tysta vid sidan om. Det verkade lite som om de inte ville blanda sig och var rädda för att själva bli mobbade.

Mina nerver brast

Ännu på högstadiet fortsatte mobbningen men inte lika hårt som förut. De som gick en klass under mig började ändå mobba mig och då brast mina nerver. Jag bestämde mig för att göra något åt saken.

Jag minns bra den vintern när lärarna inte ännu hade förbjudit ”King of the Hill”-lekarna på alla de otaliga snöhögar som plogen hade gjort. En del personer började speciellt ge sig på mig och det kändes nästan som om de ville att jag skulle skada mig. Det var då som jag flög på en gammal klasskamrat som stannat på klassen i lågstadiet. Jag visste inte om hurdana krafter jag hade när jag var arg och svepte honom lätt ner på marken. Därefter såg jag till att han högt sade framför alla att han ger sig.

Jag hoppades förstås att det här skulle vara slutpunkten och att jag hade visat vad som händer om man försöker ge sig på mig. Så gick det ändå inte. Då klasskamraten hade tagit sig utom synhåll för mig meddelade han att han ingalunda hade gett sig. Han hade bara sagt det för att jag inte skulle börja gråta på skolgården.

Mobbningen fortsatte och då uppstod samma situation med en annan mobbare. Jag gav mig på honom. Folk såg att jag menade allvar och med ens slutade mobbningen.

Resten av högstadiet och gymnasiet var en härlig tid. Allt var bortglömt och en del av dem som hade mobbat bad om ursäkt. Det kändes bra, fastän mobbningen hade lämnat ärr.

Mobbningen återvände i yrkeshögskolan

När jag sedan 2007 började yrkeshögskolan förändrades allt. Mobbningen tog sig nu former som jag inte hade upplevt förut. En stor del av studiepoängen det året var knutet till ett grupparbete som pågick under en längre tid. I början var jag på alla gruppmöten och gjorde så gott som alla arbeten för gruppen. Två från gruppen satt ofta och talade skit och den tredje hjälpte till ibland. För att kunna koncentrera mig bättre började jag göra arbetena hemma. Jag vann inget av att vara på gruppmötena.

Utan att jag vetat om det hade resten av gruppen haft ett möte med läraren. De bestämde att jag skulle bli utkastad på grund av att jag inte deltagit i gruppens arbete. Efter det hade de ännu mage att komma och fråga efter alla arbeten som var sparade på min sida. Jag lät bli att dela med mig och hänvisade till vad de hade sagt; ”att jag inte hade gjort något”.

På grund av de gamla känslor som dök upp igen och oron över studiestödet så började mitt liv falla ner till ett sådant djup som jag aldrig trodde jag kunde stiga upp ifrån. Mitt liv under den här perioden kan beskrivas som "alkohol, skulder, snabblån samt tidvis arbetslös och hemlös".

Mobbarna gjorde mig till den jag är i dag

Nu har jag krupit ur detta mörka hål och livet ler igen på absolut alla sätt. Jag kan också titta bakåt och förstå att boven till allt detta som hände mig som ung vuxen kan härstamma från mobbningen.

Alltid finns ärrena kvar. Samtidigt är det sådana saker som har format mig till den person jag är i dag; "stark och vet att jag kan bara jag vill". Nu kan jag skämta om min "mörka tid". De av mina mobbare som har bett om ursäkt har jag också förlåtit. Utan dem skulle jag inte kunna vara så positiv som jag är i dag och skulle heller inte ha kunnat bli den person jag nu är.

Anders
Namnet är fingerat.
Mobbningen pågick under 1990- och 2000-talet.

Läs nästa berättelse: Min bästa vän förbjöd mig att tala svenska

Läs fler #TaDetPåAllvar-berättelser

Läs också

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

  • Sex slutsatser av #tadetpåallvar

    Under den gångna veckan har Svenska Yle publicerat långt över hundra berättelser om mobbning som ni har skickat in till #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen. Vi har också lyft fram mobbning i tiotals artiklar och flera av våra radio- och tv-program. Här är sex slutsatser av vår öppna granskning.

  • Stina läste berättelserna - viktigast att någon lyssnar

    #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen bad Folkhälsans expert Stina Forsberg läsa igenom era berättelser om mobbning. Många beskriver hur viktigt det har varit att en vuxen tar den stora smärtan men också mindre kränkningar på allvar.

  • Jessicas mobbningshelvete urartade

    20-åriga Jessica är en av de första som skriver in till #tadetpåallvar. – Det var en snilleblixt. Jag hade precis hört att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Det fick mig att tänka på hur nära jag själv var, säger Jessica. Lyssna på hennes berättelse i ljudpodden här.

  • "Kiva Skola" garanterar ingenting

    Staten betalade miljoner för antimobbningsprogrammet Kiva Skola. Trots det saknas exakta uppgifter om i hur hög grad programmet används i skolorna. Så många som var fjärde skola som uppger sig vara en Kiva skola kanske inte använder programmet aktivt.

  • ”Mobbarens föräldrar bryr sig inte”

    En förälder skriver om hur dottern blir mobbad av ledaren i klassen som fått med sig alla klassens flickor. Lärarna ingriper inte och mobbarens föräldrar tycker att den mobbades familj svartmålar deras dotter.

  • Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

    Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Så här skriver Edit till #tadetpåallvar: Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad. I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka.

  • Polisen rycker ut mot mobbning varje vecka

    Polisen rycker nästan dagligen ut till finländska skolor. Den vanligaste orsaken är mobbning. I skolorna talar man om mobbning medan polisen talar hot, misshandel och ärekränkning. Tom blev mobbad från skolstarten. Hans föräldrar gjorde en polisanmälan efter en grov attack på honom. Polisen konstaterade att det var frågan om misshandel. Gärningsmännen var nio år.

  • Otydlig lag drabbar mobbade

    Om skolan inte klarar av att få slut på mobbningen är den drabbade rätt ensam. Den finländska lagen är vag och pekar inte ut någon ansvarig för att mobbningen ska sluta. Den myndighet som övervakar skolorna är frustrerad över bristande befogenheter.

  • Skolbesök och barnskydd då mobbning polisanmäls

    Bland de polisdistrikt som täcker Svenskfinland är det varje år tiotals mobbningsfall som polisanmäls. Merparten av fallen läggs ändå ner då gärningsmännen är under 15 år. Svenska Yles granskning visar att polisen mera går in för åtgärder som skolbesök och att kontakta barnskyddet.

  • "Mobbning går i arv"

    Maria var inte den första i familjen som kallades fet. Redan hennes mamma och mormor fick höra att de är feta vilket lett till att alla tre bantat hela livet. Nu har Marias dotter diagnosticerats med en ätstörning. Lyssna på ljudpodden för att höra deras berättelse.

  • Slagen på grund av min hudfärg

    Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.

  • Ingen tog Anna-Karin på allvar

    Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen från barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar leendet. Fortfarande finns det dagar då hon inte kan vistas utomhus.

  • Nätmobbarna följer dig överallt

    Nätmobbning tar sig i uttryck på många olika sätt, men den är oftast sammankopplad till traditionell mobbning. Överkonstapel Mikael Appel jobbar som nätpolis och säger att det är allas skyldighet att lite följa med vad som händer i andras liv.

  • Respekt motar mobbning

    Också i Västnyland har polisen fått rycka ut för att reda ut mobbningsfall i skolor, men det rör sig ändå om rätt få fall jämfört med andra områden i Svenskfinland. För att förhindra mobbning rör sig närpolisen - eller skolpolisen - i skolorna för att lära ut respekt för medmänniskor.

  • Obs-debatt om mobbning

    Obs följer kampanjen #TaDetPåAllvar och diskuterar mobbning med krisarbetaren Camilla Laine, forskarsocialarbetaren Frida Westerback, journalisten Kia Svaetichin och Daniel Hilli som mobbats.

  • #TaDetPåAllvar engagerar

    Kampanjen #TaDetPåAllvar visar en sida av Svenskfinland som vi sällan talar om. Det har kommit in massvis med historier, och budskapet om att vi ska ta mobbningen på allvar har engagerat oss alla. Här är ett axplock av era reaktioner.

  • Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

    För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte lätt eftersom jag jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga. Men i barndomshemmet, längst in i garderoben, ligger mina dagböcker från lågstadiet som väcker allt till liv igen.

  • Pia Abrahamsson: Hormärket!

    Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag trodde jag var speciell.