Hoppa till huvudinnehåll

Älska tanken, inte kroppen?

Varför har vi idag ett så komplicerat förhållande till vår kropp? Övertron på förnuftet bidrog till ett förakt för kroppen redan under Antiken.

Det är svårt att säga någon enkelt om de tanketrådar som löper genom filosofin sedan antiken. Ett drag som ändå är genomgående är att man ofta förhållit sig reserverat till kroppen, lyft upp förnuftet. I en av Platons mest uppskattade dialoger, Gästabudet, lovsjunger ett gäng bakfulla män Eros och gossekärleken och kärleken som via kroppen lär en att känna själen. Den kroppsliga skönheten har ringa värde i jämförelse med ”skönhetens vida hav” – genom ett förnuftigt skådande av skönhetens olika former. Vägen till kunskap om de sköna formerna och handlingarna går via, men stannar inte vid kroppen. Att skåda det sköna i sig själv, där har vi det liv som är värt att leva återger Sokrates.

Kropp och själ

Här hittar vi en dualism som fortfarande gör sig gällande. Vi tänker i kropp och själ. Vi talar om kroppsliga och själsliga smärtor. Vi talar om att verklig kärlek inte stannar vid ytan, att den känner eller skådar människan under skinnet. Vi problematiserar, med rätta ofta, en kroppsfixering som är så förknippad med vår kultur. Avigsidan av detta arv är att man också stöter på fördomar mot dem som råkar ha en vacker kropp; kvinnor och män som ser ut på ett visst sätt kanske inte tas på allvar i vissa sammanhang som vanligtvis förknippas med mera intellektuella färdigheter. Vi är låsta i en dualism, på många sätt.

Den kollektiva erfarenheten

Vad är kött frågar sig den svenska idéhistorikern Helena Dahlberg genom franske filosofen Maurice Mearleu-Ponty. I en vackert skriven och väldigt intressant bok beskriver Dahlberg många av de låsningar som dualismen försätter oss i. Mearleu-Ponty försökte genom sin filosofi och begreppet kött låsa upp dessa. En viktig tanke som han har, är en annan människas erfarenhet av mig är berikande och nödvändig för, ja brett beskrivet, min världsåskådning. Vi är inte ensamma i världen, vår egen varseblivning är inte hela vägen till kunskap – vi är också kroppsliga och just dessa kroppar varseblivs av anda människor. En hand som berör en annan blir samtidigt berörd själv. Beröring och att bli åskådad är en väg till självkännedom. Jag bär med mig en stark insikt om betydelsen av att inte vara ensam i världen efter att ha läst boken, samtidigt som jag blir påmind om att en annan människas blick inte behöver betraktas som ett hot eller makt som Jean Paul Sartre gjorde.

En ny kroppsfixering

Att erkänna kroppens betydelse för insikt och erfarenhet kanske kan lösgöra oss från att identifiera oss själva bara som själ, jag, förnuft, person. Kanske behöver vi en ny slags kroppsfixering? Vi måste börja ta den på allvar och inte bestämma värdet på mänsklig aktivitet enligt skalan kropp och förnuft. Intressant är också att se hur kroppsligt arbete anses vara mindre värt, man betalar sämre för det än för tänkandet. Bägge behövs.

Förutom Helena Dahlberg medverkar även serietecknaren Henrik Bromander journalisten och författaren Anne Applebaum i säsongens sista Lasso. Bromanders debutroman Riv alla tempel handlar en längtan efter den perfekta kroppen och kroppsbyggarkulturens avigsidor. I boken Järnridån skriver Anne Applebaum om det systematiska förtrycket i Östeuropa och Homo Sovejticus, idealbilden av den arbetande medborgaren som man länge omhuldade i Sovjet.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje