Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 163: Mina hemförhållanden ledde rakt in i mobbning

En människoskugga på marken.
En människoskugga på marken. Bild: Yle / Peter Sjöholm #tadetpåallvar

Svårigheterna och kaoset hemma vred upp skolmobbningen till max. Vad kunde vi barn göra åt att vi luktade ladugård och inte kunde tvätta oss oftare, undrar Valter.

Så här skriver Valter till #tadetpåallvar:

Ja, var ska jag egentligen börja? Detta är inte en berättelse om enbart mobbning, utan snarare handlar det om mobbning i kombination med dåliga hemförhållanden.

Det ledde till att vi inte enbart luktade kossa utan även kattpiss och kattskit, och detta var vad det mesta handlade om.

Jag växte upp på landet på en liten bondgård med tre syskon, vilket kan låta idylliskt och på vissa sätt var det säkert det. Problemet var att min pappa var mycket gammaldags och helt oengagerad i vår uppfostran. Min mamma var egocentrisk, sjuklig och största delen av hennes energi gick åt till att fundera över vilka alla sjukdomar hon hade och på vilka alla sätt olika personer, däribland min pappa, konspirerade mot henne och försökte undergräva henne.

Hemma fanns alltså egentligen ingen som tog hand om oss barn. Kanske var det lite lättare för mig eftersom mina syskon till viss del tog hand om mig då jag var yngst. Å andra sidan hade hemmasituationen utvecklats till ett fullskaligt ställningskrig mellan mamma och pappa redan då jag var liten. Mina äldre syskon fick säkerligen en längre tid med mer normala förhållanden.

Därmed inte sagt att mamma och pappa inte jobbade hårt för att klara sig på gården, men vi barn fick ändå i stort sett ta hand om oss själv. Påföljden var att jag och mina syskon gick omkring skitiga och illaluktande eftersom våra stenåldersföräldrar tyckte att det räckte att tvätta sig varannan eller var tredje vecka. Vi hade faktiskt inget rinnande vatten i huset. Egentligen är det inte så konstigt att de andra barnen reagerade som de gjorde.

Vännerna gav mig öknamn

Jag hade i princip vuxit upp i skogen och mötet med skolvärlden var väl inte direkt lyckat. Redan första dagen blev jag slagen av ett av de andra barnen under gapskratt från de andra i klassen. Jag minns att jag blev liggande gråtande och att ingen brydde sig.

Detta kunde ha blivit vardag, men man lär ju sig med tiden att skydda sig själv, att hålla sig undan de värsta plågoandarna. De första åren i lågstadiet hade jag i praktiken två ”vänner”, om man kan kalla någon som tilltalar en ”Pisse” och pratar skit om en bakom ens rygg för sin vän. Såtillvida att de var de enda som oftast pratade med mig någorlunda normalt var de mina vänner.

Det var inte så att jag blev slagen varje dag, även om nog glåpord och öknamn förekom i stort sett dagligen. Det som var svårast var kanske den totala bristen på lojalitet. Det fanns vissa ”gäng” som var värre och som egentligen ingen vågade sätta sig upp mot.

Jag kan förstå att mina vänner skyddade sig själva genom att inte ta mig i försvar. Men då jag allt som oftast hörde hur mina ”vänner” skrattade eller hånlog då någon ur mobbningsgänget slog mig eller frågade om jag ”badat i koskit i dag då” så är det svårt att tro att de faktiskt var ens vänner. Efter ett tag blir det svårt att veta vem man kan lite på ... ingen, antagligen. Jag hade vuxit upp på landet, i naturen, och jag förstod ingenting av den värld och all den illvilja jag mötte.

”Äh, du ska inte bry dig om dem” sade min mamma den enda gång mobbningen togs upp.

Djurlukten förföljde mig

Jag tror på inget sätt att mitt fall är det värsta fallet av mobbning, även om det var en långdragen historia genom hela lågstadiet, högstadiet och delar av gymnasiet. I huvudsak var allt fråga om lukt. Av någon anledning hade vi utöver kossorna massor med kattor på vår gård. I efterhand vet jag inte varför, men ingen av de som borde agerat vuxet i situationen satte stopp för det och ingen tog hand om kattorna. Det ledde till att vi inte enbart luktade kossa utan även kattpiss och kattskit, och detta var vad det mesta handlade om.

Eftersom orsaken var lukt var den naturliga lösningen att försöka hålla sig undan. Och jag skämdes, skämdes som fan! Eftersom det var jag som luktade så jävla illa så att det väckte all detta hat och all denna avsky hos de andra måste de säkerligen vara mitt eget fel.

”Äh, du ska inte bry dig om dem” sade min mamma den enda gång mobbningen togs upp. Samma mamma som jag hört prata om att ta livet av sig för att en av hennes arbetskamrater varit elak mot henne. Även om jag var mycket ung var det uppenbart för mig att min mamma hade problem nog som det var.

Detta är samma mamma som under min sena tonårstid senare utryckte sådana upplyftande saker som att ”inget av [hennes] barn blivit som hon önskat” och ”om [hon] hade vetat hur jobbigt det var hade [hon] aldrig skaffat barn”. Det bara bekräftade min övertygelse om att jag helt enkelt inte var önskad någonstans, eller älskad av någon alls, någonsin.

Skugga följer mig

Från slutet av högstadiet och genom gymnasiet var min taktik att helt enkelt synas så lite som möjligt, vilket väl fungerade. Ingen uppmärksamhet är bättre än negativ uppmärksamhet. Ärligt talat var min självkänsla i detta skede så nedbruten att jag hade svårt att prata med andra.

Min drivkraft var att det på sikt skulle bli bättre, att jag med framgång i skolan skulle jobba mig till ett bra liv. Men jag glömde en sak: jag insåg inte att upprepade händelser och beteendemönster etsas in i sinnet och blir en vana, en automatisk reaktion, som är svår att bryta.

Till slut blev mitt eget sinne min egen värsta fiende och jag skulle säga att det är där jag står ännu i denna dag, 20 år senare. I stort sett varje person som kommer emot behandlar jag omedvetet som en fiende, som en person som högst antagligen vill mig illa. Känslan av att inte passa in någonstans, att vara mindre värd och inte vara värd att älskas undrar jag om jag någonsin kommer över, trots att jag försöker jobba med problemen. Det känns verkligen dubbelt orättvist; först lever man igenom åratal av helvete och när det fysiska helvetet är förbi fortsätter helvetet ändå i ens sinne.

Någonstans i bakhuvudet har några ord etsat sig fas: ”skuggan av ett osynligt barn”. På något sätt är det precis så det känns, som om jag ännu dras med skuggan av det barn som ingen ville se. Barnet är borta och till och med minnena av hur allt faktiskt var är osäkra efter mer än 20 år. Ibland undrar jag om det alls hänt. Skuggan i mitt undermedvetna finns ändå kvar som bevis. Det är en lång skugga och när jag närmar mig 40 börjar den kännas som att kanske solen inte är på väg upp, utan ned, så att jag aldrig har en chans att slippa skuggan.

Valter
Namnet är fingerat.
Mobbningen pågick 1982–1991 och 1994.

Läs nästa historia: Jag känner att ingen vill vara med mig

Läs fler #TaDetPåAllvar-berättelser

Läs också

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

  • Sex slutsatser av #tadetpåallvar

    Under den gångna veckan har Svenska Yle publicerat långt över hundra berättelser om mobbning som ni har skickat in till #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen. Vi har också lyft fram mobbning i tiotals artiklar och flera av våra radio- och tv-program. Här är sex slutsatser av vår öppna granskning.

  • Stina läste berättelserna - viktigast att någon lyssnar

    #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen bad Folkhälsans expert Stina Forsberg läsa igenom era berättelser om mobbning. Många beskriver hur viktigt det har varit att en vuxen tar den stora smärtan men också mindre kränkningar på allvar.

  • Jessicas mobbningshelvete urartade

    20-åriga Jessica är en av de första som skriver in till #tadetpåallvar. – Det var en snilleblixt. Jag hade precis hört att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Det fick mig att tänka på hur nära jag själv var, säger Jessica. Lyssna på hennes berättelse i ljudpodden här.

  • "Kiva Skola" garanterar ingenting

    Staten betalade miljoner för antimobbningsprogrammet Kiva Skola. Trots det saknas exakta uppgifter om i hur hög grad programmet används i skolorna. Så många som var fjärde skola som uppger sig vara en Kiva skola kanske inte använder programmet aktivt.

  • ”Mobbarens föräldrar bryr sig inte”

    En förälder skriver om hur dottern blir mobbad av ledaren i klassen som fått med sig alla klassens flickor. Lärarna ingriper inte och mobbarens föräldrar tycker att den mobbades familj svartmålar deras dotter.

  • Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

    Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Så här skriver Edit till #tadetpåallvar: Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad. I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka.

  • Polisen rycker ut mot mobbning varje vecka

    Polisen rycker nästan dagligen ut till finländska skolor. Den vanligaste orsaken är mobbning. I skolorna talar man om mobbning medan polisen talar hot, misshandel och ärekränkning. Tom blev mobbad från skolstarten. Hans föräldrar gjorde en polisanmälan efter en grov attack på honom. Polisen konstaterade att det var frågan om misshandel. Gärningsmännen var nio år.

  • Otydlig lag drabbar mobbade

    Om skolan inte klarar av att få slut på mobbningen är den drabbade rätt ensam. Den finländska lagen är vag och pekar inte ut någon ansvarig för att mobbningen ska sluta. Den myndighet som övervakar skolorna är frustrerad över bristande befogenheter.

  • Skolbesök och barnskydd då mobbning polisanmäls

    Bland de polisdistrikt som täcker Svenskfinland är det varje år tiotals mobbningsfall som polisanmäls. Merparten av fallen läggs ändå ner då gärningsmännen är under 15 år. Svenska Yles granskning visar att polisen mera går in för åtgärder som skolbesök och att kontakta barnskyddet.

  • "Mobbning går i arv"

    Maria var inte den första i familjen som kallades fet. Redan hennes mamma och mormor fick höra att de är feta vilket lett till att alla tre bantat hela livet. Nu har Marias dotter diagnosticerats med en ätstörning. Lyssna på ljudpodden för att höra deras berättelse.

  • Slagen på grund av min hudfärg

    Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.

  • Ingen tog Anna-Karin på allvar

    Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen från barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar leendet. Fortfarande finns det dagar då hon inte kan vistas utomhus.

  • Nätmobbarna följer dig överallt

    Nätmobbning tar sig i uttryck på många olika sätt, men den är oftast sammankopplad till traditionell mobbning. Överkonstapel Mikael Appel jobbar som nätpolis och säger att det är allas skyldighet att lite följa med vad som händer i andras liv.

  • Respekt motar mobbning

    Också i Västnyland har polisen fått rycka ut för att reda ut mobbningsfall i skolor, men det rör sig ändå om rätt få fall jämfört med andra områden i Svenskfinland. För att förhindra mobbning rör sig närpolisen - eller skolpolisen - i skolorna för att lära ut respekt för medmänniskor.

  • Obs-debatt om mobbning

    Obs följer kampanjen #TaDetPåAllvar och diskuterar mobbning med krisarbetaren Camilla Laine, forskarsocialarbetaren Frida Westerback, journalisten Kia Svaetichin och Daniel Hilli som mobbats.

  • #TaDetPåAllvar engagerar

    Kampanjen #TaDetPåAllvar visar en sida av Svenskfinland som vi sällan talar om. Det har kommit in massvis med historier, och budskapet om att vi ska ta mobbningen på allvar har engagerat oss alla. Här är ett axplock av era reaktioner.

  • Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

    För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte lätt eftersom jag jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga. Men i barndomshemmet, längst in i garderoben, ligger mina dagböcker från lågstadiet som väcker allt till liv igen.

  • Pia Abrahamsson: Hormärket!

    Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag trodde jag var speciell.