Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 165: Muren kring mig växte hög

Bild: Yle / Peter Sjöholm mobbare

Plötsligt var jag inte tillräckligt häftig och hade de rätta kläderna för att få vara med mina kompisar. Jag drog mig tillbaka och byggde en mur som ingen trängde igenom på flera år, berättar Miranda.

Så här skriver Miranda till #tadetpåallvar:

Jag gick i femman när det började. Mitt i allt hade alla mina kompisar som jag känt sedan dagis vänt mig ryggen. Jag blev utfryst när jag inte använde smink eller märkesjeans. Jag kunde inte förstå hur något sådant kunde hända. Vi som hade varit ett så tajt gäng i flera år. Nu plötsligt passade jag inte in för någon löjlig orsak.

Det skulle ha kunnat gå väldigt dåligt, men hon räddade mig.

Jag försökte först fråga mamma om vi kunde åka in till stan och köpa ett par sådana jeans som alla andra hade. Då kanske jag skulle få vara med i gänget igen. Men hon svarade så som jag anade: ”Inte har jag råd att köpa ett par 100 marks jeans som ändå blir små genast”. På den tiden köptes största delen av min familjs kläder i billiga butiker. Vi var ju ändå fyra barn i familjen.

Så jag fick gå ensam och utfryst ungefär ett halvt år. Sedan började jag umgås med en flicka som var lindrigt utvecklingsstörd och gick i parallellklassen. Jag hade jätteroligt med henne och vi trivdes tillsammans. Detta gjorde att jag blev ännu mera utfryst från min egen klass.

Förutom då jag svarade på lärarens frågor satt jag tyst på lektionerna. Ibland hörde jag att någon talade skit om mej eller min kompis, men jag hade byggt en så hög mur runt mej att jag inte visade mina känslor för någon. Jag höll upp muren ända tills jag gick och sova. Då bröt jag ihop och kunde ligga i timmar och gråta. Jag berättade aldrig för mina föräldrar eller lärare om att jag blev utfryst.

Muren växte sig hög

Så blev det dags att börja i högstadiet, samma skola som alla andra skulle till. Vid det här laget var jag inte kompis mera med den utvecklingsstörda flickan. Jag ville börja från början i en helt ny klass. I den klassen jag hamnade blev jag utanför igen, den här gången för att jag var så tyst. Hela sjuan gick jag ensam.

I åttan hittade jag några kompisar från parallellklasserna, men i slutet av det läsåret var den sagan också slut. En av dem vände resten mot mig. Den här gången blev jag inte bara utfryst utan också mobbad. Det handlade om elaka textmeddelanden och ilskna blickar i korridoren.

Då växte muren runtom mig så hög och tjock att ingen slapp igenom den förrän två och ett halvt år senare. Jag hade bestämt att jag aldrig mera skulle lita på någon.

Vännen raserade muren

Efter nian började jag i yrkesskolan och bodde på internat på en annan ort flera hundra kilometer bort. I slutet av första året hittade jag min bästa kompis. Jag började riva ner min mur, sten för sten.

I början av andra året blev jag deprimerad. Fast jag gick hos både kurator och psykolog var det ändå min kompis som hjälpte mig genom det värsta. Det skulle ha kunnat gå väldigt dåligt, men hon räddade mig.

Nu sitter jag här 23 år gammal, har världens bästa pojkvän och världens ljuvligaste katt. Vi ska bygga hus i sommar och jag kan knappt vänta på framtiden, vad än den kan föra med sig. Jag kan lita på människor igen och jag vågar öppna min mun och säga min åsikt om jag vill. Jag är mig själv igen.

Miranda
Namnet är fingerat.
Mobbningen pågick 2001–2006.


Läs nästa berättelse:
Som en plastpåse över hjärtat

Läs fler #TaDetPåAllvar-berättelser

Läs också

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

  • Sex slutsatser av #tadetpåallvar

    Under den gångna veckan har Svenska Yle publicerat långt över hundra berättelser om mobbning som ni har skickat in till #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen. Vi har också lyft fram mobbning i tiotals artiklar och flera av våra radio- och tv-program. Här är sex slutsatser av vår öppna granskning.

  • Stina läste berättelserna - viktigast att någon lyssnar

    #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen bad Folkhälsans expert Stina Forsberg läsa igenom era berättelser om mobbning. Många beskriver hur viktigt det har varit att en vuxen tar den stora smärtan men också mindre kränkningar på allvar.

  • Jessicas mobbningshelvete urartade

    20-åriga Jessica är en av de första som skriver in till #tadetpåallvar. – Det var en snilleblixt. Jag hade precis hört att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Det fick mig att tänka på hur nära jag själv var, säger Jessica. Lyssna på hennes berättelse i ljudpodden här.

  • "Kiva Skola" garanterar ingenting

    Staten betalade miljoner för antimobbningsprogrammet Kiva Skola. Trots det saknas exakta uppgifter om i hur hög grad programmet används i skolorna. Så många som var fjärde skola som uppger sig vara en Kiva skola kanske inte använder programmet aktivt.

  • ”Mobbarens föräldrar bryr sig inte”

    En förälder skriver om hur dottern blir mobbad av ledaren i klassen som fått med sig alla klassens flickor. Lärarna ingriper inte och mobbarens föräldrar tycker att den mobbades familj svartmålar deras dotter.

  • Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

    Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Så här skriver Edit till #tadetpåallvar: Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad. I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka.

  • Polisen rycker ut mot mobbning varje vecka

    Polisen rycker nästan dagligen ut till finländska skolor. Den vanligaste orsaken är mobbning. I skolorna talar man om mobbning medan polisen talar hot, misshandel och ärekränkning. Tom blev mobbad från skolstarten. Hans föräldrar gjorde en polisanmälan efter en grov attack på honom. Polisen konstaterade att det var frågan om misshandel. Gärningsmännen var nio år.

  • Otydlig lag drabbar mobbade

    Om skolan inte klarar av att få slut på mobbningen är den drabbade rätt ensam. Den finländska lagen är vag och pekar inte ut någon ansvarig för att mobbningen ska sluta. Den myndighet som övervakar skolorna är frustrerad över bristande befogenheter.

  • Skolbesök och barnskydd då mobbning polisanmäls

    Bland de polisdistrikt som täcker Svenskfinland är det varje år tiotals mobbningsfall som polisanmäls. Merparten av fallen läggs ändå ner då gärningsmännen är under 15 år. Svenska Yles granskning visar att polisen mera går in för åtgärder som skolbesök och att kontakta barnskyddet.

  • "Mobbning går i arv"

    Maria var inte den första i familjen som kallades fet. Redan hennes mamma och mormor fick höra att de är feta vilket lett till att alla tre bantat hela livet. Nu har Marias dotter diagnosticerats med en ätstörning. Lyssna på ljudpodden för att höra deras berättelse.

  • Slagen på grund av min hudfärg

    Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.

  • Ingen tog Anna-Karin på allvar

    Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen från barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar leendet. Fortfarande finns det dagar då hon inte kan vistas utomhus.

  • Nätmobbarna följer dig överallt

    Nätmobbning tar sig i uttryck på många olika sätt, men den är oftast sammankopplad till traditionell mobbning. Överkonstapel Mikael Appel jobbar som nätpolis och säger att det är allas skyldighet att lite följa med vad som händer i andras liv.

  • Respekt motar mobbning

    Också i Västnyland har polisen fått rycka ut för att reda ut mobbningsfall i skolor, men det rör sig ändå om rätt få fall jämfört med andra områden i Svenskfinland. För att förhindra mobbning rör sig närpolisen - eller skolpolisen - i skolorna för att lära ut respekt för medmänniskor.

  • Obs-debatt om mobbning

    Obs följer kampanjen #TaDetPåAllvar och diskuterar mobbning med krisarbetaren Camilla Laine, forskarsocialarbetaren Frida Westerback, journalisten Kia Svaetichin och Daniel Hilli som mobbats.

  • #TaDetPåAllvar engagerar

    Kampanjen #TaDetPåAllvar visar en sida av Svenskfinland som vi sällan talar om. Det har kommit in massvis med historier, och budskapet om att vi ska ta mobbningen på allvar har engagerat oss alla. Här är ett axplock av era reaktioner.

  • Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

    För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte lätt eftersom jag jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga. Men i barndomshemmet, längst in i garderoben, ligger mina dagböcker från lågstadiet som väcker allt till liv igen.

  • Pia Abrahamsson: Hormärket!

    Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag trodde jag var speciell.