Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 166: Som en plastpåse över hjärtat

Knytnäve mot fönsterglas med reflektioner av cykel. I bakgrunden korridor
Knytnäve mot fönsterglas med reflektioner av cykel. I bakgrunden korridor Bild: Yle / Eva-Maria Koskinen #tadetpåallvar

Clara kände sig fullständigt värdelös då mobbningen aldrig ville slut. Inte ens i yrkesskolan slutade trakasserierna som urartade i våld. Hon ångrar att hon inte polisanmälde mobbarna.

Så här skriver Clara till #tadetpåallvar:

Det har i höst gått 17 år sedan jag började i förskolan i en liten byskola. Jag blev utfryst direkt. Ett halvt år gick innan jag berättade för mamma att ingen ville leka med mig.

Det var droppen när en kille i min klass slog mig med tre olika föremål i huvudet och med en våt trasa på benen.

Vi tog upp det till diskussion på kvartssamtalet. Läraren sa nästa dag åt hela gruppen att man inte skall lämna mig utanför. Det gick någon dag och så fortsatte det igen. Det blev tyst mobbning fram till årskurs tre då jag fick smeknamnet nynazist. Det var efter att vi hade kollat på programmet X-tra i skolan. Jag blev kallad så i över två veckor tills jag en morgon sa åt mamma att jag inte ville gå till skolan. Då hon fick reda på vad som hänt ringde hon till skolan. Läraren tog tag i saken efter det var smeknamnet glömt. Men sedan fick jag istället höra att jag var skvallerbytta.

Jag bytte skola före årskurs fem men ryktena följde mig, likaså mobbningen. Men i den nya skolan hittade jag ändå någon "vän" som senare visade sig vara falska vänner. Jag bytte igen skola före årskurs sju och hoppades att det skulle bli bättre. Men det blev det inte utan det blev många diskussioner med ”antimobbningsteamet” som ändå aldrig gjorde någonting åt saken.

Ingen ville erkänna skolvåldet

Varje natt låg jag och grät. Jag började känna mig värdelös. Jag var intresserad av friidrott men när jag också min träningsgrupp började mobba och frysa ut mig så var de jättetungt. Mobbning fortsatte i hela högstadiet. Jag blev även mobbad för att jag hade en pojkvän.

Efter grundskolan sökte jag mig till en yrkesskola. Jag tänkte att jag byter jag ut mina låtsasvänner och börjar ett nytt kapitel i livet. Tyvärr följde folk från mina gamla klasser och än en gång blev jag utfryst.

Det var droppen när en kille i min klass slog mig med tre olika föremål i huvudet och med en våt trasa på benen. Jag fick sår och blåmärken. Läraren såg flera av slagen men gjorde någonting. Då jag gråtande kom hem och visade skadorna för mina föräldrar ringde mamma till läraren och skällde ut henne. Läraren sa att hon trodde att det var på lek. Jag och mina föräldrar ångrar än i dag att vi aldrig polisanmälde killen.

Svårt att tro på komplimanger

Min tid som mobbningsoffer är som en plastpåse över hjärtat. Jag kan få en grym ångest än i dag fast det är fyra år sedan jag gick ut yrkesskolan. Jag har svårt att lita på människor, men tack vara min underbara sambo och mina underbara vänner och min underbara familj har jag kunnat börjat bearbeta det.

Men räcker att jag ser någon av mobbarna för att jag ska känna mig otrygg. Jag kommer troligtvis aldrig att tro på orden ”du är vacker”. Det känns som om man skulle tala om någon annan.

Clara
Namnet är fingerat.
Mobbningen pågick 1997–2009.

Läs nästa berättelse: Mobbaren uppviglade andra

Läs fler #TaDetPåAllvar-berättelser

Läs också

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

  • Sex slutsatser av #tadetpåallvar

    Under den gångna veckan har Svenska Yle publicerat långt över hundra berättelser om mobbning som ni har skickat in till #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen. Vi har också lyft fram mobbning i tiotals artiklar och flera av våra radio- och tv-program. Här är sex slutsatser av vår öppna granskning.

  • Stina läste berättelserna - viktigast att någon lyssnar

    #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen bad Folkhälsans expert Stina Forsberg läsa igenom era berättelser om mobbning. Många beskriver hur viktigt det har varit att en vuxen tar den stora smärtan men också mindre kränkningar på allvar.

  • Jessicas mobbningshelvete urartade

    20-åriga Jessica är en av de första som skriver in till #tadetpåallvar. – Det var en snilleblixt. Jag hade precis hört att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Det fick mig att tänka på hur nära jag själv var, säger Jessica. Lyssna på hennes berättelse i ljudpodden här.

  • "Kiva Skola" garanterar ingenting

    Staten betalade miljoner för antimobbningsprogrammet Kiva Skola. Trots det saknas exakta uppgifter om i hur hög grad programmet används i skolorna. Så många som var fjärde skola som uppger sig vara en Kiva skola kanske inte använder programmet aktivt.

  • ”Mobbarens föräldrar bryr sig inte”

    En förälder skriver om hur dottern blir mobbad av ledaren i klassen som fått med sig alla klassens flickor. Lärarna ingriper inte och mobbarens föräldrar tycker att den mobbades familj svartmålar deras dotter.

  • Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

    Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Så här skriver Edit till #tadetpåallvar: Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad. I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka.

  • Polisen rycker ut mot mobbning varje vecka

    Polisen rycker nästan dagligen ut till finländska skolor. Den vanligaste orsaken är mobbning. I skolorna talar man om mobbning medan polisen talar hot, misshandel och ärekränkning. Tom blev mobbad från skolstarten. Hans föräldrar gjorde en polisanmälan efter en grov attack på honom. Polisen konstaterade att det var frågan om misshandel. Gärningsmännen var nio år.

  • Otydlig lag drabbar mobbade

    Om skolan inte klarar av att få slut på mobbningen är den drabbade rätt ensam. Den finländska lagen är vag och pekar inte ut någon ansvarig för att mobbningen ska sluta. Den myndighet som övervakar skolorna är frustrerad över bristande befogenheter.

  • Skolbesök och barnskydd då mobbning polisanmäls

    Bland de polisdistrikt som täcker Svenskfinland är det varje år tiotals mobbningsfall som polisanmäls. Merparten av fallen läggs ändå ner då gärningsmännen är under 15 år. Svenska Yles granskning visar att polisen mera går in för åtgärder som skolbesök och att kontakta barnskyddet.

  • "Mobbning går i arv"

    Maria var inte den första i familjen som kallades fet. Redan hennes mamma och mormor fick höra att de är feta vilket lett till att alla tre bantat hela livet. Nu har Marias dotter diagnosticerats med en ätstörning. Lyssna på ljudpodden för att höra deras berättelse.

  • Slagen på grund av min hudfärg

    Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.

  • Ingen tog Anna-Karin på allvar

    Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen från barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar leendet. Fortfarande finns det dagar då hon inte kan vistas utomhus.

  • Nätmobbarna följer dig överallt

    Nätmobbning tar sig i uttryck på många olika sätt, men den är oftast sammankopplad till traditionell mobbning. Överkonstapel Mikael Appel jobbar som nätpolis och säger att det är allas skyldighet att lite följa med vad som händer i andras liv.

  • Respekt motar mobbning

    Också i Västnyland har polisen fått rycka ut för att reda ut mobbningsfall i skolor, men det rör sig ändå om rätt få fall jämfört med andra områden i Svenskfinland. För att förhindra mobbning rör sig närpolisen - eller skolpolisen - i skolorna för att lära ut respekt för medmänniskor.

  • Obs-debatt om mobbning

    Obs följer kampanjen #TaDetPåAllvar och diskuterar mobbning med krisarbetaren Camilla Laine, forskarsocialarbetaren Frida Westerback, journalisten Kia Svaetichin och Daniel Hilli som mobbats.

  • #TaDetPåAllvar engagerar

    Kampanjen #TaDetPåAllvar visar en sida av Svenskfinland som vi sällan talar om. Det har kommit in massvis med historier, och budskapet om att vi ska ta mobbningen på allvar har engagerat oss alla. Här är ett axplock av era reaktioner.

  • Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

    För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte lätt eftersom jag jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga. Men i barndomshemmet, längst in i garderoben, ligger mina dagböcker från lågstadiet som väcker allt till liv igen.

  • Pia Abrahamsson: Hormärket!

    Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag trodde jag var speciell.