Clara kände sig fullständigt värdelös då mobbningen aldrig ville slut. Inte ens i yrkesskolan slutade trakasserierna som urartade i våld. Hon ångrar att hon inte polisanmälde mobbarna.
Så här skriver Clara till #tadetpåallvar:
Det har i höst gått 17 år sedan jag började i förskolan i en liten byskola. Jag blev utfryst direkt. Ett halvt år gick innan jag berättade för mamma att ingen ville leka med mig.
Det var droppen när en kille i min klass slog mig med tre olika föremål i huvudet och med en våt trasa på benen.
Vi tog upp det till diskussion på kvartssamtalet. Läraren sa nästa dag åt hela gruppen att man inte skall lämna mig utanför. Det gick någon dag och så fortsatte det igen. Det blev tyst mobbning fram till årskurs tre då jag fick smeknamnet nynazist. Det var efter att vi hade kollat på programmet X-tra i skolan. Jag blev kallad så i över två veckor tills jag en morgon sa åt mamma att jag inte ville gå till skolan. Då hon fick reda på vad som hänt ringde hon till skolan. Läraren tog tag i saken efter det var smeknamnet glömt. Men sedan fick jag istället höra att jag var skvallerbytta.
Jag bytte skola före årskurs fem men ryktena följde mig, likaså mobbningen. Men i den nya skolan hittade jag ändå någon "vän" som senare visade sig vara falska vänner. Jag bytte igen skola före årskurs sju och hoppades att det skulle bli bättre. Men det blev det inte utan det blev många diskussioner med ”antimobbningsteamet” som ändå aldrig gjorde någonting åt saken.Du är inte ensam – #tadetpåallvar
Ingen ville erkänna skolvåldet
Varje natt låg jag och grät. Jag började känna mig värdelös. Jag var intresserad av friidrott men när jag också min träningsgrupp började mobba och frysa ut mig så var de jättetungt. Mobbning fortsatte i hela högstadiet. Jag blev även mobbad för att jag hade en pojkvän.
Efter grundskolan sökte jag mig till en yrkesskola. Jag tänkte att jag byter jag ut mina låtsasvänner och börjar ett nytt kapitel i livet. Tyvärr följde folk från mina gamla klasser och än en gång blev jag utfryst.
Det var droppen när en kille i min klass slog mig med tre olika föremål i huvudet och med en våt trasa på benen. Jag fick sår och blåmärken. Läraren såg flera av slagen men gjorde någonting. Då jag gråtande kom hem och visade skadorna för mina föräldrar ringde mamma till läraren och skällde ut henne. Läraren sa att hon trodde att det var på lek. Jag och mina föräldrar ångrar än i dag att vi aldrig polisanmälde killen.
Svårt att tro på komplimanger
Min tid som mobbningsoffer är som en plastpåse över hjärtat. Jag kan få en grym ångest än i dag fast det är fyra år sedan jag gick ut yrkesskolan. Jag har svårt att lita på människor, men tack vara min underbara sambo och mina underbara vänner och min underbara familj har jag kunnat börjat bearbeta det.
Men räcker att jag ser någon av mobbarna för att jag ska känna mig otrygg. Jag kommer troligtvis aldrig att tro på orden ”du är vacker”. Det känns som om man skulle tala om någon annan.
Clara
Namnet är fingerat.
Mobbningen pågick 1997–2009.
Läs nästa berättelse: Mobbaren uppviglade andra
