Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 168: Bra betyg kamouflerade mitt illamående

Bild: Yle / Peter Sjöholm mobbare

Heidi blev utfryst och hade svårt att få ned maten i skolan. Lärarna tyckte ändå att hon mådde bra och bara krånglade – hon hade ju så bra betyg.

Så här skriver Heidi till #tadetpåallvar:

I dag är jag glad, humoristisk och låter mitt skratt smitta av sig. Jag knyter ständigt nya vänskapsrelationer och har framtidsambitioner som aldrig förr. Jag ser till att alla i min omgivning får lysa och hälsar och ler ett stort leende då en bil stannar för att låta mig gå över övergångsstället. Ändå tror jag inte att en endaste människa i min umgängeskrets i dag ens skulle kunna föreställa sig vad jag gick igenom i högstadiet.

Den elakaste av pojkarna skvallrade åt läraren att ”jag inte åt”, vilket resulterade i att läraren kallt tillade att ”ifall jag inte tänker äta ärtsoppan utan bara väntar på de fattiga riddarna, kan jag lämna bordet och gå och diska”.

Då jag började högstadiet vändes allt till ett helvete. Jag hade en ynka stackars kompis – och vi hamnade i olika klasser. Jag hittade mig själv som sjunde hjulet i en klass med sex andra flickor. I klassen fanns två flickor jag känt ända sedan förskolan. Jag försökte hålla mig med dem, men efter att ett X antal gånger närmat mig dem i korridoren, vartefter de satt i femmans växel och sprungit i väg från mig, slutade jag.

Men det var ju inte tillräckligt. Efter en kort tid började okända människor i årskursen hitta på öknamn åt mig, vilket resulterade i att varje gång jag passerade i korridoren skrek de öknamnen efter mig.

Ätstörningar tolkades som krångel

Jag var ensam och vågade inte äta ensam i matsalen. Sakta men säkert utvecklade jag ätstörningar och började hoppa över skollunchen.

Jag var alltid ensam. Jag ville inte vara med på skolgymnastiken eftersom jag ändå visste att allt jag gjort på lektionen ändå skulle vara ett hett samtalsämne i skolan efteråt. Gymnastikläraren såg det som en lättare lösning att ge mig en femma på betyget än att försöka fixa gruppandan i gruppen.

På huslig ekonomi fick jag alltid utföra de sysslor som var rankade som ”skitjobb”. Då jag efter att ha slutfört skitjobben satte mig ner med de andra i bordet för att äta, tog jag alltid så lite mat som möjligt på grund av mina ätstörningar. Den elakaste av pojkarna skvallrade åt läraren att ”jag inte åt”, vilket resulterade i att läraren kallt tillade att ”ifall jag inte tänker äta ärtsoppan utan bara väntar på de fattiga riddarna, kan jag lämna bordet och gå och diska”. Jag fick stå och diska medan de andra hällde i sig maten.

Öknamnen spred sig

På Alla Hjärtans Dag fick alla elever i skolan ett stort babyrosa pappershjärta på vilket man skulle försöka samla så många namn som möjligt genom att krama människor. Medan alla andras pappershjärtan sakta men säkert dränktes i namn, skruttade jag ihop mitt hjärta i skolväskan. Jag visste ju att ingen ändå ville krama mig, så bättre att leka att jag tappat bort mitt pappershjärta än att gå en hel dag med ett tomt pappershjärta fastklistrat på tröjan. På syslöjden var hela pappershjärtidén ett omtalat samtalsämne. En flicka utryckte sig: ”bara vissa specifika personer får krama mig”. Sedan gick hon och kramade alla i klassen – förutom mig.

Människorna i årskursen tyckte ändå inte att det var tillräckligt att majoriteten av årskursen ropade öknamn efter mig. De lärde ut mina öknamn till elever i andra årskurser och snart kände en stor del av skolan till mina öknamn. På lektionerna kunde jag höra hur klasskompisarna satt och pratade om mig under öknamnen, trots att jag satt bredvid.

Mobbning på nätet

Trots att jag mådde dåligt gick jag och anmälde mig som vänelev. För mig var det viktigt att kunna hjälpa någon som behövde hjälp. Och ändå var det jag själv som var i behov av akut hjälp.

Då min enda kompis i parallellklassen insåg att jag var mobbad började hon också undvika mig genom att passera mig i skolbussen som om ingenting hänt. Min klassföreståndare var naiv och skuffade problemen under mattan trots att mina föräldrar hade kontakt med skolan. De övriga lärarna tog inte sitt ansvar. De sade sig inte ha märkt av några problem: ”nej då, hon har ju toppen betyg!”. Som om mina fina tior på betyget skulle ha spelat någon roll då hela jag blödde.

Mobbningen stannade inte i skolan. Då jag kom hem både gråt- och fallfärdig efter skoldagarna fick jag läsa kränkande kommentarer på internet. Jag har ännu i dag, sex år senare, på näthinnan en bild av hur jag på kvällen stod i duschen och funderade hur jag på effektivaste sätt kunde ta livet av mig.

Mobbarna glömde snabbt

Till sist bytte jag skola. Från första dagen jag steg in i min nya skola var jag omhändertagen. För första gången på ett år kände jag mig uppskattad. Omtyckt. Älskad.

Då jag gick ut nian och försökt förtränga allt som hände i början av högstadiet, och började studera på andra stadiet hamnade jag i samma klass som en av de som mobbat mig. Hen sa aldrig något om det. Lekte att vi var vänner. Jag antar att hen tog förgivet att mobbningen var glömd. Att alla sår i mig hunnit läka och nu var överstrukna.

Men det spelar ingen roll hur länge du låter tiden gå. Oberoende hur du utvecklas som person, oberoende hur du lär dig gå vidare efter det som hänt och oberoende av vem du slutligen blir, kommer du ändå alltid att bära såren inom dig.

Heidi
Mobbningen pågick 2008–2009.

Läs nästa berättelse: Skällsorden förträngde min sexualitet

Läs fler #TaDetPåAllvar-berättelser

Läs också

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

  • Sex slutsatser av #tadetpåallvar

    Under den gångna veckan har Svenska Yle publicerat långt över hundra berättelser om mobbning som ni har skickat in till #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen. Vi har också lyft fram mobbning i tiotals artiklar och flera av våra radio- och tv-program. Här är sex slutsatser av vår öppna granskning.

  • Stina läste berättelserna - viktigast att någon lyssnar

    #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen bad Folkhälsans expert Stina Forsberg läsa igenom era berättelser om mobbning. Många beskriver hur viktigt det har varit att en vuxen tar den stora smärtan men också mindre kränkningar på allvar.

  • Jessicas mobbningshelvete urartade

    20-åriga Jessica är en av de första som skriver in till #tadetpåallvar. – Det var en snilleblixt. Jag hade precis hört att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Det fick mig att tänka på hur nära jag själv var, säger Jessica. Lyssna på hennes berättelse i ljudpodden här.

  • "Kiva Skola" garanterar ingenting

    Staten betalade miljoner för antimobbningsprogrammet Kiva Skola. Trots det saknas exakta uppgifter om i hur hög grad programmet används i skolorna. Så många som var fjärde skola som uppger sig vara en Kiva skola kanske inte använder programmet aktivt.

  • ”Mobbarens föräldrar bryr sig inte”

    En förälder skriver om hur dottern blir mobbad av ledaren i klassen som fått med sig alla klassens flickor. Lärarna ingriper inte och mobbarens föräldrar tycker att den mobbades familj svartmålar deras dotter.

  • Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

    Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Så här skriver Edit till #tadetpåallvar: Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad. I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka.

  • Polisen rycker ut mot mobbning varje vecka

    Polisen rycker nästan dagligen ut till finländska skolor. Den vanligaste orsaken är mobbning. I skolorna talar man om mobbning medan polisen talar hot, misshandel och ärekränkning. Tom blev mobbad från skolstarten. Hans föräldrar gjorde en polisanmälan efter en grov attack på honom. Polisen konstaterade att det var frågan om misshandel. Gärningsmännen var nio år.

  • Otydlig lag drabbar mobbade

    Om skolan inte klarar av att få slut på mobbningen är den drabbade rätt ensam. Den finländska lagen är vag och pekar inte ut någon ansvarig för att mobbningen ska sluta. Den myndighet som övervakar skolorna är frustrerad över bristande befogenheter.

  • Skolbesök och barnskydd då mobbning polisanmäls

    Bland de polisdistrikt som täcker Svenskfinland är det varje år tiotals mobbningsfall som polisanmäls. Merparten av fallen läggs ändå ner då gärningsmännen är under 15 år. Svenska Yles granskning visar att polisen mera går in för åtgärder som skolbesök och att kontakta barnskyddet.

  • "Mobbning går i arv"

    Maria var inte den första i familjen som kallades fet. Redan hennes mamma och mormor fick höra att de är feta vilket lett till att alla tre bantat hela livet. Nu har Marias dotter diagnosticerats med en ätstörning. Lyssna på ljudpodden för att höra deras berättelse.

  • Slagen på grund av min hudfärg

    Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.

  • Ingen tog Anna-Karin på allvar

    Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen från barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar leendet. Fortfarande finns det dagar då hon inte kan vistas utomhus.

  • Nätmobbarna följer dig överallt

    Nätmobbning tar sig i uttryck på många olika sätt, men den är oftast sammankopplad till traditionell mobbning. Överkonstapel Mikael Appel jobbar som nätpolis och säger att det är allas skyldighet att lite följa med vad som händer i andras liv.

  • Respekt motar mobbning

    Också i Västnyland har polisen fått rycka ut för att reda ut mobbningsfall i skolor, men det rör sig ändå om rätt få fall jämfört med andra områden i Svenskfinland. För att förhindra mobbning rör sig närpolisen - eller skolpolisen - i skolorna för att lära ut respekt för medmänniskor.

  • Obs-debatt om mobbning

    Obs följer kampanjen #TaDetPåAllvar och diskuterar mobbning med krisarbetaren Camilla Laine, forskarsocialarbetaren Frida Westerback, journalisten Kia Svaetichin och Daniel Hilli som mobbats.

  • #TaDetPåAllvar engagerar

    Kampanjen #TaDetPåAllvar visar en sida av Svenskfinland som vi sällan talar om. Det har kommit in massvis med historier, och budskapet om att vi ska ta mobbningen på allvar har engagerat oss alla. Här är ett axplock av era reaktioner.

  • Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

    För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte lätt eftersom jag jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga. Men i barndomshemmet, längst in i garderoben, ligger mina dagböcker från lågstadiet som väcker allt till liv igen.

  • Pia Abrahamsson: Hormärket!

    Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag trodde jag var speciell.