Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 171: Läraren mobbade honom – hade jag kunnat stoppa det?

Papper ligger på golvet i en korridor.
Papper ligger på golvet i en korridor. Bild: Yle / Eva-Maria Koskinen mobbare

Ellen hade själv blivit mobbad och kände starkt för klasskompisen som också mobbades – av sin lärare. Hon tänker ofta på hur jobbigt han hade det och frågar sig: Hade jag kunnat sätta stopp för det?

Så här skriver Ellen till #tadetpåallvar:

I min klass gick en pojke som mobbades svårt. Vi gick i samma klass under lågstadiet och högstadiet. Jag gick i ett medelstort lågstadium medan högstadiet väldigt stort. I högstadiet fanns det dels några bråkiga pojkar på klassen som tyckte om att håna andra, dels en lärare som var väldigt fräck mot eleverna.

Pojken slutade komma till skolan. En dag kom psykologen in i klassen tillsammans med klassläraren.

I början mobbade de bråkiga pojkarna mej. En gång satt de bakom mig på timmen och upprepade det jag sagt men fånig röst. När timmen var slut brast jag ut i gråt. Senare var det några flickor från min klass som pratade med mig i bussen. Jag berättade för dem om hur jag led av bråkpojkarnas beteende. Flickorna sa att de skulle tala med dem och jag tror att det hjälpte. Jag tycker inte det hände så mycket efter det. Högstadiet gick alltså okej för min del. Jag hade mycket bra vänner i min klass som visade att de var på min sida.

Klasskompisen blev hackkyckling

Det fanns en kille i klassen som hade det mycket värre. Han var av någon anledning lätt att mobba, väldigt liten och snäll. Bråkpojkarna satt ofta på timmarna och pratade hånfullt och ropade på honom på ett förlöjligande sätt.

Men allra värst var det en lärare utsatte den mobbade pojken för. Många gillade läraren som var av den gamla skolan. Många skärpte sig ovanligt mycket på hans timmar. Man skulle kunna läxan på hans timmar, annars fick man bakläxa.

Den mobbade pojken i min klass blev hans hackkyckling. Han hade väl lite svårt att lära sig. I början försökte han verkligen och han läste på sin bakläxa så mycket han förmådde. En dag i sjuan förhörde läraren pojken tills han inte längre kunde svara på frågorna. Då skällde han ut pojken och gav honom ett fult smeknamn som han bar med sig genom hela högstadiet.

Hotade sänka tidigare betyg

Många var också rädda för läraren. Några flickor brukade ringa till mig för att be mig berätta om vad han gått igenom på timmen. De klarade inte av att anteckna allt. De visste att jag alltid kunde allting, var intresserad av ämnet, hade lätt för att lära mig och dessutom skrev rent anteckningarna. Ofta tyckte jag att jag visste bättre än läraren själv vad han hade gått igenom senast.

Droppen kom för pojken på nians vår. Läraren hade oss i två ämnen: vi hade ena ämnet på hösten och det andra på våren. På hösten fick pojken vitsordet fem. På våren tyckte läraren att pojken inte kunde någonting och skällde ut honom och förklarade att han skulle ge en fyra. Läraren visste att man inte kunde stanna på klassen med bara en fyra och hotade därför med att sänka också höstens betyg till en fyra.

Jag tror att det hade behövts ganska lite för att lärarens mobbning i ett tidigare skede. Jag funderade ibland själv på att ställa mig upp mot läraren

Lärare fortsatte ostört

Pojken slutade komma till skolan. En dag kom psykologen in i klassen tillsammans med klassläraren. Hon förklarade att de ville veta om vi visste något vad som kunde vara i oordning. De mobbade pojken hade nämligen vägrat komma till skolan på tre veckor.

Alla satt tysta. Sedan berättade en elev att läraren lovat sänka pojkens betyg från i höstas till en fyra. Psykologen verkade vara nöjd över att höra det. Jag hade gärna berättat mera, men ville inte då inför hela klassen. Jag önskade att hon hade skrivit sitt telefonnummer på svarta tavlan eller berättat var man kan träffa henne.

Jag funderade på att ringa hem till pojkens föräldrar, men jag kände inte egentligen honom. ”Och när han kommer tillbaka, tänk på att vara snälla med honom”, sa psykologen innan hon gick igen.

Efter detta kom pojken tillbaka. Den mobbande lärarens timmar gick han inte mera på utan hade de ämnena med en annan klass. Läraren använde en timme till att sårat och surt förklara hur vissa lata barn får ha timmar med en snäll tant och inte behöver skärpa sig.

Hade jag kunnat hjälpa?

Läraren fick arbeta vidare. Ingen bad om ursäkt inför klassen eller förklarade att en lärare verkligen inte får bete sig så. Det fortsatte som om inget hänt.

Jag tror att det hade behövts ganska lite för att lärarens mobbning i ett tidigare skede. Jag funderade ibland själv på att ställa mig upp mot läraren när han inte hade någon hållhake på mig. Många flickor kunde efter timmen ondgöra sig över hur orättvis läraren hade varit mot pojken. Mobbningen hade kunnat sluta i pojkens fall, om han inte varit så ensam.

Nu efteråt tänker jag väldigt ofta på honom. Kunde han ha varit med i vår vänskapskets och fått det stöd han behövde?

Ellen
Namnet är fingerat.
Mobbningen pågick 1991–1993.

Läs nästa berättelse: Jag mobbades av mina läkare

Läs fler #TaDetPåAllvar-berättelser

Läs också

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

  • Sex slutsatser av #tadetpåallvar

    Under den gångna veckan har Svenska Yle publicerat långt över hundra berättelser om mobbning som ni har skickat in till #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen. Vi har också lyft fram mobbning i tiotals artiklar och flera av våra radio- och tv-program. Här är sex slutsatser av vår öppna granskning.

  • Stina läste berättelserna - viktigast att någon lyssnar

    #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen bad Folkhälsans expert Stina Forsberg läsa igenom era berättelser om mobbning. Många beskriver hur viktigt det har varit att en vuxen tar den stora smärtan men också mindre kränkningar på allvar.

  • Jessicas mobbningshelvete urartade

    20-åriga Jessica är en av de första som skriver in till #tadetpåallvar. – Det var en snilleblixt. Jag hade precis hört att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Det fick mig att tänka på hur nära jag själv var, säger Jessica. Lyssna på hennes berättelse i ljudpodden här.

  • "Kiva Skola" garanterar ingenting

    Staten betalade miljoner för antimobbningsprogrammet Kiva Skola. Trots det saknas exakta uppgifter om i hur hög grad programmet används i skolorna. Så många som var fjärde skola som uppger sig vara en Kiva skola kanske inte använder programmet aktivt.

  • ”Mobbarens föräldrar bryr sig inte”

    En förälder skriver om hur dottern blir mobbad av ledaren i klassen som fått med sig alla klassens flickor. Lärarna ingriper inte och mobbarens föräldrar tycker att den mobbades familj svartmålar deras dotter.

  • Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

    Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Så här skriver Edit till #tadetpåallvar: Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad. I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka.

  • Polisen rycker ut mot mobbning varje vecka

    Polisen rycker nästan dagligen ut till finländska skolor. Den vanligaste orsaken är mobbning. I skolorna talar man om mobbning medan polisen talar hot, misshandel och ärekränkning. Tom blev mobbad från skolstarten. Hans föräldrar gjorde en polisanmälan efter en grov attack på honom. Polisen konstaterade att det var frågan om misshandel. Gärningsmännen var nio år.

  • Otydlig lag drabbar mobbade

    Om skolan inte klarar av att få slut på mobbningen är den drabbade rätt ensam. Den finländska lagen är vag och pekar inte ut någon ansvarig för att mobbningen ska sluta. Den myndighet som övervakar skolorna är frustrerad över bristande befogenheter.

  • Skolbesök och barnskydd då mobbning polisanmäls

    Bland de polisdistrikt som täcker Svenskfinland är det varje år tiotals mobbningsfall som polisanmäls. Merparten av fallen läggs ändå ner då gärningsmännen är under 15 år. Svenska Yles granskning visar att polisen mera går in för åtgärder som skolbesök och att kontakta barnskyddet.

  • "Mobbning går i arv"

    Maria var inte den första i familjen som kallades fet. Redan hennes mamma och mormor fick höra att de är feta vilket lett till att alla tre bantat hela livet. Nu har Marias dotter diagnosticerats med en ätstörning. Lyssna på ljudpodden för att höra deras berättelse.

  • Slagen på grund av min hudfärg

    Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.

  • Ingen tog Anna-Karin på allvar

    Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen från barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar leendet. Fortfarande finns det dagar då hon inte kan vistas utomhus.

  • Nätmobbarna följer dig överallt

    Nätmobbning tar sig i uttryck på många olika sätt, men den är oftast sammankopplad till traditionell mobbning. Överkonstapel Mikael Appel jobbar som nätpolis och säger att det är allas skyldighet att lite följa med vad som händer i andras liv.

  • Respekt motar mobbning

    Också i Västnyland har polisen fått rycka ut för att reda ut mobbningsfall i skolor, men det rör sig ändå om rätt få fall jämfört med andra områden i Svenskfinland. För att förhindra mobbning rör sig närpolisen - eller skolpolisen - i skolorna för att lära ut respekt för medmänniskor.

  • Obs-debatt om mobbning

    Obs följer kampanjen #TaDetPåAllvar och diskuterar mobbning med krisarbetaren Camilla Laine, forskarsocialarbetaren Frida Westerback, journalisten Kia Svaetichin och Daniel Hilli som mobbats.

  • #TaDetPåAllvar engagerar

    Kampanjen #TaDetPåAllvar visar en sida av Svenskfinland som vi sällan talar om. Det har kommit in massvis med historier, och budskapet om att vi ska ta mobbningen på allvar har engagerat oss alla. Här är ett axplock av era reaktioner.

  • Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

    För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte lätt eftersom jag jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga. Men i barndomshemmet, längst in i garderoben, ligger mina dagböcker från lågstadiet som väcker allt till liv igen.

  • Pia Abrahamsson: Hormärket!

    Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag trodde jag var speciell.