Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 172: Jag mobbades av mina läkare

Exitskylt.
Exitskylt. Bild: Yle / Peter Sjöholm #tadetpåallvar

En patients smärta och tidigare diagnos räckte inte till för att hon skulle tas på allvar av läkarna. Istället ledde sjukhusbesöken till mobbning där hela avdelningen deltog.

Så här skriver signaturen "När ingen lyssnar" till #tadetpåallvar:

Jag blev grovt mobbad då jag låg intagen på sjukhus. Hela avdelningen deltog i mobbningen. Jag blev stämplad som "tok i huvudet" när jag led av svår endometrios (en sjukdom som innebär att livmoderslemhinnan, eller rester av den, inte bara finns i livmodern utan även utanför, red.anm.) och adenomyos (endometrios i livmodermuskulaturen, red.anm).

På grund av händelserna i år har jag förlorat all tillit till läkarna

Mina smärtor ansågs vara påhittade och någonting att skratta åt, en gynekolog till och med knackade mig i huvudet och sade: ”Var rädd att endometrios inte går upp till hjärnan din". Jag fick ingen riktig vård, personalen såg mig inte i ögonen och under läkarrundan lämnade läkarna mig emellan. Dessutom blev mina patientuppgifter upplästa i väntrummet då andra patienter var närvarande.

Jag hade en kronisk smärta som inte ansågs vara på riktigt utan bara förekomma i min egen fantasi. Jag var inte sjuk på riktigt som de andra "riktiga" patienterna och jag var bara ute efter uppmärksamhet.

Fick tillbringa en helg utan vård

Det hemskaste var att jag har varit diagnostiserad med endometrios och adenomyos sedan 2005 när jag hade ett kirurgiskt ingrepp på grund av sjukdomarna. Ju sämre jag mådde och ju grövre smärtor jag hade, desto sämre behandlades jag. De ringde till och med efter en psykiater och gjorde det så att alla andra patienter hörde det. Då jag blev intagen som jourpatient rörde läkarna inte vid mig. Jag fick bara ligga där i en säng med fruktansvärda smärtor under en hel helg, utan att bli undersökt av en läkare.

I år hade jag ett nytt kirurgiskt ingrepp. Då hittade läkarna endometrios på vänstra sidan av bäckenet och tog bort hela den högra äggstocken. Diagnosen blev endometriosis pelvis och endometriosis ovarii. Endometriosen var överallt där jag hade sagt att smärtan (och endometriosen) var. Även om jag äntligen fick någon slags vård ser jag ingen slut på mobbningen från personalen på sjukhuset. Mobbningen har bara tagit andra former. Jag får ingen hjälp någonstans och är jätterädd hela tiden.

På grund av händelserna i år har jag förlorat all tillit till läkarna, jag har blivit diagnostiserad med posttraumatiskt stressyndrom och jag är jätterädd för min gynekolog. Jag kan fortfarande inte tro att sådant kan hända i Finland. Jag skulle kanske kunna förstå det som har hänt om jag inte redan hade diagnosen sen året 2005. Har aldrig i livet känt mig så ensam, rädd och hjälplös.

"När ingen lyssnar"
Mobbningen pågick 2013–2014.

Läs nästa berättelse: Skolan lyssnade inte

Läs fler #TaDetPåAllvar-berättelser

Läs också

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

  • Sex slutsatser av #tadetpåallvar

    Under den gångna veckan har Svenska Yle publicerat långt över hundra berättelser om mobbning som ni har skickat in till #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen. Vi har också lyft fram mobbning i tiotals artiklar och flera av våra radio- och tv-program. Här är sex slutsatser av vår öppna granskning.

  • Stina läste berättelserna - viktigast att någon lyssnar

    #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen bad Folkhälsans expert Stina Forsberg läsa igenom era berättelser om mobbning. Många beskriver hur viktigt det har varit att en vuxen tar den stora smärtan men också mindre kränkningar på allvar.

  • Jessicas mobbningshelvete urartade

    20-åriga Jessica är en av de första som skriver in till #tadetpåallvar. – Det var en snilleblixt. Jag hade precis hört att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Det fick mig att tänka på hur nära jag själv var, säger Jessica. Lyssna på hennes berättelse i ljudpodden här.

  • "Kiva Skola" garanterar ingenting

    Staten betalade miljoner för antimobbningsprogrammet Kiva Skola. Trots det saknas exakta uppgifter om i hur hög grad programmet används i skolorna. Så många som var fjärde skola som uppger sig vara en Kiva skola kanske inte använder programmet aktivt.

  • ”Mobbarens föräldrar bryr sig inte”

    En förälder skriver om hur dottern blir mobbad av ledaren i klassen som fått med sig alla klassens flickor. Lärarna ingriper inte och mobbarens föräldrar tycker att den mobbades familj svartmålar deras dotter.

  • Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

    Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Så här skriver Edit till #tadetpåallvar: Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad. I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka.

  • Polisen rycker ut mot mobbning varje vecka

    Polisen rycker nästan dagligen ut till finländska skolor. Den vanligaste orsaken är mobbning. I skolorna talar man om mobbning medan polisen talar hot, misshandel och ärekränkning. Tom blev mobbad från skolstarten. Hans föräldrar gjorde en polisanmälan efter en grov attack på honom. Polisen konstaterade att det var frågan om misshandel. Gärningsmännen var nio år.

  • Otydlig lag drabbar mobbade

    Om skolan inte klarar av att få slut på mobbningen är den drabbade rätt ensam. Den finländska lagen är vag och pekar inte ut någon ansvarig för att mobbningen ska sluta. Den myndighet som övervakar skolorna är frustrerad över bristande befogenheter.

  • Skolbesök och barnskydd då mobbning polisanmäls

    Bland de polisdistrikt som täcker Svenskfinland är det varje år tiotals mobbningsfall som polisanmäls. Merparten av fallen läggs ändå ner då gärningsmännen är under 15 år. Svenska Yles granskning visar att polisen mera går in för åtgärder som skolbesök och att kontakta barnskyddet.

  • "Mobbning går i arv"

    Maria var inte den första i familjen som kallades fet. Redan hennes mamma och mormor fick höra att de är feta vilket lett till att alla tre bantat hela livet. Nu har Marias dotter diagnosticerats med en ätstörning. Lyssna på ljudpodden för att höra deras berättelse.

  • Slagen på grund av min hudfärg

    Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.

  • Ingen tog Anna-Karin på allvar

    Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen från barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar leendet. Fortfarande finns det dagar då hon inte kan vistas utomhus.

  • Nätmobbarna följer dig överallt

    Nätmobbning tar sig i uttryck på många olika sätt, men den är oftast sammankopplad till traditionell mobbning. Överkonstapel Mikael Appel jobbar som nätpolis och säger att det är allas skyldighet att lite följa med vad som händer i andras liv.

  • Respekt motar mobbning

    Också i Västnyland har polisen fått rycka ut för att reda ut mobbningsfall i skolor, men det rör sig ändå om rätt få fall jämfört med andra områden i Svenskfinland. För att förhindra mobbning rör sig närpolisen - eller skolpolisen - i skolorna för att lära ut respekt för medmänniskor.

  • Obs-debatt om mobbning

    Obs följer kampanjen #TaDetPåAllvar och diskuterar mobbning med krisarbetaren Camilla Laine, forskarsocialarbetaren Frida Westerback, journalisten Kia Svaetichin och Daniel Hilli som mobbats.

  • #TaDetPåAllvar engagerar

    Kampanjen #TaDetPåAllvar visar en sida av Svenskfinland som vi sällan talar om. Det har kommit in massvis med historier, och budskapet om att vi ska ta mobbningen på allvar har engagerat oss alla. Här är ett axplock av era reaktioner.

  • Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

    För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte lätt eftersom jag jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga. Men i barndomshemmet, längst in i garderoben, ligger mina dagböcker från lågstadiet som väcker allt till liv igen.

  • Pia Abrahamsson: Hormärket!

    Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag trodde jag var speciell.