Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 174: Jag tatuerade mitt motto

Papper ligger på golvet i en korridor.
Papper ligger på golvet i en korridor. Bild: Yle / Eva-Maria Koskinen mobbare

Hon var överviktig och valdes därför snabbt till mobbningsoffer. Mobbningen följde med Heidi genom hela grundskolan och har gett henne djup depression.

Så här skriver Heidi till #tadetpåallvar:

Jag har blivit mobbad i hela grundskolan. Det satte igång inom en månad efter att jag börjat i årskurs ett. På rasterna var jag oftast ensam. Jag hade inte heller alltför mycket vänner utanför skolan.

I årskurs tre så blev det ännu värre. Då lämnades jag ännu mera ensam, både under rasterna och timmarna. Klassens pojkar började säga fula saker: att jag var ful, fet, idiot med mera. Jag har alltid varit överviktig så det var lätt för dem att välja mig som måltavla. Jag sade aldrig emot dem, var bara tyst.

Till slut vägrade jag att gå till skolan. Jag bara grät och grät hemma och berättade för mamma: ”jag vill inte fara till skolan, jag vill inte fara till skolan. Jag har inga kompisar, alla mobbar mig”. Då tog mamma kontakt med min lärare. Läraren ville först prata med mig om saken och sedan tog hon in mobbarna och talade med dem. Efter det kom en av mobbarna och bad om ursäkt. Han slutade mobba ett tag tills det fortsatte igen.

Mobbningen följde efter mig

Sedan flyttade vi till en annan ort från och med femman. Där blev jag också mobbad av skolans äldsta elever för jag var ny i den lilla skolan med under hundra elever. Igen var det lätt att mobba mig för att jag var överviktig. I årskurs sex lugnade mobbningen ned sig lite, vilket var jätteskönt.

I högstadiet blev jag igen mobbad av mina klasskamrater. Jag blev igen lämnad utanför när vi skulle ha grupparbete och satt ensam på timmarna. Jag skolkade mycket för jag inte ville vara i skolan och bli lämnad ensam. Jag ville inte att alla skulle se på mig och viska med sina kompisar.

Dilligaf gav styrka

På grund av mobbningen har jag lidit av djup depression i ungefär 6–8 år. Jag får också panikångestattacker och litar inte på människor. Jag känner inte mig trygg med nya människor och släpper dem inte nära mig.

Nu har jag gått cirka två år i psykoterapi. Nu först börjar jag komma över den skit jag tvingats ta emot. Ännu får jag panikångestattacker ibland, men inte lika ofta. Jag mår ännu psykiskt dåligt av mobbningen men har börjat lära mig att inte lyssna på vad folk säger.

Jag tog en tatuering med en text som fått mig att bli starkare för varje dag: Dilligaf (=Do I Look Like I Give A Fuck). Fast det kommer att räcka länge innan jag är helt frisk igen.

Heidi
Mobbningen pågick 1998–2007.

Läs nästa berättelse: Jag var en mobbare

Läs fler #TaDetPåAllvar-berättelser

Läs också

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

  • Sex slutsatser av #tadetpåallvar

    Under den gångna veckan har Svenska Yle publicerat långt över hundra berättelser om mobbning som ni har skickat in till #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen. Vi har också lyft fram mobbning i tiotals artiklar och flera av våra radio- och tv-program. Här är sex slutsatser av vår öppna granskning.

  • Stina läste berättelserna - viktigast att någon lyssnar

    #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen bad Folkhälsans expert Stina Forsberg läsa igenom era berättelser om mobbning. Många beskriver hur viktigt det har varit att en vuxen tar den stora smärtan men också mindre kränkningar på allvar.

  • Jessicas mobbningshelvete urartade

    20-åriga Jessica är en av de första som skriver in till #tadetpåallvar. – Det var en snilleblixt. Jag hade precis hört att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Det fick mig att tänka på hur nära jag själv var, säger Jessica. Lyssna på hennes berättelse i ljudpodden här.

  • "Kiva Skola" garanterar ingenting

    Staten betalade miljoner för antimobbningsprogrammet Kiva Skola. Trots det saknas exakta uppgifter om i hur hög grad programmet används i skolorna. Så många som var fjärde skola som uppger sig vara en Kiva skola kanske inte använder programmet aktivt.

  • ”Mobbarens föräldrar bryr sig inte”

    En förälder skriver om hur dottern blir mobbad av ledaren i klassen som fått med sig alla klassens flickor. Lärarna ingriper inte och mobbarens föräldrar tycker att den mobbades familj svartmålar deras dotter.

  • Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

    Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Så här skriver Edit till #tadetpåallvar: Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad. I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka.

  • Polisen rycker ut mot mobbning varje vecka

    Polisen rycker nästan dagligen ut till finländska skolor. Den vanligaste orsaken är mobbning. I skolorna talar man om mobbning medan polisen talar hot, misshandel och ärekränkning. Tom blev mobbad från skolstarten. Hans föräldrar gjorde en polisanmälan efter en grov attack på honom. Polisen konstaterade att det var frågan om misshandel. Gärningsmännen var nio år.

  • Otydlig lag drabbar mobbade

    Om skolan inte klarar av att få slut på mobbningen är den drabbade rätt ensam. Den finländska lagen är vag och pekar inte ut någon ansvarig för att mobbningen ska sluta. Den myndighet som övervakar skolorna är frustrerad över bristande befogenheter.

  • Skolbesök och barnskydd då mobbning polisanmäls

    Bland de polisdistrikt som täcker Svenskfinland är det varje år tiotals mobbningsfall som polisanmäls. Merparten av fallen läggs ändå ner då gärningsmännen är under 15 år. Svenska Yles granskning visar att polisen mera går in för åtgärder som skolbesök och att kontakta barnskyddet.

  • "Mobbning går i arv"

    Maria var inte den första i familjen som kallades fet. Redan hennes mamma och mormor fick höra att de är feta vilket lett till att alla tre bantat hela livet. Nu har Marias dotter diagnosticerats med en ätstörning. Lyssna på ljudpodden för att höra deras berättelse.

  • Slagen på grund av min hudfärg

    Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.

  • Ingen tog Anna-Karin på allvar

    Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen från barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar leendet. Fortfarande finns det dagar då hon inte kan vistas utomhus.

  • Nätmobbarna följer dig överallt

    Nätmobbning tar sig i uttryck på många olika sätt, men den är oftast sammankopplad till traditionell mobbning. Överkonstapel Mikael Appel jobbar som nätpolis och säger att det är allas skyldighet att lite följa med vad som händer i andras liv.

  • Respekt motar mobbning

    Också i Västnyland har polisen fått rycka ut för att reda ut mobbningsfall i skolor, men det rör sig ändå om rätt få fall jämfört med andra områden i Svenskfinland. För att förhindra mobbning rör sig närpolisen - eller skolpolisen - i skolorna för att lära ut respekt för medmänniskor.

  • Obs-debatt om mobbning

    Obs följer kampanjen #TaDetPåAllvar och diskuterar mobbning med krisarbetaren Camilla Laine, forskarsocialarbetaren Frida Westerback, journalisten Kia Svaetichin och Daniel Hilli som mobbats.

  • #TaDetPåAllvar engagerar

    Kampanjen #TaDetPåAllvar visar en sida av Svenskfinland som vi sällan talar om. Det har kommit in massvis med historier, och budskapet om att vi ska ta mobbningen på allvar har engagerat oss alla. Här är ett axplock av era reaktioner.

  • Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

    För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte lätt eftersom jag jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga. Men i barndomshemmet, längst in i garderoben, ligger mina dagböcker från lågstadiet som väcker allt till liv igen.

  • Pia Abrahamsson: Hormärket!

    Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag trodde jag var speciell.