Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 175: Jag var en mobbare

Man sitter på ändan av en bänk
Man sitter på ändan av en bänk Bild: Yle / Eva-Maria Koskinen #tadetpåallvar

Anders hör till de mobbare som ångar sig. Nu har han bett om förlåtelse och också blivit förlåten.

Så här skriver Anders till #tadetpåallvar:

Jag var en mobbare. Mobbaren i mig fick komma fram. Det började redan när jag var i 5-6 årsåldern. Det var i dagis. Jag sade elaka saker åt en pojke. Jag minns inte vad jag sade, men jag minns att en annan pojke stod upp för honom. Tack gode Gud för den pojken som gjorde det.

Kanske anonyma mobbare skulle vara bra? Ett tolvstegsprogram för mobbare.

Jag förstår inte varför jag började mobba. Jag tycker mig inte minnas att sådant skulle ha funnits med hemifrån på något sätt. Det närmaste jag kan komma är mitt svaga självförtroende; att jag på grund av det hävde mig själv på andras bekostnad.

Genom låg- och högstadiet var jag med och mobbade en klasskamrat. Jag tycker så synd om honom och det tar så ont i mitt hjärta då jag tänker på all ondska han fick utstå. Hur kunde jag göra så? Jag är en väldigt känslig person, men då var jag verkligen inte det.

Kommer aldrig att glömma ondskan

För några år sen ringde jag upp honom och bad om förlåtelse och blev också förlåten. Jag är oerhört tacksam för att han kunde förlåta mig. Samtidigt kommer jag aldrig att glömma hur ondskan fick härja genom mig.

Jag vet inte hur många mobbare som har insett och upplevt skulden av det de gjort. Jag tror verkligen det skulle vara bra om det fick komma fram i ljuset; att man fick prata om det på olika sätt. Kanske anonyma mobbare skulle vara bra? Ett tolvstegsprogram för mobbare.

Tänk om det fanns kända personer som har varit mobbare som skulle våga stiga fram och prata om det. Där kommer ändå ett stort hinder. Att våga. Jag känner att jag inte vågar göra det. Om jag hade varit ensam och inte haft min familj att tänka på skulle det ha funnits en liten chans men det skulle nog vara skrämmande.

Till den som mobbar: Sluta mobba. Tänk om det var din nära och kära som blev mobbad. Hur skulle de känna det? Välj kärlek och godhet istället.

Till den som mobbat och ångrar sig: Du är på rätt väg. Fortsätt gå den. Den leder dig rätt.

Till den som har blivit mobbad: Överflödande kärlek önskar jag dig. Överflödande kärlek som helar alla dina sår. Jag är så oerhört ledsen över allt du har fått utstå, att du har fått agera spottkopp och hackkyckling på grund av oss mobbares usla självförtroende och maktbegär. Vi är de usla. Du är den fina.

En dag kommer de sista att bli de första och de första att bli de sista.

Med en önskan om ånger, försoning och förlåtelse.

Anders
Namnet är fingerat.
Mobbningen pågick under 1980- och 1990-talet.

Läs fler #TaDetPåAllvar-berättelser

Läs också

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

  • Sex slutsatser av #tadetpåallvar

    Under den gångna veckan har Svenska Yle publicerat långt över hundra berättelser om mobbning som ni har skickat in till #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen. Vi har också lyft fram mobbning i tiotals artiklar och flera av våra radio- och tv-program. Här är sex slutsatser av vår öppna granskning.

  • Stina läste berättelserna - viktigast att någon lyssnar

    #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen bad Folkhälsans expert Stina Forsberg läsa igenom era berättelser om mobbning. Många beskriver hur viktigt det har varit att en vuxen tar den stora smärtan men också mindre kränkningar på allvar.

  • Jessicas mobbningshelvete urartade

    20-åriga Jessica är en av de första som skriver in till #tadetpåallvar. – Det var en snilleblixt. Jag hade precis hört att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Det fick mig att tänka på hur nära jag själv var, säger Jessica. Lyssna på hennes berättelse i ljudpodden här.

  • "Kiva Skola" garanterar ingenting

    Staten betalade miljoner för antimobbningsprogrammet Kiva Skola. Trots det saknas exakta uppgifter om i hur hög grad programmet används i skolorna. Så många som var fjärde skola som uppger sig vara en Kiva skola kanske inte använder programmet aktivt.

  • ”Mobbarens föräldrar bryr sig inte”

    En förälder skriver om hur dottern blir mobbad av ledaren i klassen som fått med sig alla klassens flickor. Lärarna ingriper inte och mobbarens föräldrar tycker att den mobbades familj svartmålar deras dotter.

  • Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

    Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Så här skriver Edit till #tadetpåallvar: Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad. I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka.

  • Polisen rycker ut mot mobbning varje vecka

    Polisen rycker nästan dagligen ut till finländska skolor. Den vanligaste orsaken är mobbning. I skolorna talar man om mobbning medan polisen talar hot, misshandel och ärekränkning. Tom blev mobbad från skolstarten. Hans föräldrar gjorde en polisanmälan efter en grov attack på honom. Polisen konstaterade att det var frågan om misshandel. Gärningsmännen var nio år.

  • Otydlig lag drabbar mobbade

    Om skolan inte klarar av att få slut på mobbningen är den drabbade rätt ensam. Den finländska lagen är vag och pekar inte ut någon ansvarig för att mobbningen ska sluta. Den myndighet som övervakar skolorna är frustrerad över bristande befogenheter.

  • Skolbesök och barnskydd då mobbning polisanmäls

    Bland de polisdistrikt som täcker Svenskfinland är det varje år tiotals mobbningsfall som polisanmäls. Merparten av fallen läggs ändå ner då gärningsmännen är under 15 år. Svenska Yles granskning visar att polisen mera går in för åtgärder som skolbesök och att kontakta barnskyddet.

  • "Mobbning går i arv"

    Maria var inte den första i familjen som kallades fet. Redan hennes mamma och mormor fick höra att de är feta vilket lett till att alla tre bantat hela livet. Nu har Marias dotter diagnosticerats med en ätstörning. Lyssna på ljudpodden för att höra deras berättelse.

  • Slagen på grund av min hudfärg

    Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.

  • Ingen tog Anna-Karin på allvar

    Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen från barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar leendet. Fortfarande finns det dagar då hon inte kan vistas utomhus.

  • Nätmobbarna följer dig överallt

    Nätmobbning tar sig i uttryck på många olika sätt, men den är oftast sammankopplad till traditionell mobbning. Överkonstapel Mikael Appel jobbar som nätpolis och säger att det är allas skyldighet att lite följa med vad som händer i andras liv.

  • Respekt motar mobbning

    Också i Västnyland har polisen fått rycka ut för att reda ut mobbningsfall i skolor, men det rör sig ändå om rätt få fall jämfört med andra områden i Svenskfinland. För att förhindra mobbning rör sig närpolisen - eller skolpolisen - i skolorna för att lära ut respekt för medmänniskor.

  • Obs-debatt om mobbning

    Obs följer kampanjen #TaDetPåAllvar och diskuterar mobbning med krisarbetaren Camilla Laine, forskarsocialarbetaren Frida Westerback, journalisten Kia Svaetichin och Daniel Hilli som mobbats.

  • #TaDetPåAllvar engagerar

    Kampanjen #TaDetPåAllvar visar en sida av Svenskfinland som vi sällan talar om. Det har kommit in massvis med historier, och budskapet om att vi ska ta mobbningen på allvar har engagerat oss alla. Här är ett axplock av era reaktioner.

  • Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

    För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte lätt eftersom jag jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga. Men i barndomshemmet, längst in i garderoben, ligger mina dagböcker från lågstadiet som väcker allt till liv igen.

  • Pia Abrahamsson: Hormärket!

    Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag trodde jag var speciell.