Hoppa till huvudinnehåll

Europavalet i Tyskland: AfD och tomrummet till höger

En anhängare av partiet AfD bär en flagga med partiets logo på.
En anhängare av partiet AfD bär en flagga med partiets logo på. Bild: EPA/HANNIBAL HANSCHKE afd

I många europeiska länder har man under veckan grubblat över resultatet i söndagens Europaval. I många länder blev valet en klar framgång för populister, nationalister och högerextremister. Också i Tyskland har ett nytt högerparti tagit plats på den politiska arenan. AfD:s valseger betyder ändå inte att den politiska ytterhögern för tillfället skulle vara särskilt stark i Tyskland, tvärtom.

Den här gången hade de sin stora chans. En chans som de rätt så små partierna ytterst ute på högerkanten normalt brukar sakna i Tyskland. Den tyska författningsdomstolen hade inför Europavalet slagit fast att valet den här gången måste genomföras utan en så kallad röstspärr. I de flesta tyska val ligger spärren på fem procent, för Europavalet hade regeringen föreslagit en spärr på tre procent.

Domarna i Karlsruhe ansåg ändå att en spärr i det här fallet strider mot den tyska författningen, bland annat med hänvisning till att styrkeförhållandena i Europaparlamentet saknar betydelse, eftersom ingen regering ska bildas. De 19 småpartier som hade klagat över spärren, däribland ytterhögerpartiet NPD, fick alltså rätt.

I Weimarrepubliken (1918 – 1933), efter det första världskriget och det tyska kejsardömets fall, var den nya parlamentariska demokratin synnerligen bräcklig. Regeringsbildningarna var ofta mycket kortvariga och som mest satt hela 17 partier i det dåvarande tyska parlamentet. Det demokratiska systemets bräcklighet och de små partiernas svaghet var en bidragande faktor till att varken institutionerna eller de politiska partierna hade en möjlighet att motarbeta det Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiets tillväxt och maktanspråk.

För att förhindra att något liknande ska upprepa sig, blev det efter det andra världskriget klart att Västtyskland kommer att ha en röstspärr till förbundsdagen och delstatsparlamenten. Sedan år 1953 ligger röstspärren i valen till den tyska förbundsdagen alltså på fem procent och det här har varit ett oöverkomligt hinder för många småpartier, bland annat för dagens ”nationalister”, som de själva gärna vill kalla sig.

Förhoppningarna grusades

I Europavalet 2014 stod möjlighetens dörr nu äntligen på vid gavel. Med de redan från fjolårets förbundsdagsval kända valsloganerna ”Maria statt Sharia” (Maria i stället för sharia) och ”Geld für die Oma statt für Sinti & Roma” (Pengar åt mormor i stället för åt romer) ville ytterhögerpartiet NPD nu ta flera mandat i Strasbourg.

Det i delstaten Nordrhein-Westfalen aktiva Pro NRW, som brukar demonstrera vid moskéer och salafisters sammanträden, presenterade en landsomfattande kandidatlista i hopp om mandat. Samma förhoppningar närde förstås också Republikanerna, som i sitt valprogram kräver ett stopp för invandringen till det tyska socialsystemet.

Men vad hände i Europavalet 2014? För den tyska ytterhögern, för ”nationalisterna” och islamofoberna blev det till slut bara ett ynka mandat i Europaparlamentet. Med en procent av rösterna togs det mandatet av NPD, som nu skickar sin tidigare långvarige ordförande Udo Voigt till Bryssel och Strasbourg. Om det finns någon som vill samarbeta med högerradikalen återstår att se, likaså väntar många med spänning på hur Voigt ska börja genomföra partiets valprogram, det vill säga att få Tyskland att gå ut ur EU.

Också för de övriga partierna ute på den yttersta högerkanten var valsöndagen en dyster dag. Republikanerna fick nöja sig med 0,4 procent av rösterna och ännu sämre gick det för Pro NRW. Trots stora rubriker och stort ståhej kring rörelsens verksamhet, kunde man inte skrapa ihop mer än 0,2 procent av rösterna. Till och med på hemmaplan i delstaten Nordrhein-Westfalen blev man långt under enprocentssträcket.

Den politiska ytterhögern backar

Den politiska ytterhögern i Tyskland har det till all lycka svårt just nu. I kommunalvalet i den östtyska delstaten Sachsen, som hölls samtidigt med Europavalet, fick NPD visserligen över tre procent av rösterna, men trots det kan man tala om en kris. Under hösten ordnas delstatsval i tre östtyska delstater och för tillfället ser det ut som om ytterhögern kan komma att bli utan mandat i parlamenten. Åren då man med buller och bång stormade ett delstatsparlament efter ett annat, verkar vara över. I väst har partiet för tillfället ingen som helst chans till framgång.

NPD-anhängare den 1 maj under en demonstration som urartade i bråk mellan vänsteranhängare och högern.
NPD-anhängare den 1 maj under en demonstration som urartade i bråk mellan vänsteranhängare och högern. Bild: EPA/CAROLINE SEIDEL npd

Den politiska ytterhögerns tillbakagång har flera orsaker. Mot NPD pågår som bäst en process, som i slutändan kan leda till att partiet förbjuds som författningsvidrigt. Förbudsprocessen inleddes ifjol på initiativ av de tyska delstaterna och ärendet ligger nu hos den tyska författningsdomstolen i Karlsruhe.

Till ytterhögerns problem hör också det partiinterna kaoset. NPD är skuldsatt upp över öronen och på grund av felaktigheter i bokföringen har allt offentligt partistöd till NPD stoppats.

Den tidigare ordföranden Holger Apfel, röktes i slutet av fjolåret ut ur partiet, genom hittills obekräftade rykten om att han ska ha gjort sexuella närmanden mot en ung manlig partikamrat. Efter den mer moderate Apfel, leder nu den radikale Udo Pastörs partiet. Apfel har dragit sig tillbaka och öppnat en restaurang på Mallorca, där han enligt egen utsago betjänar alla kunder, oberoende av deras nationalitet eller hudfärg.

Arvet efter terroristtrion

Ytterhögerns attraktivitetsförlust kan också skrivas med bokstäverna N, S och U. Att en högerextremistisk terroristtrio, som går under namnet Nationalsozialistischer Untergrund (NSU), under flera år rått och planlagt mördar mänskor med invandrarbakgrund, avskräcker naturligtvis dem som inte är helt övertygade om förträffligheten i ytterhögerns politiska budskap.

Genom den pågående NSU-processen, mot trions enda överlevande medlem Beate Zschäpe, hoppas man i Tyskland få ännu mer klarhet i morden och kring de nynazistiska strukturerna. För de tyska delstaterna är kopplingen mellan de tre nynazisterna och NPD i alla fall mer än bevisade och det var också den avgörande orsaken till att man nu vill att partiet ska förbjudas.

NSU-morden var också en väckarklocka för de tyska myndigheterna. I flera år hade man tonat ner hotet från nynazisterna och ytterhögern. Säkerhetstjänstens betalda informatörer, som själva var djupt involverade i högerscenen, har i många fall tydligen endast lyft arvoden, utan att egentligen ha informerat.

Ingen myndighet visade heller tillräckligt med intresse för att leta upp Uwe Böhnhardt, Uwe Mundlos och Beate Zschäpe innan det var för sent. Viktiga ledtrådar tappades bort eller ignorerades i det federala myndighetskaoset mellan stat och delstater. I stället utgick man från att mordoffren hade kopplingar till organiserad brottslighet. I utredningarna valde man att ignorera eventuella politiska motiv. I stället valde man att syna offrens sörjande familjer i sömmarna.

Även om många medborgaraktivister fortfarande anser att myndigheterna inte ännu heller tar hotet från höger på tillräckligt stort allvar, kan man väl utgå ifrån att prioriteringarna i viss mån har skiftat. Det är svårt att tro att en liknande myndighetsmiss skulle kunna upprepa sig. Det skulle i så fall skada Tysklands anseende enormt.

Medborgarens ansvar

Trots att många som kämpar för demokrati och tolerans känner sig ensamma i sin kamp, och i många fall också helt konkret utlämnade åt nynazisternas vrede och hämndaktioner, finns det i Tyskland en hel del modiga vakthundar.

Där ytterhögern finns, finns nämligen också motståndet. Där de talar, där dränks talet i en konsert av visselpipor. Där de vill marschera, där sprider lokala bönder ut dynga på vägen. Modiga privatpersoner, småstadspolitiker, församlingsmedlemmar och många fler arbetar hårt för att hålla sina städer ”bunt”, färggranna, i stället för bruna.

Det finns alltså ett samhälleligt engagemang, som bygger på lärdomar från Tysklands historia. På många håll i övriga Europa är problemet att man inte har varit tvungen att leva med samma lärdomar. I många länder är det lättare att skylla allt det skedda på Nazityskland och lämna de egna göromålen och tillkortakommandena därhän.

Visst finns det naturligtvis också brister i hur man i Tyskland har bearbetat det förgångna och den stora skuldfrågan, men den finkänslighet man i Tyskland för det mesta visar det förgånga är något helt annat än i många andra europeiska länder. Det räcker att idag blicka mot till exempel Ungern. Ja, eller varför inte Finland.

Att en tysk politiker, eller en känd privatperson, skulle kunna dra ett dåligt skämt om nazister eller nazitiden och bortförklara det hela med att det handlar om humor är helt uteslutet. Här i Tyskland skulle ingen politiskt aktiva person komma undan med det här och det borde man inte komma undan med i andra länder heller.

Att den politiska ytterhögern i Tyskland för tillfället ser ut att vara på defensiven betyder ändå inte att nynazism, rasism och intolerans skulle ha försvunnit. I många östtyska småstäder har nynazisterna och ytterhögern kanske inte den politiska makten, men nog makten på gatan. De av ytterhögern begångna politiskt motiverade brotten är dessutom lika många som under tidigare år. Ifjol registrerade det tyska inrikesministeriet över 17 000 sådana här brott.

Var hittar AfD sin plats?

Efter Europavalet kretsar mycket av diskussionen här i Tyskland kring det nya högerpartiet Alternative für Deutschland och dess valseger. Många frågar sig var på mitten-höger-skalan AfD ska placeras och hur mycket röster det eurokritiska partiet egentligen har fått från den yttersta högerkanten. Ytterhögerpartiernas misslyckande ses åtminstone delvis hänga ihop med AfD:s framgång. Var en röst för AfD helt enkelt också extremhögerns säkraste kort? Frågan är såväl berättigad, som aningen tillspetsad.

Tillspetsad är frågan därför att dagens AfD inte ens närapå kan anses vara ett ytterhögerparti. AfD är ett parti som i det här skedet är rätt fast förankrat i den tyska politiska mitten och ett parti, som i dagens läge följer de gemensamma demokratiska spelreglerna, på exakt samma sätt som till exempel tyska kristdemokrater och socialdemokrater gör.

Berättigad är frågan därför att det ifjol grundade AfD fortsättningsvis är ett parti som håller på att ta form. Partifolket strömmar till från olika håll och mellan ledande partimedlemmar finns olika åsikter om vad partiet egentligen borde stå för. Det finns delvis rätt liberala strömningar, men också åsikter i en mer kristen nationalkonservativ anda. Vissa av partiets kritiker, ser att AfD håller på att bli Tysklands motsvarighet till den amerikanska Tea Party-rörelsen.

Var partiet egentligen står är i många frågor fortfarande öppet. Vad gäller Europa är man emot euron, men inte emot EU. Man beklagar sig över att euron och euroräddningen håller på att splittra unionen. Genom att vara emot euron, vill man rädda EU, heter det. Man vill inte heller se någon europeisk federation, man vill se ett EU bestående av suveräna demokratier. Man skulle också gärna begränsa invandringen, på samma sätt som schweizarna genom en folkomröstning i början av året röstade för att göra.

En del av AfD:s framtoning är utan tvekan högerpopulistisk, men det är svårt att beskylla partiet för populism, då till exempel de tyska kristdemokraterna samtidigt använder sig av liknande jargong. Angela Merkel poängterar i valrörelsen att EU inte är någon socialunion och i frågan om invandring kan man till och med säga att de bayerska kristdemokraterna körde om AfD till höger. Redan med tanke på den här jämförelsen är AfD i nuläget betydligt mer rumsrent, än många av de övriga högerpartier som nu bänkar sig i EU-parlamentet.

Partiet under lupp

Efter valsegern kommer AfD här i Tyskland att vara under synnerligen sträng samhällelig kontroll för att spåra en eventuell drift åt höger. Varje handling och varje enskild åsikt kommer att tolkas mot just den här bakgrunden.

För AfD skulle det vara viktigt och till och med nödvändigt att dra upp en klar gräns mot höger, vilket man hittills inte har gjort. Partichefen Bernd Lucke borde med det förgångna i minnet, klart ut säga att hit, men inte längre. Det är det man kan kräva av honom och bara på så sätt kan han skaffa sitt parti arbetsro.

Bernd Lucke var med och grundade partiet AfD.
Bernd Lucke var med och grundade partiet AfD. Bild: EPA/HANNIBAL HANSCHKE bernd lucke

I Tyskland där gränsen mellan den goda högern och den dåliga högern är en politisk gräns, som helst inte får överträdas, är det också i många partiers intresse att medvetet försöka skuffa sina motståndare över den här gränsen. Eller åtminstone skapa bilden av att ett parti befinner sig på fel sida om gränsen.

De tyska kristdemokraterna har alltid varit mycket måna om att poängtera att de är så höger, som man i Tyskland får vara. Av rent egenintresse vill kristdemokraterna därför absolut se till att AfD inte kommer åt att ändra på det här upplägget. Åtminstone i sin kritik av AfD kommer alltså kristdemokraterna, mer än gärna att skuffa de populistiska eurokritikerna, så långt mot höger som bara möjligt.

Läs också