Hoppa till huvudinnehåll

Kvack! Den evige olycksfågeln fyller 80

Ta det lugnt med firandet, Kalle! Bild: Egmont kalle anka & co

Det är 80 år sedan Kalle Anka gjorde sin debut på filmduken. En lat, lättretlig och otursförföljd figur som blivit mycket omtyckt, inte minst i de nordiska länderna.

- Vem, jag? Näää! Jag har ont i magen! Uäähähähää!

Så löd hans första replik. Den vita ankan med blå sjömansblus, svart fluga och lång orange näbb hade gjort entré muntert dansande på däcket till den gamla pråm där han bodde. Han hälsade artigt på sin granne fru Höna. Men då hon bad honom om hjälp med att så majs, skrek han ynkligt, höll sig för magen och smet iväg.

Inte heller då det var dags att skörda majsen fick den strävsamma fru Höna hjälp av vare sig Kalle eller dennes lika arbetsskygge, handklaverspelande kompis Peter Gris (alternativt Gåtte Gris). Hon fick utföra allt arbete själv, assisterad av sina små kycklingar. När skörden var bärgad ställde hon till med kalas och bjöd in de båda kumpanerna. De kom ilande med snålvattnet rinnande, men i den korg som fru Höna överräckte dem fanns bara en flaska ricinolja. Snopna stod ankan och grisen vid fönstret och såg på hur fru Höna och hennes familj smorde kråset. Filmen slutade med att de båda latmaskarna sparkade varandra i baken i pur ilska.

Tidpunkten var den 9 juni 1934. Den drygt sju minuter långa tecknade filmen "The Wise Little Hen" ("Den kloka lilla hönan") blev starten på Kalle Ankas fantastiska karriär. Ankan var aldrig avsedd att bli någon långvarig Disney-figur, lika lite som Peter Gris eller fru Höna själv.

Men Kalles karaktär rymde en oanad utvecklingskapacitet. Det verkar som om filmpubliken kunde identifiera sig med honom. Den klumpiga, arbetsskygga och grälsjuka figuren blev en behövlig motvikt till Disney-imperiets galjonsfigur, den muntre, energiske och tuffe Musse Pigg.

Och så var det ju hans röst ... Alla initierade känner historien hur Walt Disney en kväll på radio fick höra mjölkbudet Clarence Nash (1904-1985) imitera en anka. Det var Nash' stämma som inspirerade Disney till att skapa den nya figuren. Och det var Nash som sedan fick kvacka fram Kalles repliker i över hundra filmer, den sista av dem 1983.

I augusti 1934 var Kalle tillbaka och framträdde tillsammans med Musse, Mimmi, Klasse och Klarabella i filmen "Orphan's Benefit" ("Kalle Anka som skådespelare"). Som bifigur, men tämligen dominerande sådan, syntes han därefter i en lång rad kortfilmer, och fick efterhand den fysiska gestalt han innehar idag. Snart nog blev han hjälte även i egna filmer.

Ankeborg och dess invånare

1937 debuterade Kalle Anka i sin egen tecknade dagspresserie, skapad av Al Taliaferro (1905-1969) i samarbete med manusförfattarna Homer Brightman och Bob Karp. Det var Taliaferro som under de första åren formade Kalles seriepersonlighet och grupperade staffaget runt honom. Redan i en av sina första filmer, "Don Donald" ("Don Kalle") från 1937, hade Kalle uppvaktat en ljuv mexikansk ankseñorita vid namn Donna. År 1940 förde Taliaferro in henne i serien som Kalles ständiga men nyckfulla flamma, omdöpt till Daisy Duck eller Kajsa.

Lika viktiga blev Kalles tre systersöner Knatte, Fnatte och Tjatte. Taliaferro lät dem göra ett kaosframkallande besök hos Kalle hösten 1937, en episod som även skildrades i filmen "Donald's Nephews" ("Kalle Anka som fosterfar") från 1938. Även denna visit var avsedd att bli kort, men utvecklingsmöjligheterna var alltför lockande. Strax flyttade trion in hos honom på riktigt.

Kalle Ankas verkliga storhetstid randades med Carl Barks (1901-2000). Efter en brokig och föga framgångsrik bana som bland annat cowboy, skogshuggare, stålverksarbetare, kycklingfarmare och filmtecknare, skapade Barks från och med 1942 den Kalle Anka-värld som vi lärt känna. Han namngav ankornas hemstad Duckburg (Ankeborg) och drygade ut persongalleriet med Joakim von Anka, Alexander Lukas, Oppfinnar-Jocke, Björnligan och Magica de Hex. Han kreerade Joakims kassavalv (eller pengabinge, som det visst kallas idag), scoutkåren Gröngölingarna och Gröngölingshandboken. Han skickade ankorna på äventyr jorden runt, till gnillerna i Everglades och sprutterna och spratterna i underjorden, till Cibolas sju städer och den lyckliga dalen Tralla La. Han lät dem dra på jakt efter gyllene hjälmar, enhörningar och fyrkantiga ägg.

Trots att Barks lade ner sin penna 1966 betraktas han fortfarande som den störste Kalle Anka-skaparen genom tiderna, och snart sagt varje Disney-tecknare, från Giovan Battista Carpi, Daan Jippes och Romano Scarpa till Vicar, Daniel Branca och Kari Korhonen, står på något vis i tacksamhetsskuld till honom. Och så förstås Don Rosa, som anpassade alla sina serieäventyr efter Barks' produktion och lät dem utspelas under 1940- och 50-talen.

Nationella institutioner skapas

Sedan långa tider tillbaka har Kalle Anka sina trognaste beundrare i Europa, framför allt de nordiska länderna, Tyskland och Italien. Det vore frestande att försöka klarlägga varför ankan nått sådan berömmelse just hos oss, och uttryckligen som seriefigur. Inte för att han är okänd på hemmaplan i USA, men där associeras han främst med tecknade filmer och Disneyland.

Åtminstone i Finland är förklaringen självskriven: en loser som Kalle vädjar till våra djupaste känslor. Journalisten Ilkka Malmberg konstaterar att finländarnas melankoliska läggning och ovilja att skilja sig från mängden gör det svårt för oss att uppskatta ett genompositivt energiknippe som Musse Pigg. Nej, då känns den hunsade, otursförföljde och småputtrige Kalle mer hemtam. Det är hans ofullkomlighet som gör honom så omtyckt hos oss, menar Malmberg.

I Sverige - grannlandet vars ishockeyspelare av uppgiven finsk publik tilldelats benämningen alexanderlukasar - har veterligen ingen motsvarande teori lanserats. Ändå är Kalle Ankas förankring i folksjälen och inverkan på populärkulturen lika betydelsefull inom svenskt språkområde. (Har någon alls reflekterat över varför det återkommande inslaget i SVT kallas just "Kalle Ankas jul" i folkmun, trots att det är Benjamin Syrsa som är presentatör?)

Nå, det finns nog andra förklaringar också. Innan svenska Kalle Anka & C:o och finska Aku Ankka lanserades, 1948 respektive 1951, var seriemagasin en nästan helt okänd företeelse hos oss. De stora årskullarna under 1950-talet blev en tacksam och trogen publik för denna nya kulturform. Epokens seriematerial var av hög klass, förutom Barks och Taliaferro måste även tecknare som Paul Murry (1911-1989), Floyd Gottfredson (1905-1986) samt Gil Turner (1913-1967) nämnas. Serierna redigerades med omtanke och kunskap, och fick en högklassig språkdräkt. Till svenska tolkades Kalle Ankas äventyr av Axel Norbeck (1891-1973) och hans efterträdare Per Anders Westrin (1924-2003) - den sistnämnde berikade vårt språk med uttryck som Långtbortistan, läskeblask samt Långbens utrop Uschiamej! I Finland utfördes ett motsvarande storverk av Sirkka Ruotsalainen (1901-1995) samt Markku Kivekäs (1947-2008).

Och de släktled som växte upp med Kalle Anka har fört traditionen vidare. Dagens unga KA-läsare tillhör den tredje, kanske rentav fjärde generationen.

Finland behåller tätplacering

Det kunde skrivas en hel hylla med avhandlingar om hur Kalle Anka utformat vår världsbild. Även vi som inte besökt USA vet hur brevlådorna och vattenposterna där är röda, att soptunnorna är runda med lösa lock, att skal av deg läggs över innanmätet då man bakar pajer, samt att gröna papperslappar är liktydigt med pengar. Även om vi idag översköljs med bildintryck från det stora landet i väster, är det märkligt hur mycket vi fortfarande har Kalle Anka att tacka för.

Frågan är sedan hur framtiden ser ut. Nya tidsfördriv i elektronisk form har fått serieläsandet att drastiskt sjunka, och även dagens jubilar i sjömanskostym känner av det.

I maj 2013 utkom finska Aku Ankka med sitt tretusende nummer. Upplagan har dalat sedan kulmen på 1970-talet, men är ändå icke föraktlig - 282 794 exemplar och 1,2 miljon regelbundna läsare år 2012. I relation till folkmängden innebär siffran att finländarna är de överlägset flitigaste Kalle Anka-läsarna i världen.

I övriga Norden har upplageraset varit desto brantare. Svenska Kalle Anka & C:o (vars tretusende nummer gavs ut i oktober 2013) hade i fjol en upplaga på 53 500, en nedgång med mer än 15 procent på ett år och bara en bråkdel jämfört med storhetstiden. Norrmännen låg länge obetydligt under oss som Kalle Anka-läsare, men oljemiljarderna har inte gynnat norska Donald Ducks upplaga som föll med 18 procent i fjol och nu ligger på under 50 000.

Men en inbiten ankist låter inte sådana siffror lägga sordin på feststämningen. Olof Siverbo, före detta ordförande i Nafs(k) - det vill säga Nationella ankistförbundet i Sverige (kvack) - var koncis då han idag uttalade sig för TT:

- Så länge tidningar trycks kommer Kalle Anka att leva vidare.

Så här tedde sig Kalle i sin debutfilm - i originalversion och med svenskt tal:

Donald Duck: The Wise Little Hen 1934


Kalle Anka: Den kloka lilla hönan (1934)

Läs också