Hoppa till huvudinnehåll

Grabbarna på Gullranda-gräsmattan

Med några dagars perspektiv på de säkerhetspolitiska samtalen på Gullranda känner jag en viss tveksamhet. Det har skrivits mycket om den goda andan och den öppna stämningen men det finns, tycker jag, också en annan sida.

Själv hörde jag inte till deltagarna så jag hade begränsad insyn i samtalen. Jag är övertygad om att allt var just så rakt på sak och respektfullt som deltagarna har beskrivit det och ändå saknar jag något.

De hundra inbjudna gästerna var så gott som alla bekanta från tidigare både för varandra och för den stora publiken. Det var just de människor som också annars uttalar sig i just de frågor som nu behandlades: säkerhetspolitik, Ryssland och ekonomi. Jag saknade överraskningsnamn och hade gärna också sett någon utomstående, gärna utländsk, föreläsare eller paneldebattör.

Det fanns en politisk dominans till höger, presidenten bjuder självklart in sådana som står hans egen tankevärld nära. Att mansdominansen var så överväldigande kändes mindre naturligt.

Min tveksamhet kommer mest av att jag har svårt att riktigt se syftet och målet med samtalen. Presidenten konstaterade själv att man inte ska fatta några beslut. Det sade sig självt, det här var ingen folkvald församling och de hade inget som helst mandat.

Som underlag för beslutsfattande når Gullrandasamtalen förstås rätt bra ut via medierna. Efter fjolårets träff fick vi vänta ända till april i år på en slutrapport och då den kom var den knastertorr och intetsägande. Att den dessutom inte överhuvudtaget gavs ut på svenska förvånar mig. Det handlar trots allt om verksamhet inom landets högsta ämbete.

Jag förundrade mig under de två dagarna på Gullranda över att det inte fanns några gäss på gräsmattorna där. Längs stränderna på annat håll i Nådendal fanns det gott om sådana. Kanske det är det som gör mig tveksam: det fanns inga störningsmoment på Gullranda. Världen tedde sig välformulerad, kunskapsspäckad, rationell, artig och framgångsrik. Så ser den inte ut där ute bland gässen.