Hoppa till huvudinnehåll

Sónar 2014 - dag 2

"I see pink lazers."

Det var allt Robyn avslöjat i förväg om sin sommarturné med norska Röyksopp. Efter premiärkvällen på Sónar i Barcelona i går kväll går det att konstatera: Hon fick rätt.

Det fanns rosa laserstrålar. Och gröna. Och blå. Tillsammans skar de igenom luften i den enorma utställningshallen vid Fira Gran Via L'Hospitalet, precis som basgången från This must be it, Indestructible och nya Do it again attackerade öronen så brutalt att det fortfarande ringer i hörselgångarna så här tolv timmar efteråt.

Mäktigt är inte bara ljudet (även om stora hallar är ökänt usla på att hantera ljud från spelningar, så också här), utan också låtlistan. Den får mig att inse vilka hitmaskiner både Robyn och Röyksopp varit under de senaste tio åren. Robyn har för länge sedan grävt ner sitt tidiga material när det kommer till livespelningar, och bra är ju det. Don't stop the music (2003) får ödmjukt hålla käft när nyare Call your girlfriend (2011) börjar harkla sig.

Det märks att Röyksopp och Robyn är ivriga på att sätta igång turnén. Första låten mullrar fram redan sju minuter innan utsatt tid. Showen är indelad i tre avsnitt som vävs ihop; Röyksopp inleder, och den svenska kollegan överraskar senare med att plötsligt stå på scen när Röyksopp snyggt nog sömlöst övergår i Robyn. Till slut är det dags för deras nya gemensamma material från EP:n Do it again. Och - alla äldre hits till trots - det är ju här det blir intressant på riktigt.

Sjoket inleds med ett rekordlångt intro av Sayit (ett personligt favoritspår bland de nya). Det är rökigt, mycket hypnotiska strobe-ljus, och en Robyn sittandes på knä mellan Röyksopparna. Hon har blicken neråt och rycker i takt med bastrumman som under något slags anfall. I bakgrunden snurrar hennes duett med en robot både som ljud och som text på de stora skärmarna runtom scenen.

Skip Instagram post

Den som hade väntat sig mer låtar i stil med Do it again blev kanske besviken på den nya EP:n. Resten av materialet är ganska inåtvänt och mörkt, nästan lite snäsigt sådär som när som när du inte fått sömn och ändå måste stiga upp nästa morgon. Det är måttbeställt för en källarklubb i Istanbul eller en övergiven industrihall i Berlin.

Och det funkar på Sónar. Do it again förtjänar högtalare som vrider musten ur öronen som ur en disktrasa. I jämförelse med trions äldre låtar - tänk Indestructible och Happy up here - känns nya låtarna vuxnare, djupare och, ja, lite argare. När singeln Do it again avslutar spelningen med konfetti och ett långt upprepande av refrängen känns det som att jag vill ha mer. Mer av det nya! Mindre av det gamla. Men gärna precis lika mycket pink lazers.

JA:
När det gäller Röyksopp är uppdaterade versionen av Poor Leno riktigt grym. Robyn rasar genom gamla hittar och Kleerup-samarbeten i en sådan takt att jag knappt hinner tänka på vilka låtar det handlar om. Däremot: Robyn är fantastisk på scen. Hon är som ingen annan, hon har uppfunnit en helt egen stil och ett eget sätt att röra sig. Röyksopp-killarna får hålla sig undan, och har dessutom gömt sig och hela bandet bakom glittrande rånarluvor och masker.

NJA:
Som sagt, i skenet av de nya låtarna med en delvis ny inriktning (som ligger närmare Röyksopps gamla linje med Karin Dreijer-samarbeten än Robyns senaste, med undantag för None of dem) känns de två första, äldre sjoken lite släta, även om mycket av det gamla är stiligt uppdaterat för att passa in. Lite ljudproblem är det också här och där, Robyn verkar inte alltid höras som det är tänkt, och vi som tar bilder för media uppmanas att slänga alla foton från den första låten eftersom musiken och sången inte legat i synk. Det lär vara finslipat redan till kvällens spelning i Danmark.

Skip Instagram post

Nyligen publicerat - X3M