Hoppa till huvudinnehåll

Mera gräs åt folket!

.

...eller i alla fall på min gård! Låt mig förklara:

De sägs att gräset inte växer i lika hård takt efter midsommaren, vilket ju antagligen är en bra sak enligt de flesta. För visst var det ju knäckande att redan efter bara två dagar att jag klippt vår ganska så stora gräsmatta, kunde konstatera att det börjar vara dags att klippa igen… Klippte jag inte gräset en gång i veckan blev det så högt att klipparen storknade och slarvade rejält.

Men nu då vi sakta börjar gå mot mörkare tider igen så kan jag ändå inte låta bli att redan sakna mina ”några timmar en gång i veckan” på gräsklipparen. Att sitta på gräsklipparen och kurva omkring på tomten har nämligen visat sig vara perfekt lyssningstid!

I och med mitt jobb har det blivit allt mer sällan som jag tagit mig tid att lyssna igenom ett helt album från början till slut, speciellt alla de där egna favoriterna som jag inte lyssnat igenom på år och dar. Så istället för att IGEN köra med ”shuffle” i iPoden, har jag tagit tillfället i akt och återupptäck bland annat de här pärlorna:

Poison: Flesh & Blood (1990)
Ett riktigt bra paket och definitivt deras (enligt mig) alra bästa album med hittar som ”Unskinny Bop”, ”Ball And Chain” och ”Life Goes On”. Här ett smakprov i form av låten ”Sacrifice”:


Manowar: Battle Hymns (1982)
Manowars debutalbum som trots sitt nästan lite (med dagens mått mätt) heimlaga sound fungerar perfekt från början till slut. Det är snabbt, högt, rått, bassolo, texter om stål och metall, och framförallt fantastiska låtar som t.ex. avslutningsspåret ”Battle Hymn”:


Guns ’n’ Roses: Use Your Illusion 1 & 2 (1991)
Att ett band kan ge ut två hela album på en gång med inte en enda dålig låt, är en otrolig prestation! Så bra att det sen gick åt helvete för bandet. Massvis av låtar som skulle förtjäna betydligt mer uppmärksamhet än vad de får år 2014.


Def Leppard: Pyromania (1983)
Köpte Pyromania på c-kassett då jag var på klassresa till Danmark då jag gick på 8:an, redan då ett 10-år gammalt album som bara svepte iväg med mig totalt, och senare blivit mitt favorit Def Leppard skiva. Den ena låten efter den andra blir bara bättre, hela öppningen med ”Rock! Rock! (Till You Drop)”, ”Photograph” och största favoriten ”Stagefright” får mig riktigt att rysa till av glädje, och ger den där känslan att vill-bli-rock-stjärna-genast-nu-med-det-samma:


I en tid då allt fler artister och band satsar på en-låt-i-taget sitter det här med albumhelheter riktigt bra! Och att lyssna på dem just i och med gräsklippningen är perfekt, för det är för ”kråtigt” att skippa låtar, istället bara lägga på en skiva och så kommer det som kommer, och så får jag ta det som det är.

Så visst kommer jag att sakna gräsklippandet, för att inte tala om sen när sommaren tar slut, och den långa hösten börjar. Blir väl att att hoppas på en tidig, lång, snörik vinter, som ersättare för det inte blir alltför långt