Hoppa till huvudinnehåll

"Allt skit ut bara"

Bandet Vintage Puppys
Vintage Puppy Bandet Vintage Puppys Bild: Janne Wass heidi grandell-sonck

Att skapa och framföra musik är att utsätta sig för all världens beundran och förakt. Den som gör det, den är modig.

Lyssna! Berättelser, första säsongen

Programmet blir tillgänligt efter att det har sänts i Radio Vega.

Jean Sibelius lär ha sagt att musiken tar vid där språket tar slut. Att om han hade kunnat uttrycka samma saker med ord som han kunde med toner, hade han inte blivit kompositör. Samtidigt var Sibelius en besvärad själ. Han plågades av känslor av otillräcklighet och självförakt till viss mån förorsakade av just musiken.

Bandet Vintage Puppys
Vintage Puppy Bandet Vintage Puppys Bild: Janne Wass kortdokumentär

Givet är att de flesta av oss har ett nära förhållande till musik och få skulle väl säga att de inte gillar någon form av musik alls. Men kan musik för en del vara alldeles livsnödvändigt?

Minnen av musik

Jag är tretton år gammal och råkar vara hos min moster då hon behöver något från källarskrubben. I källarskrubben ligger en gammal gitarr med svag hals och inga strängar, inget märke har den heller. Den härstammar antagligen från en resa till något soligt land i en annan tid för det finns kitshiga bilder av blåa kolibrifåglar tryckta på lådan som skiftar i rött och gult. Jag fattar omedelbart tycke för det vackra instrumentet. (Fem år tidigare har gitarrer gett mig rysliga våndor på musiklektioner i skolan, men det hör inte hit. Eller kanske gör det det …)

Den är din, säger moster - och jag knäpper och funderar och lyssnar och ljuder och sjunger och drar och knäpper lite till. Hemma på sängen tar låtarna "Mitt röda moln" och "Kom med mig till kollektivet" form några år senare. Sen också "Hej på dig längtan" och "Neighbours Newborn Boy Child". Jag är sexton. De handlar om det innersta. Det hemliga och det som är fåfängt i mig. Det som inte blottas men som precis alla jag känner bär på. Ve och fasa om någon skulle höra dem. Och ändå, kanske någon borde få höra dem… kanske ens han som just nu heter han i mina tre senaste dagböcker. Det är musiken och det privata.

Musik som terapi

Jag har till och från sjungit i kör sen jag var tio år gammal. Körsång är terapi. Körsång är att pröva sig, sin röst, sin förmåga att skapa i grupp. Att lyssna, lyfta, men också våga göra bort sig inför andra utan att tystna efter det. Körsång är acceptans och att mötas i respekt och kärlek för det man tillsammans lyckas skapa eller återskapa. Kören finns alltid där, man är aldrig ensam, det finns en gemenskap att vila i. En trygghet och en kraft som bär. Det är musiken och det gemensamma.

Den livsviktiga musiken

I dag arbetar jag som radioredaktör i viss mån med musik, hur det nu kom sig, men det är alltid andras musik. Andra som kanske precis som jag hatat C ackord på musiklektionerna i lågstadiet, andra som skrivit kampsånger och sånger om längtan som sextonåring eller som förälskat sig i souvenirgitarrer från soliga länder, som sjungit i kör till och från. Jag tror att vi är många som aldrig tar det där steget längre än så.

Men för en del är musik livsviktigt och för Jason Weckman i kortdokumentären här intill har musiken haft en kanske avgörande roll. "Allt skit ut bara" handlar om det privata som blir allmänt - och om att våga ta steget, för att det ibland är alldeles nödvändigt.

Lyssna! Berättelser: Året då skivan Noir kom ut är en radiokortdokumentär av Heidi Grandell-Sonck. Den sänds i Yle Radio Vega 23.7.2014 kl. 11.48 och 19.22, samt i Radiohuset.

Läs mer om gruppen Vintage Puppy här. http://www.vintagepuppyofficial.com/

Läs också: Ögonblicken som förändrade livet

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje